Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Maria Grunds hittills bästa polisroman

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Bläckfisken” av Maria Grund och anser att det är hennes bästa polisroman hittills. Deckarhyllan bjuder också på fyra lästips i kategorin spänning och krimi.

Alla dessa kvinnor och deras liv (och så männen)

Jag är inte säker på att Maria Grund (och de bägge förlagen) anser att hon skriver en och samma polisromanserie. Men jag gör det. Grunds huvudperson är nämligen densamma fast ändå inte riktigt densamma. Hennes genomgående huvudperson är i alla fall en kvinnlig polis med samma namn, Sanna Berling, i seriens hittills fyra delar.  

Maria Grund gav först ut två titlar (på förlaget Modernista) om Sanna Berling som något äldre polis på Gotland. Därefter har Grund (på förlaget Polaris) börjat om eller gått bakåt i serien eller åtminstone i Sanna Berlings liv i ytterligare två titlar.

Förra delen, ”Nattflygaren” (2023), utspelade sig 1986. Sanna Berling var då polisrookie, hade precis börjat inom yrket som nyutbildad polisaspirant i Oskarshamn. Den nya romanen, ”Bläckfisken” (bägge alltså utgivna av Polaris), utspelar sig 1996. Tio år senare har Sanna blivit en mer erfaren kriminalpolis, fortfarande i Småland men nu på polisstationen i Kalmar (och hon ska snart, vilken dag som helst, hon har redan blivit avtackad, flytta till pojkvännen hemma på uppväxtön Gotland).

Vill du förresten också läsa Maria Grunds föregående (vad gäller utgivningsåren) eller efterföljande (vad gäller berättelseåren) polisromaner med och om Sanna Berling så är titlarna: ”Dödssynden” (2020) och ”Dödsdansen” (2022, bägge alltså utgivna av Modernista).

Den kriminella miljön – den fiktiva lilla orten Augu, någonstans mellan Oskarhamn och Kalmar, en bit inåt landet – är däremot densamma i både ”Nattflygaren” och ”Bläckfisken”. (Observera förresten böckernas titlar, de är smart och noga valda med betydelse för romanernas personer och berättelser.)

Till kvinnobyn Augu ska Sanna Berling först återvända med en äldre manlig poliskollega, Theis Olsen, när en kvinna fått sin bil stulen av några ungdomar och sen också med åklagaren Borghild Björnsdotter, excentrisk (minst sagt), kedjerökande (minst sagt!) och rullstolsburen, när en annan kvinna blivit grovt misshandlad och våldtagen i Riaskogen, strax utanför Augu.

Ordet ”kvinnobyn” använder jag för att det är så som byn skildras, i bägge dessa polisromaner. Maria Grund skildrar Augu och dess människor ut- och inifrån kvinnorna. Ja, mer än så: hennes sätt att skildra och beskriva gäller såväl denna lilla småländska ort som bortom den, i romanerna som helhet och samhället i övrigt.

Maria Grund nyanserar porträtten

Det är denna blick som Maria Grund författar med och likaså med vilken hon låter sina kvinnliga romanpersoner betrakta omgivningen, inte minst eller särskilt den manliga delen av befolkningen. Men observera, det betyder inte att hon skönmålar kvinnor eller svärtar ner män. Så enkelt (och ytligt) skriver och berättar hon inte utan kvinnorna skildras på ont, gott och utsatt. Också männen beskrivs i en färgskala – även om deras skala mest består av nyanser från grått till svart med någon enstaka annan färg.

Och hon skildrar – det är viktigt, för det är suveränt skickligt gjort – varje kvinna inifrån just denna kvinna. Samtliga kvinnliga romanpersoner blir huvudpersonen i sin egen berättelse och sin del av romanen. De manliga romanpersonerna, däremot, är huvudpersoner i sina liv och egentligen också i romanen men blir det ändå inte. Eller låt säga att manligheten, på gråskalan mellan svaghet och styrka, skröpligt och våldsamt, är den varp kring vilken Maria Grund väver romantrådarna.

