KRIMI. Bengt Eriksson har läst Johanna Holmströms nya bok ”Vargens unge” och konstaterar att det är en riktigt bra roman. Han bjuder också på fyra lästips.
Kalevalaskogen och allt som i den finns
Du som följer Deckarhyllan vet att jag brukar hävda att efter Gotland och Norrland så har det senaste nya deckarlandskapet blivit Skåne noir (och kanske särskilt Österlen). Men nu undrar jag om det verkligen stämmer …
Det nyaste deckarlandskapet är nog faktiskt ett annat; det kan vara Norrland och för all del också Gotland och Skåne men i så fall trakter där det knappt finns några människor och än färre hus. Blott några få av bägge.
Så kallade utanförbygder, utombygder, obygder.
Det nya deckarlandskapet är skogen: urskogen som i vildmarken. Ja, miljön är ju inte ny, egentligen, i kriminallitteraturen alltså. Den har förekommit länge men då mer sporadiskt. Nu känns det som att natur- och vildmarksmiljön börjat bli alltmer vanlig.
Olika miljöer i form av olika skogar men ändå en och samma: ödebygd och vildmark.
”Händelser vid vatten” av Kerstin Ekman och ”Kåda” av danskan Ane Riel var ett par tidigare, deckarprisbelönta exempel. Nu ska det handla om det senaste, kanske mesta och bästa exemplet på nordiska/svenska utanförbygds- och vildmarksdeckare: ”Vargens unge” (Albert Bonnier) av Johanna Holmström.
Allt hänger samman hos Johanna Holmström
Debutdeckare har jag sett att den kallats. Nåja, Johanna Holmström är ingen debutant. Inte ens deckardebutant om man i begreppet inkluderar skräck, krimi och noir. ”Vargens unge” kallar hon själv för en spänningsroman. Ack, dessa genretrixanden (från både kritiker och författare).
Men jag struntar i det, och hoppas att du också struntar i det, och placerar alla dessa kriminallitterära familje- och släktgenrer under en och samma rubrik, nämligen ”krimi”. Då hänger nämligen allt och alla ihop. Det vill säga allt som hon har skrivit. Alla hennes skönlitterära böcker, romaner som novellsamlingar eller snarare novellböcker eller novellromaner, blir delar av ett och samma författarskap och ingår i en och samma genre.
Så som de bästa författarna skriver. De skapar sin genre. Som Johanna Holmström. Länge har hon skrivit i kriminell riktning, ditåt och in i kriminal- och deckargenren. (Och där hamnar ju alla författare som i dag skriver om sin och vår samtid. De hamnar i krimi eftersom samtiden är kriminell på allt fler plan och sätt.)
”Hush Baby” (2015), förmodligen den enda av hennes tidigare böcker jag recenserat, minns jag som en stark noir; en nordic noir och thriller. Nämnas bör också Holmströms novellböcker. I debuten ”Inlåst och andra noveller” (2003), kan samtliga noveller sägas handla om att vara inlåst och instängd. ”Camera Obscura” (2009). innehåller naturaktivistiska noveller fram till den gräns där en novellperson menar att det bästa vore att sluta andas så man inte alls belastar natur och klimat. Hennes senast föregående bok, ”Handbok i klardrömmar” (2022), är även den en novellbok/roman, vars noveller utspelar sig i Helsingforsförorten Esbo. Det är en bok som jag nu i efterhand uppfattar som ett slags uppbrott eller avgångsstation inför den nya romanen ”Vargens unge” – denna deckare, spännings-, kriminal- eller polisroman.
Nu räknade jag enbart upp de böcker av Johanna Holmström som jag recenserat eller läst. Efter romanen ”Vargens unge” inser jag ju att jag borde göra en omläsning av de böcker jag läst tidigare och dessutom läsa dem jag ännu inte har läst. De hör ihop. Allt Johanna Holmström skriver har skrivits i samma riktning, både genremässigt och innehållsligt.
Från skräck och krimi på väg mot deckare. Från den så kallade civilisationen på väg till skogen – ja, vildmarken. Är det ena sämre än det andra? Det andra bättre än det förra? Det är inte så enkelt, när Johanna Holmström författar, utan betydligt mer invecklat än så och det är jäkligt spännande.
Det så kallat civiliserade är ociviliserat och naturen är nog ingen naturlig lösning den heller, lika ociviliserad och farlig; som om människor – egentligen – inte hör hemma någonstans, i vare sig det ena eller andra.
