Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lärorik underklassdeckare av Nita Prose  

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Den hemliga gästen” av Nita Prose och finner intressanta klassperspektiv. Han tipsar också om sex polisromaner.

Jag ber så mycket om ursäkt. ”Städerskan” – förra och första deckaren av Nita Prose om städerskan Molly Gray (som hon heter och som det är meningen att hon ska vara, så grå att hon blir osynlig) eller Molly Maid (som hon kallas) på det lilla lyxiga Regency Grand Hotel i en anonym amerikansk (eventuellt kanadensisk eller varför inte engelsk?) storstad – blev hyllad över halva jorden, inte minst här i Sverige och jag hörde till hyllningskören.

Men jag inser nu att jag hyllade hennes debutdeckare av alldeles fel anledningar – med ord som feelgood och mjukdeckare, fyndig och trevlig, romantisk och rar. Så fel att det var rent på tok. Inte de lovord som Nita Prose ville ha för det var inte den deckare hon velat skriva.

Samhällsskildring underifrån

Eller faktiskt skrev. Men det begrep inte deckarläsarna (inklusive de flesta av oss recensenter). Kanadensiskan Nita Prose hade ett annat – under- eller överliggande – syfte med boken, nämligen att skildra samhället underifrån. Med en obetydlig städerskas lika obetydliga ögon, hur städerskan upplever lyxhotellet, väl lika med samhället, underifrån.   

”Den hemliga gästen”

Hur hon behandlas och inte minst hur en städerska blir som människa, hur hennes arbete formar henne såväl i arbetet som i hela livet. Jag är nära på 100 att det är därför som Nita Prose lyfter fram och poängterar just detta i sin andra och nya deckare ”Den hemliga gästen” (bägge Bonniers; övers: Manne Svensson). För nu kan väl ingen missa vem, vad och hur städerskan Molly Gray är. Varför hon blev som hon blivit.

Mellan förra och nya deckaren har det gått ungefär fyra år och Molly har klättrat i hotellstäderskornas hierarki. Hon är numera försedd med en namnbricka på sin städerskeuniform, precis ovanför hjärtat sitter den, med namnet i stora bokstäver – MOLLY GRAY – och under i elegant handstil: Städchef. Från lärling till vanlig städerska och nu städerskechef. ”Ingen liten bedrift”, tänker Molly.

Brottsmisstänkt

I förra ”Städerskan” hittades finansmannen Mr Black död i sitt rum på Regency Grand Hotel. Och Molly blev misstänkt. I nya ”Den hemliga gästen” dör likaså en man, den berömde och omåttligt framgångsrike pusseldeckarförfattaren Mr Grimthorpe, i hotellets nyrenoverade terum. Molly blir misstänkt nu också men misstanken ska ändå gå över fortare den här gången hos kommissarie Stark. (Hon, den kvinnliga kriminalkommisarien, som Molly velat slippa för allid, återkommer också från förra deckaren).

Fyndigt pusslig deckargåta

Liksom förra gången har Nita Prose fått ihop en rätt fyndigt pusslig deckargåta som hon tvinnar med mjuka handleder. Så ett par ord från min förra recension – fyndig och mjuk – stämmer också in på hennes nya deckare. Men viktigast den här gången är Mollys minnen av sin barndom och skolgång, av sin älskade, nu döda mormor, som Molly bodde hos, och mormors arbete som hembiträde i detta stora hus: vilken pampig byggnad med trädgård, rosenkantad gång fram till huset och en vakt vid grinden. 

Dit hade skolflickan Molly fått följa med mormor på grund av incidenter i skolan (mer om dessa får du läsa i boken). Huset ser ut som ett museum, tyckte den unga Molly. Och hembiträde, förresten. Piga, sa min mamma (alltså undertecknads), och det var precis vad Flora, mormodern var. Inte alls något hembiträde, det låter ju faktiskt trevligt att vara, utan just en piga. I detta stora hus, denna pampiga byggnad, detta museum nästan, som ägdes av författaren J.D. Grimthorpe.

En klasskildring

Just densamme, som nu alltså ska framträda inför pressen och sina litterära beundrare i fanklubben LAMM (Läsesällskapet för Anhängare av Mysterier och Mordgåtor) i terummet på Regency Grand Hotel. I det stora huset satt författaren Grimthorpe i avskildhet och arbetade medan hans hustru tog hand om huset och hembiträdet – och Molly. Ja, skötte och styrde hembiträdet – och Molly. Där möttes Molly Grey och J.D. Grimthorpe.