Vad gäller männen i romanen måste jag nämna den korta beskrivning, liksom i förbifarten, som ägnas åklagaren Björnsdotters tidigare make. De är alltså skilda: hon är äldre nu, han är också äldre nu. Den förre maken beskrivs, kortfattat, som han verkar vara, och, än mer kortfattat, som han egentligen var (och är?). Bara kort och snabbt men så tydligt. Som en sammanfattning av – eller en början på – en roman; en annan roman.

Likadant sker med varje kvinna som Maria Grund skildrar i Augu. De blir hela. Hon skissar hela kvinnor/människor med ord. Blott skissar, men hon gör det så exakt, med så välvalda händelser och ord, inte för mycket och många men inte heller för lite och få. Mer för vissa kvinnor och personer och mindre för andra personer, kvinnor och människor, eftersom det behövs fler eller färre ord, så att det som skildras och sker blir upptakter eller synopsis till självständiga, egna romaner om varenda kvinna som förekommer i ”Bläckfisken”.

Varje kvinnlig romanperson blir en hel kvinna och människa. Och detta utan att romanflödet, just den här romanens flöde, stannar upp och sinar. Det är, jag upprepar, lika märkligt som suveränt skrivet och gjort.

Maria Grunds kvinnliga huvudpersoner

Några av de kvinnliga huvudpersoner som skildras:

Lilly Andersson, så heter den ovannämnda, medelålders kvinna som blev misshandlad och våldtagen. Samtidigt dödades hennes hund, som hon var ute och gick med. Den döda hunden upptäcktes av Rebecka, en ung hästtjej och dotter respektive dotterdotter i en familj som närmast måste beskrivas som på flera sätt dysfunktionell.

Rebecka Nordling bor med sin ensamstående mamma Yvonne. Vem hennes pappa är vet inte Rebecka, honom har hon nämligen aldrig träffat. De har dåligt med pengar, försöker överleva på mammans sjukpenning och bor i en stuga på morföräldrarnas släktgård. De är alltså beroende av mammans föräldrar, Ragnar och Maj-Britt Nordling,

Rebecka håller oftast till i häststallet i Augu och ordnar i hemlighet nattliga tävlingsritter – om pengar – med de andra tjejerna i stallet. Hon vinner alltid och det vet hon att hon ska göra. Prispengarna sparar Rebecka för att kunna betala specialistvård åt sin mamma.

Mellan romanerna ”Nattflygaren” och ”Bläckfisken” har invånarantalet i samhället ökat från åtta hundra till tolv hundra personer. Det beror på att det öppnats en flyktingförläggning i Augu. På den finns bland andra Mira Hanovic, en ung flyktingtjej i typ samma ålder som Rebecka. De blir vänner – och de blir ovänner – och de blir vänner igen…?

En annan kvinna är Katarina Olsen, hårfrisörska med sin egen frisersalong och tidigare gift med den likaså ovannämnda polisen Theis. De har sonen Morten, som blivit allt mer oroande lik sin far. Men ändå (eller kanske just därför) vill inte Morten umgås med pappan.

Också Felicia, dotter till Hedvig Lindell, den kvinna som fick sin bil stulen av ett ungdomsgäng, bör nämnas. Felicia Lindell arbetar i fotobutiken i Augu. Även mor och dotter Lindell samt fadern (mamman blev som tokig när han var otrogen) har sin del i romanens berättelse. Mamman överlever nu med att äta tabletter; dottern försöker få henne att äta färre tabletter.

Liksom ambulanssjuksköterskan Titti Dahl, som åker ut till Lilly Andersson när det misstänks att hon blev våldtagen och som… nej, det skriver jag inte. Det får du läsa om och upptäcka själv. Titti, som förresten bor ihop med Glenn, tidigare medlem i ett kriminellt motorcykelgäng och som suttit inne för rån och skadegörelse, håller kontakt med Lilly långt utöver sitt arbete som sjuksköterska.

Alla dessa – och ännu fler – får läsaren möta och lära känna, verkligen känna. Jag upprepar: varenda person blir sin berättelse, en introduktion till vad som kunde ha blivit en egen roman om just dem och henne. 

Maria Grund sammanfogar bitar, delar och trådar

Mycket, ja. Rörigt, nja. Spretigt, snarare. Så som Maria Grunds samtliga romaner har varit: spretiga. Hon vill få in så mycket, liksom fånga och berätta om allt och alla. Men undan för undan, roman för roman, har hon också blivit bättre, bättre och bättre på att hantera och förena detta – sitt – allt och alla. 