Vargen har förresten funnits med tidigare den också. Inte människan utan vargen kan vara huvudpersonen, både när den förekommer och inte förekommer i Johanna Holmströms skräckfyllda, spännande och kriminella, orealistiskt realistiska och realistiskt orealistiska författarskap. Eller kanske vargens barn …?
Snacka om lång inledning till en bokrecension! Men jag ser alltså Johanna Holmströms böcker så här: de är en och samma, de hör så nära ihop att hennes tidigare böcker är den långa prologen till Holmströms nya deckare, spännings-, kriminal- och polisromanen ”Vargens unge”.
I vildmarken
Nu hamnar vi alltså mitt i skogen; urskogen, vildmarken. Finlandssvenska/svenskfinländska Johanna Holmström tar med läsarna till Kajanaland i Österbotten, så nära gränsen till Ryssland att det kunde varit ryskt. I skogen ligger visserligen staden Kuhmo men den har krympt alltmer tills den blivit en håla. Av den tidigare befolkningen har 35 procent lämnat staden åt sitt öde, en liten stad som blir allt mindre och alltmer övergiven.
I själva staden Kuhmo bor idag cirka 5 000 människor, i hela kommunen ytterligare ett par tusen. Av kommunens yta består 650,47 kvadratmeter av vatten, där finns myrmarker och 600 sjöar. (Jo, jag har googlat.) Holmström tar oss dessutom längre in i skogen, till byn Toivola, en av dessa populära ekobyar. Alltså en nyskapad by, naturmodern eller naturtrendig eller vad som är ordet, som grundats utifrån en lägergård av Mauno, arkitekt, och Sylvi, skulptör.
Toivola har nu ett fyrtiotal invånare, som ett slags kollektiv, vilka ägnar sig åt att odla ekologiskt, bedriva skogsbruk och fiska, djurhållning och lite turism. På somrarna ordnas en marknad som blivit omtyckt även av Kuhmos ”vanliga” invånare. Till byn anländer fotografen Gloria med sin son Luukas. Hon har haft det besvärligt, gjort flera försök att ta sig igenom livet och reda ut det. Nu kanske det kan lyckas. Gloria blir ihop med Aaron, som är ett naturbarn eller än mer ett barn av naturen.
”Kalevala”
I skogen finns vargar och björnar. Och så har vi förstås skogen själv. Att gå vilse i. Att försvinna i. Där finns skogsrået Louhi, om hon finns eller alls finns, som fått sitt namn efter häxdrottningen i det finländska nationaleposet ”Kalevala”. Och det är nu jag begriper att jag inte begriper mer än maximalt 50 procent av vad finlandssvenskan Johanna Holmström berättar och varför hon berättar som hon gör.
För att förstå 100 procent av ”Vargens unge” tror jag att man måste man vara född i Finland, vara svensk- eller finskfinländsk, och kunna sin ”Kalevala”. Jag får känslan att Holmström återberättar Finlands nationalepos i form av en deckare, att hon förenar samtiden med urtiden. Till råga på allt kommer Pentti Linkola in här också! Vem är han? Pentti Linkola är en finsk, som han kallats, extremekolog eller, som han också kallats, ekofascist.
Än märkligare är att jag tror det räcker. Att fatta hälften av vad Johanna Holmström menar och vill räcker för att tycka att ”Vargens unge” är en riktigt bra roman, till och med årets bästa svenskspråkiga deckare, kriminal-, polis- och spänningsroman. Jo, faktiskt. En civilisationskritisk deckare och roman. Men vad kritiseras egentligen? Och hur kritiseras det? En deckargåta så god som någon: hur den här boken egentligen ska läsas – ja, lösas.
Så kommer corona och covid. Så startar Ukrainakriget. Reseförbud och isolering, byns invånare förvandlas till antivaxxare och preppers. Instängda igen, isolerade. Hur beter sig människor då? Vad gör de? Detta återkommande tema hos Holmström: sitta fast, inte kunna ta sig loss, inte komma ut. Människa och människa; människa mot människa. Fast ”Vargens unge” börjar ändå precis som en deckare kan och ska börja – med något oväntat, med plötslig spänning…
Den främmande pojken
Det är fyra år senare, efter att ovan nämnda fotografen Gloria flyttade in i ekobyn Toivola. Plötsligt står en främmande liten pojke i tulpanrabatten utanför pensionärerna Seijas och Tarmos hus. Pojken tittar in genom fönstret. Seija blir så häpen att hon tappar kaffemuggen, som går i bitar. Pojken är smutsig, ovårdad och blåslagen, ska det visa sig.