Hon minns och känner igen honom men han känner inte igen henne, inte ens när författaren på Regency Grand Hotel signerar en av sina bästsäljare åt städerskan, grå och glömd. Det här är en samhälls- och klasskildring, så får man nog kalla det. De rika och de fattiga. Än mer och värre: de rika mot de fattiga. Hempigor och städerskor kontra sina herrskap eller till och med sina ägare.

Arbetares stolthet

Nita Prose skildrar denna dubbelhet, både arbetsvillkoren och stoltheten. Hur arbetare behandlas och arbetares stolthet över sitt arbete – det ska utföras så väl som möjligt. Det gäller inte minst städerskans arbete: Molly ser till, såväl för egen som övriga städerskors del, att det utförs enligt anvisningarna i ”En städerskas handbok i hushållsarbete, renhållning och den yttersta perfektionens bevarande”.   

Som städchef lär Molly Grey ut att ”en bra städerska har en positiv grundinställning”. Som till lärlingen Lily, framåt bokens avslutning ska hon med stolthet ur Mollys hand ta emot ”en ny, svart bricka med glänsande guldbokstäver”. Där står:  

LILY

Städerska

Eller de livsstäv som hennes mormor brukade yttra, det ena efter det andra, och som Molly minns så väl, lika väl som hon minns sin mormor, aldrig kan hon glömma henne, som mormor sa: Du är inte ensam. Du kommer alltid att ha mig – och fortfarande lever enligt.

Mormor Floras levnadsord

Blott några av mormor Floras levnadsord och råd: 

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Vi är alla lika, fast på olika sätt.

Allt blir bra till slut. Och blir det inte bra, så är det inte slutet.

Underklassdeckare

Både ”Städerskan” och ”Den hemliga gästen” av Nita Prose hör till den speciella kriminella undergenre som kan benämnas underklassdeckare, hembiträdes- och städerskedeckare, arbetarklass- eller arbetardeckare. Och detta är, som jag skrev inledningsvis, det måste det vara, själva syftet för Nita Prose när hon började skriva om städerskan Molly Grey eller Molly Maid.

Så många frågor

Mordgåtan löser sig förstås men det finns så mycket mer  att läsa och faktiskt lära i och av hennes nya deckare ”Den hemliga gästen”. Som varifrån det där väl- eller eventuellt sönderputsade Fabergéägget egentligen kommer, hur det kan vara i Molly Greys ägo. Och vem som Molly egentligen är, varifrån hon kommer, varför hon bodde och växte upp hos och med sin mormor. Och vem är Mr Preston, hotellets portier? Vad hände förresten med Mollys mamma?

I nästa deckare av Nita Prose tror jag att Molly börjat arbeta inom polisen, kanske att hon redan blivit kommissarie Grey? Det kan anas i boken så jag låter det anas här också, om det inte är att avslöja för mycket. Men så konstigt skulle det inte vara, om Molly Grey blir kriminalpolis alltså, för Molly har ju en ”väldigt skarp blick för detaljer”…

Kortare om sex polisromaner av olika sorter

När jag läser amerikanen Michael Connelly brukar jag tycka att han är den bästa polisromanförfattaren. När jag läser islänningen Arnaldur Indriðason tycker jag att han är det.

Jørn Lier Horsts ”Förrädaren”

När jag nu läser norrmannen Jørn Lier Horsts nya polisroman, ”Förrädaren” (W&W; övers: Marianne Mattsson), i serien om utredaren William Wisting i Larvik så undrar jag om inte han är allra bäst.

I betydelsen: precis så här går en polisutredning till.  

Jørn Lier Horst, själv före detta polis, får mig att tro det. Han skriver så långsamt och utredande att det kunde bli hur trist och tråkigt som helst. Men nej, utredandet blir spännande.

Det handlar om något så aktuellt som ett ovanligt stort och kraftigt regn som fått ett bostadsområde att spolas bort med hus och allt. Under rasmassorna hittas en död man – men det visar sig att han dog flera dagar före raset.

     Utredningen tar snart också en annan vändning. Den ska drabba utredaren Wisting personligen.

Annette Brandelid skildrar mörkret i Hjo

Annette Brandelid är sen länge en egenutgivande deckarförfattare. Hon har mutat in Hjo som sin både fiktiva och verkliga stad. (Googla när du läser och du ska se att mycket i böckerna finns i verkligheten.)

”Direktören” är Brandelids hela åttonde ”af Hjo-deckare” på eget förlag (Word from Hjo). Ingen mys- eller mjukdeckare men hon skriver med småstadens lugn och rytm, låter det mörker och de hemligheter som också finns hos människorna i Hjo att uppstå ur vardagen.