Alla bitar, delar och trådar. Aldrig har hon lyckats sammanfoga dem så väl till en och samma helhet som i ”Bläckfisken”. Hennes fjärde polisroman är – utan tvivel – hennes bästa hittills. Lite som The Beatles, kommer jag att tänka. Liksom The Beatles kan Maria Grund gödsla med idéer, tankar och uppslag för hon vet att det alltid kommer nya idéer, tankar och uppslag.

Hur männen skildras

Också skildringarna (utifrån? inifrån?) av några män i romanen är värda att observera. Främst far och son Olsen, Theis och Morten. Polisen Theis är helt nedgången, skilsmässan har tagit och tar fortfarande på honom, han åldras så det syns. Och sonen Morten, som jag skrev, blir som pappan, allt mer som – ja, mer än – pappan…

Trots alla kvinnoskildringar kan den dubbla mansskildringen av Theis och Morten Olsen faktiskt vara det centrala för romanen, både utgångspunkt och sammanfattning. Jag skrev ju också att Maria Grund skildrar män i gråa, svarta skalor, från skröpligt till våldsamt. Ska skildringen av Theis och Morten läsas som en beskrivning av män i allmänhet?

Det är sorgligt. Så dystert. Mansskildringarna är dystra, sorgliga. Vad går att göra? Går något att göra?

Fast jag använde dessutom ordet nyanser, att Maria Grund ändå och faktiskt skildrar män i nyanser. Kanske att Torsten Johansson, som står bakom både ridstallet och flyktingmottagningen, skulle kunna vara exemplet på det? Han skildras liksom i svart och rött, författaren ser honom utifrån medan han själv ser sig inifrån.

Och till sist, frågan är om jag ska fundera över Sanna Berlings pojkvän Patrik som renoverar ett hus på Gotland och vill att Sanna ska komma dit så fort det bara går? Så fort som möjligt. Jag gör det, i alla fall.

Fyra gånger spänning och krimi, översatt och svenskt

Louise Penny

”En bättre man” (Modernista; övers: Carla Wiberg) är hela femtonde titeln i Louise Pennys serie med och om  kriminalkommissarien, kriminalintendenten och kriminalchefen Armand Gamache (ja, han har både befordrats och degraderats under seriens lopp) i Québec och den lilla byn Three Pines i Kanada.

Och den bästa titeln av dem alla enligt Svenska Deckarakademin som placerade Pennys ”En bättre man” bland de fem nominerade till priset för 2024 års bästa översatta deckare. Efter fjorton polisromaner skriver hon plötsligt som allra bäst? Det undrade jag. Lite tveksam alltså, tills jag började läsa… 

Och i stället tänkte jag: Jo, det kan faktiskt stämma. (Även om jag har en särskild kärlek till Pennys åttonde polisroman, ”Det vackra mysteriet”.) För nya nummer femton, ”En bättre man”, är liksom mer. Här finns fler ringlande trådar och fler parallella… Nej, inte berättelser utan delar av en och samma berättelse, sida efter sida ska trådarna tvinnas ihop och delarna förenas.

Efter att ha gjort bort sig (om det nu var det han gjorde, i vilket fall kritiseras han grovt i sociala medier) är Armand Gamache degraderad från polischef, för hela Québec-polisen, till återigen chef för enbart mordroteln. Nu tillsammans med sin svåger, Jean-Guy Beauvoir, också han återkommande i Louise Pennys polisromaner. Dubbla chefer, redan detta kan ju leda till konflikter.

Det andra är att en yngre kvinna försvunnit. På mordroteln tror man väl inte, egentligen, att det handlar om mord men Gamache börjar undersöka och utreda. (Han tänker på sin dotter i samma ålder och den försvunna kvinnans orolige far, tänk om det varit Gamaches dotter). Den försvunna kvinnan har också en personlig koppling, det anar men vet ännu inte läsaren, till en av Gamaches poliskolleger.