Seija och Tarmo ringer efter polisen, inte för att de vill men för att de måste. Det finns inget annat att göra. Äldre kriminalkommissarie Minna Salminen och hennes yngre kollega Timo Kyrö från Kuhmopolisen anländer och konstaterar att pojken inte är anmäld försvunnen.
Hur gammal kan han vara? Cirka tre år. Pojken ser skräckslagen ut. Pratar inte men ur hans mun kommer en plastbit – det är ett dataminneskort. Vad kan och bör jag avslöja mer? Det verkar som om pojken förstår svenska (men det är inget som man talar i Kuhmo). Han heter Ilmari (än en gång ”Kalevala” och nu smeden Ilmarinen, gift med en dotter till häxdrottningen Louhi).
Till sist gör sig boktiteln påmind igen: ”Vargens unge”. Du förstår?
Fyra gånger deckare och annan krimi
”Nattljus” av Maria Broberg
Jag läste och tyckte mycket om Maria Brobergs sorgliga men kraftfulla debutroman ”Bakvatten” (2020). En Norrland noir, en krimi och kanske en deckare. Jag läser nu hennes nya, andra roman ”Nattljus” (båda Norstedts). Kanske också en noir, eventuellt en krimi men ingen deckare.
Och jag får problem. Vet inte vad jag ska tycka eller ens hur jag ska läsa. En annan sorts roman, än den förra, även om den nya också har en yngre kvinna, Anna, som huvudperson och även den här utspelar sig långt ute i ”ingenstans” eller mer exakt i en liten fjällby. Dit följer Anna med sin mamma som ska röja upp i dödsboet efter sina föräldrar.
Hon möter Levi (på bilmacken), de märkliga, annorlunda syskonen Sebastian och Sylvia och deras förkläde eller övervakare (i det stora huset, i den stora trädgården). De möts, de krockar, de möts igen. Men hur möts de? Hur möter Anna dem? Och vad är det hon möter?
Möten mellan människor, liv och klasser. Så långt hänger jag med. Fast Broberg skriver med luckor och utrymmen att fylla. För att förstå måste jag klara av att fylla i. Det gjorde jag inte, vid första läsningen. (Så nu läser jag en andra gång.) Alltså… ja… både i det som står och – främst – i det som utelämnats finns, anar jag, något livsavgörande.
Det som förändrar Annas liv, för evigt. Dessa ögonblick, eller kanske bara ett, som kan förändra allas våra liv. Handlar romanen om detta? Att våga gripa tag eller fly undan, följa med eller fega på sin vakt?
”Stormens vrede” av Arnaldur Indriðason
”Stormens vrede” (Norstedts; övers: Ingela Jansson) heter den nya, femte titeln i islänningen Arnaldur Indriðasons deckarserie om den pensionerade polisen och numera ”hobbypolisen” Konráð i Reykjavík.
De stretar på, både Arnaldur och Konráð. Det går långsamt och ibland är det tveksamt om det alls ska gå. Det tog åtminstone två titlar i serien innan jag kom in i detta lågmälda – ja, lunkande – tempo. Fast här finns en stämning av Reykjavík som smyger sig på mig som läsare, så att jag alltmer befinner mig där, på plats.
Konráð försöker fortfarande ta reda på vem som mördade hans far och lika envist försöker han att inte bli som pappan (men det är han nog, åtminstone delvis). Den här gången handlar det om ett upphittat vapen av samma sort som hans far hade, en läkare som sitter i fängelse för barnmisshandel och Konraðs syster som utsätts för våld (på grund av hennes brors efterspaningar).
Här finns dessutom något ockult, en tro på (och misstro mot) det övernaturliga, spöken och ett liv bortom det mänskliga, som så ofta i isländsk litteratur (och i den isländska verkligheten). Främst skildras Reykjavík, hela Konráð-serien är en berättelse om Reykjavík då och nu, livsförhållandena för de islänningar – och det gäller väl de flesta i Reykjavík – som flyttat från mer eller mindre ödemarksbygd till vad som kommit att bli en allt större stad.
Så visst, Arnaldur Indriðason skriver främst för islänningar, för dem som redan känner Reykjavík. Fast då är det ju en extra styrka att hans fortlöpande kriminalberättelse med och om Konráð också når fram till deckarläsare i andra länder. Det kriminella är en sak – och en del av den växande staden – men det är lika spännande att läsa just om denna stad som blir till, växer och förändras.