Ibland kan vardagen ta lite för stor plats, det blir alltför utförligt. Men det vägs upp av en smygande, lätt darrande spänning som också finns i hennes berättande.

Inspektör Helena Groop med kolleger på Hjos polisstation och den unga journalisten Sara Blidh är problemlösarna. Vad de utreder och skriver om är en händelse i Hjos stadspark: en ung pojke tog livet av sig – eller om han inte gjorde det…

Cecilia Sahlströms nya polisserie

Cecilia Sahlström har länge skrivit en serie polisromaner – med en kvinnlig polis i Lund/Malmö – som hör till det mest realistiska jag läst vad gäller den svenska polisgenren. Hon skriver nu också en ny polisserie, ”Barnsoldaten” (Saga Egmont) är andra titeln, som väl måste vara mindre realistisk. Eller?

Den nya serien är spännande och intressant av  andra skäl. Dels huvudpersonen: polisinspektör Rakel Vrede, något över 50, kompetent men folkilsken, omöjlig att vara kollega med (liksom tvärtom) och ja, så neurotisk att det är en gåta att hon kunde bli och kan fortsätta vara polis.

Dels också: den sociala tråden. Här framgår den redan av titeln och omslagets unga kvinnoansikte. Inspektör Vrede följer med polisens människohandelsgrupp till en rivningskåk i Malmö. Där hålls kvinnor i små, små rum. En ung flicka med mörk hy förs ut på bår. Ska hon överleva? Och vem är hon?

Kajsa Leo skildrar mörkret i idyllen

Inte främst berättelsen utan tonfallet bär när Kajsa Leo skriver. Kan det vara författarens egen syn på livet, samhället och människorna som hon framför genom sin huvudperson, polisen Dylan Svensson?

Jäkla häftigt namn på en kvinnlig polis och en jäkla polis också. Efter att ha varit i slagsmål med en kollega – resultatet syns i hennes skräckinjagande ansikte – anländer Dylan i seriens andra titel, ”Allt kött är hö” (Bokfabriken), till den idylliska lilla orten Slånbäck.

Dylan konstaterar genast: ”Det är något som luktar.” Så är det förstås: i alla idyller finns ett mörker eller flera. Liksom i Dylan: hos henne handlar det om sonen Benjamin, som tidigare hade två mammor, och som hon har svårt att få kontakt med.

Och för den delen med alla människor och hela omgivningen, sin förra sambo och livet. Dylan Svensson har kommit till Slånbäck för att delta i sökandet efter en annan polis som plötsligt bara försvann.

Katrine Engberg kräver en uppmärksam läsare

Danskan Katrine Engberg gjorde succé med  ”Köpenhamnserien”, en kvartett polisromaner. ”Det brinnande bladet” (Forum; övers: Mia Ruthman) inleder hennes nya polisserie.

Huvudperson: brottsutredaren Liv Jensen. Fast när berättelsen börjar är hon mellan städer och arbeten: från Ålborg till Köpenhamn, där hon flyttat in i en källarvåning i väntan på ett ledigt jobb på mordroteln. I mellantiden ägnar hon sig som privatdetektiv åt att utreda försäkringsbedrägerier.

Blott en av många trådar – både ett självmord och ett mord i hennes värdfamilj, ett cold case-mord samt ytterligare ett mord. Trådarna går bakåt till andra världskriget och de danska judarnas flykt till Sverige. Och framåt till flyktingar idag.

Engberg är mästerlig på att balansera och parera olika personer och parallella historier. Men hur ska det gå för läsaren? Hon kräver en uppmärksam deckarläsare.

Jo Callaghan har skrivit en annorlunda polisroman

Svenska Deckarakademin prisade polisromanen ”På ett ögonblick” (Modernista; övers: Hanna Williamsson) av brittiske AI-forskaren och nu även deckarförfattaren Jo Callaghan som 2023 års bästa översatta deckare.

Det är en annorlunda polisroman. Inte så mycket vad gäller handlingen – som så ofta numera ett kallt fall med två försvunna personer. Men desto mer vad gäller de bägge utredande poliserna.

Den ena heter Kat Frank och är kriminalintendent, änka och ensamstående mamma. Inte så speciellt det heller i en deckare. Hennes kollega däremot, som heter eller kallas Lock, är annorlunda. Ja, speciell.

Lock är en AI, i form av ett hologram. Kat och Lock paras ihop i ett pilotprogram. Det går så där, först. Kats intuitiva magkänsla kontra Locks instrumentella logik. Men när ett genombrott sker i utredningen – då bara måste de börja samarbeta och samverka…