Eller till två poliser, för den delen. Det är vårvinter med den förrädiska vårfloden. Kanske det allra värsta – att vattnet stiger och kan svämma över, byar – ja, halva Québec – riskerar att hamna under vatten. Till exempel lilla Three Pines, där byborna lägger ut sandsäckar längs floden. Hur långt det nu räcker…  

Det kan påpekas att även om deckarrecensenterna, inklusive den här, envisas med att beskriva Three Pines som en kanadensisk Agatha Christie-by så stämmer det inte – inte riktigt. Louise Pennys bybor är märkligare än så.

Chris Whitaker

Chris Whitaker, som kommer från Storbritannien men skriver som om han kom från USA, fortsätter att författa skönlitterära romaner med krimi. Nej, inte tvärtom: inte kriminalromaner som blir skönlitterära. (På omslaget anges ”spänningsroman”, en genrekompromiss.)

Själva det långa romanbygget – Whitakers nya roman ”Mörkrets alla färger” (Natur & Kultur; övers: Maria Lundgren) håller 671 sidor – är det centrala. Där finns personerna, miljöerna och händelserna, vissa kan vara kriminella. Och tiden som går, den finns också där. Berättelsen sträcker sig över och genom fyra decennier med början på 70-talet.

Nej, jag tar tillbaka det där. Chris Whitaker skriver som den han är: en brittisk författare som vill skriva amerikanskt. Resultatet blir bäggedera: amerikanska miljöer, personer och liv men sättet att författa får mig ändå att tänka på brittiska thrillers/spänningsromaner (lite som Elizabeth George – fast tvärtom).

Året är/var 1975. Joseph ”Patch” Maccauley, som bor i staden Monta Clare med sin ensamstående mamma, är 13 år. Patch föddes med ett öga och har en ögonlapp, looken poängteras av piratliknande hatt och byxor. Och en liten dolk i bältet. Patch liknar en pirat och blir retad i skolan. (Om retad är ordet.)

Men Patch är/var ”övertygad om att det fanns guld bortom Ozarkplatån. Att en ljusare värld bara låg där och väntade på honom.” Han ska bli både hjälte och offer, när han räddar skolans mest populära flicka från att rövas bort. Han kastar sten på kidnapparen, flickan kan springa i väg men i stället blir Patch tillfångatagen och bortrövad.

Saint, hans bästa vän, letar efter Patch. Hon slutar aldrig att leta efter honom. Men Patch förblir borta. När Patch till slut hittas hamnar han på sjukhus, kanske döende. Saint vakar över honom. Förövaren/kidnapparen är försvunnen men Saint, när han vaknar, han ska inte dö den natten, letar nu efter Grace: en flicka som också var fången i den nattsvarta källaren, som tog hans hand och pratade med honom. Nu är Grace borta, försvunnen.

Patch och Saint följer varandra genom decennierna och USA. Växer upp och ställs inför vägskäl, där de måste välja. Fel eller rätt väg? Vad livet handlar om; att välja. Vad ”Mörkrets alla färger” ytterst handlar om är vänskap. Bland mycket annat. Tyvärr finns det inte plats att redogöra mer utförligt för innehållet – övriga människor, poliser, mord och målningarna, dem har jag ju inte ens nämnt… – på (spännings- och kriminal-) romanens 671 sidor.

Jan Guillou

Jodå, nog har jag sett att det finns de som tycker motsatsen. Men jag uppskattar Jan Guillous senaste, pågående bokserie, inledd med ”Den som dödade helvetes änglar” (2022), fortsatt med ”Eventuellt uppsåt att döda ortens gangster” (2023) och i år kom ”Anteckningar från aftonsången” (alla Piratförlaget).

Vad det nu är för böcker, vilken genre de tillhör: romaner, deckare och thrillers, krönikor, dag- och tankeböcker, memoarer? Allt detta är de, på en och samma gång. För att inte tala om de återkommande, av Guillou så kallade ”östergrenarna”. Vilka innebär att han, likt Klas Östergren, kan skriva om en sak men kommer att tänka på något annat – och då gör en längre eller kortare utvikning, ett avsteg från ämnet.

Författarens jag i centrum? Jodå, men det har jag inga problem med. (Så är det med alla bra författare, deras jag finns alltid, uttalat eller outtalat, i centrum.) Upprepar sig? Jovisst, som Lars Norén och Ulf Lundell i sina vardagsböcker. Eller för den delen många av de riktigt bra kriminalförfattarna.