Och nu är det dessutom vinter, snö och storm i Reykjavík, svårt för Konráð att ta sig runt med bilen som efterforskande amatörpolis.
”Nationens fiende” av Tony Johansson
Tony Johansson fortsätter att skriva politiska polisromaner/thrillers med polischefen My Englund och journalisten Erik Larsson. Orden aktuellt och samtida bör tilläggas. Johansson skriver thrillers just nu, hans teman ingår så att säga både i nyhetsrapportering, dagens svenska politik och det allmänna medvetandet.
Och då kan man tänka så här: Natomedlemskap, Sverige och Turkiet. Hans nya thriller, ”Nationens fiende” (Lind & Co), är seriens fjärde titel och kanske den sista. Hoppas inte men jag oroas lite, eftersom Tony Johansson snart ska inleda en ny och annan serie…
”Nationens fiende” börjar med att fiskefartyget Tindra har trålat efter makrill, sill och torsk öster om Ystad. Och i vad som kallas ”rövahålet” har ett lik fastnat i trålen. Det upptäcktes på tillbakavägen hemåt, polisen tillkallades och mötte trålaren vid fiskehamnen i Landskrona. Också där som Johanssons deckarserie brukar utspela sig, i och kring Landskrona.
En muskulös man i en dykardräkt men inte någon vanlig dykardräkt, konstaterar Doktor Död, som rättsläkaren kallas, när liket hamnar på obduktionsbordet. Som gjord av metall och ljusslukande. Hårt och svårt att klippa upp. Vilket inte är det enda märkliga – när fingeravtrycken tagits och liket identifierats …
Det måste ju vara fel. Se: fingeravtrycken tillhör ju en annan man, som redan är död, sen tidigare! Så inleds ”Nationens fiende”, en stark början och fortsättningen blir inte mindre stark som i starkt realistisk. Ja, lite tillspetsat kanske eller kanske inte? Ett porträtt av Sverige och den svenska politiken i dag i form av en politisk thriller.
Och just detta är väl vad politiska thrillers – när de skrivs och är som bäst och ”sannast” – ska vara till för? Iaktta och spetsa till för att synliggöra verkligheten och politiken. Det gör Tony Johansson också i sin fjärde politiska thriller/polisroman.
”Allt som är farligt” av Stacy Willingham
’Efter succédebuten, fjolårets ”En gnista i mörkret”, återkommer amerikanskan Stacy Willingham med ännu en thriller, ”Allt som är farligt” (bägge Modernista; övers: Svante Skoglund). Om jag ska beskriva den nya thrillern med ett ord: intensitet. Inte action och full fart rätt igenom sidorna utan just intensivt.
Berättelsen utspelar sig då och nu. Då var för tolv månader, eller femtiotvå veckor, eller noga räknat trehundrasextiofyra dagar sedan. Nu är alltså ett år senare. En natt – den natten – för nära nog ett år sedan försvann Isabelle Drakes lille son, 18 månader, ur sin spjälsäng medan hon och maken Ben låg i rummet bredvid och sov.
Sedan dess har Isabelle inte kunnat sova en blund. Går det att komma över något sådant? Isabelle kan inte sluta tänka på sin försvunne son; inte en dag, inte en sekund. Maken har hon separerat ifrån. Det gick inte, hon kunde inte (men bär fortfarande hans ring i en kedja runt halsen). Och för polisen – utan bevis och med alltför få ledtrådar – har försvinnandet övergått till ett kallt fall.
”Allt som är farligt” är en intensivt spännande thriller men enbart som ren underhållning går den inte att läsa. Stacy Willinghams thriller blir dessutom – liksom många deckare och annan krimi, kanske särskilt när de handlar om barn – ett slags bearbetnings- och terapiroman. En hjälp för läsarna att bearbeta sina hemskaste rädslor.
Isabelle tänker, som sagt, på sin försvunne son, hela tiden. Hon reser runt på true crime-konvent, står där inför alla människor och berättar om natten som förändrade hennes liv för alltid. Det är hennes sätt att bearbeta sorgen och skulden. Hon ställer upp och blir intervjuad av en man som driver en true crime-podd. Kanske, kanske att något nytt kommer fram…
Vilket ska leda till en upplösning som blir lika oväntad för Isabelle Drake som för thrillerläsarna.
info@opulens.se