Vad Jan Guillou gör i den här skvaderserien i flerplural är att han förenar sig själv, hela sig: journalisten och krönikören med den skönlitteräre roman- och thrillerförfattaren, realism med fiktion, privat med offentligt. Han ger läsaren det mesta och bästa av sig själv, varken mer eller mindre. Och limmar ihop allt med en både skälmsk och besk humor samt, faktiskt, inslag av självironi.

Som att han är tre gånger sin egen huvudperson: Jan Guillou, Erik Ponti och Carl Hamilton. För alla tre är väl, mer eller mindre, Guillou själv? Titeln ”Anteckningar från Aftonsången” kan läsas privat eller samhälleligt. Vid allt högre ålder går ju livet mot sitt slut och det rasistiska, auktoritära samhället innebär slutet för demokratin.

Han inleder formidabelt. Storviltjägaren Guillou, precis hemkommen, hittar en Rattus norvegicus på förstutrappen. Det var ovanligt. Den råttan måste… obduceras. Sen är det – dock tar det några ”östergrenare” innan han når dit – dags för mysterie- och samhällsinslaget: Detektivbyrån Guillou, Ponti och Hamilton avslöjar högerextremister.

På sidorna emellan hinner Jan Guillou notera sånt som småfåglarnas förändrade livsmönster och diskutera hur han själv kontra Niklas Natt och Dag återger historiska dialoger. Med mera.

Katarina Wennstam

”Död mans kvinna” (Bookmark) är andra delen av Katarina Wennstams serie om ”Sekelskiftesmorden” i Stockholm mot slutet av 1800-talet. Året har blivit 1897, det är försommar, lördagen den 15 maj. Just denna dag ska den stora Konst- och industriutställningen öppnas på Djurgården och invigas av kung Oscar II.

Huvudpersonerna är desamma och återkommande, alla bor de – eller bodde – i kvarteret Mullvaden vid Hornsgatan: Olga, polisänka, Hildur, portvaktsdotter och sömmerska, Edit, tidigare piga i Olgas hushåll, och – främst – Fredrika, som när hon nu inte kan bli polis (endast män var ju lämpliga för detta yrke) har öppnat en privat detektivbyrå med namnet Södermalms Detektiva Utredningar och kontor på Klevgränd (fast officiellt är Fredrika Nilsdotter blott sekreterare till byråns ägare, privatdetektiv Pehr Fredrik Molinder, eftersom ingen heller skulle anlita en kvinna för detektiva utredningar).

Dessa fyra kvinnor har en kvinnogemenskap över klassgränserna, särskilt nu när de bär på en gemensam hemlighet. (Inte klass- utan kvinnogemenskap, det kan funderas på. Förstås ett val som författaren har gjort.)

I inledningen till ”Död mans kvinna” promenerar Hildur och Fredrika nedför Götgatsbacken i riktning mot den stora stålkonstruktion som var Katarinahissen. Det hörs sorl från utställningen på Djurgården. Då faller en man från Katarinahissen ner mot marken. Och dör. Självmord ska polisen hävda, ett mord får bara inte inträffa i samband med den stora utställningen.

Fredrika tror inte det var självmord. Den döde mannen visar sig heta Georg Valentin, före detta direktör för Valentins Varieté och nyligen utsläppt från Långholmen, där han satt fängslad för att ha vållat sin hustrus död. Ur döde mannens hand har Fredrika lirkat åt sig ett anteckningsblock…

”Död mans kvinna” utspelar sig dessutom i trakten av Sundsvall. Där finns pigan Edit, placerad på Gyldenros hospital efter att ha förlorat, om det är ordet, sitt barn. Läkarvetenskapens och psykiatrins – eller för den delen, det dåtida manssamhällets – kvinnosyn representeras av Doktor Gross.

Således: Män som hatade kvinnor, då som nu. Katarina Wennstam har en tendens att undervisa läsaren, resa sig i katedern och peka med pinnen, men det hindrar inte att ”Sekelskiftesmorden” redan är en högst läsvärd och väl researchad historisk kvinnodeckarserie som gör en rent förbannad att läsa.