KRIMI. En deckare eller inte en deckare? Det är frågan. Kanske en nästan-deckare? Eller en deckare samt så mycket utöver en deckare… Bengt Eriksson funderar över Joakim Pirinens roman “Familjen Död”. Och ger oss också några deckartips.
Till formen en polisroman i framtiden; en kriminell framtidsroman. Med tillägget: kanske. (Själv – eller om det är förlaget – kan författaren tydligen inte heller bestämma sig för vilken sorts deckare det kan vara. På omslaget anges: kriminalroman. Bläddra upp titelbladet, där står: spänningsroman.)
Mycket – eller det mesta – är osäkert i Joakim Pirinens spräckliga roman ”Familjen Död” (Kaunitz-Olsson). Det mesta är väl förresten rätt osäkert i allt vad Pirinen gjort och gör, oavsett om han tecknar serier (vem och vad symboliserar och är egentligen seriefiguren Socker-Conny?) eller enstaka teckningar (skämt? satir?), skriver dramatik (som pjästrilogin ”Familjen Bra”) eller olika sorters prosa.
Paus i själva recensionen, för jag vill berätta en historia. Det måste ha varit i början av 90-talet, åtminstone var det före den 8 augusti 1993. Jag besökte tidskriften Galago på Grindsgatan i Stockholm – inte enbart en tidskriftsredaktion utan där satt också diverse kulturfrilansar och jobbade. Göran Greider återfanns en trappa ner och Joakim Pirinen hade ett pyttelitet bord i en korridor.
Jag stod och pratade med Galagochefen Rolf Classon alldeles bredvid Pirinens bord. Pirinen satt och tecknade nånting och gav plötsligt teckningen till mig. Här har du, ungefär. (Jag hade nämligen velat köpa nåt av honom men på den tiden sålde han inte sina originalteckningar.) Den här teckningen, ovanligt nog i färg, föreställde ett JAS-plan som… störtade.
Precis som ett Jas 39 Gripen-plan skulle göra 1993, störta på Långholmen. Detta hade alltså Pirinen tecknat – och förutspått? – innan det hände.
Där och här och överallt, såväl när Pirinen tecknar som när han skriver, finns inte bara något utan mycket mer. I framtidspolisromanen ”Familjen Död” har året blivit 2027. Vilket inte minst gett friheten att laborera med = hitta på nya rön och sätt för polisen att bekämpa brott.
Som polisens framtida spårhund, någonstans mellan hund och maskin: framtidspitbullen Bingobox.
Hans poliser heter Wrange, kommissarie, och Runge, inspektör. För trogna Pirinen-följare är bägge redan kända, gånger två: från novellsamlingen ”Den röda drömmen” (2013) och seriealbumet ”Hundratvå år av ensamhet” (2021). När kriminal/spännings/polisromanen ”Familjen Död” inleds råkar både Wrange och Runge befinna sig nära ”Dödsplatsen” i Småland.
Joakim Pirinen litar på sina läsare (eller så är det tvärtom, han skriver för att han måste och som han måste). Romanen börjar tre gånger: först med ett långt, innehållsrikt släktträd över familjen Gustavsson från 1800-talet och framåt, efter detta en självbekännande filosofisk epilog i jag-form och inte förrän därefter kommer den egentliga inledningen, första kapitlet.
Då har kommissarie Wrange, som med sin hustru semestrar i närheten, infunnit sig i den jättevilla där det hittats och ska hittas flera lik. Direkt i första kapitlet framgår att polisen beställt dit en cateringfirma som utanför avspärrningen serverar ”mängder av smårätter” (bland annat grillade isterband, syltade gulbetor och små kroppkakor). Wrange noterar vilka böcker som står i villans bokhylla (till exempel ett par ”deckarförfattare från förr”, H-K Rönblom och Ngaio Marsh).
Snart ska även Runge göra entré, också han råkade – det är ordet – befinna sig i trakten. Både Wrange och Runge är vanligtvis stationerade vid Stockholmspolisen och har, berättar de för spaningsledaren Önneryd från Växjö, ”särskild tjänsteställning”. De är specialutbildade, den förre inom kultur bland annat och den senare arbetar mest med konst.
Så skriver Pirinen. Så är hans kriminal-. spännings- och polisroman. Så fortsätter han att skriva. Spontant? Tror det, verkar så. Noga planerat med ett synopsis? Skulle inte tro det, verkar inte så. ”Familjen Död” måste vara en improviserad roman, nedskriven ur en fantasifull och fritt associerande hjärna. Inte ens tänkt kanske, det bara kom? Vilket inte är så bara, också ett – men ett annat – sätt att tänka.
Exakt vilka som hittas döda i den småländska villan ska jag inte skriva ut. Men de ingår i släkten Gustavsson, så mycket kan väl avslöjas. Liksom att Gustavssons släktträd är extra släktrikt: samtliga medlemmar, även gifta par, är släkt med varann. Morden har skett inom familjen och släkten, om jag nu ändå inte avslöjat för mycket.
Allt som Pirinen kom att tänka på och funderade över låter han sina bägge poliser tänka på och fundera över. Det kan vara detaljer om Stockholm och dess undre värld, droger och skogsfestivaler, sex, mat, musik och allt som läsaren kan föreställa sig och en hel del annat som inte riktigt går att föreställa sig; allt och vadsomhelst som plötsligt rann genom Pirinens huvud.
Ett kapitel – ett möte – i romanen är extra märkligt. Nej förresten, kanske inte extra men mystifikt och märkligt så det räcker för mig. Jochen Gustavsson, 52 år och självpåtänkt serietecknare, ringer och stämmer möte med kriminalinspektör Runge. Vad har han nu att berätta som kan vara intressant om familjen och morden? Mötet sker på ett café på Sankt Paulsgatan, där Jochen börjar diskutera tecknade serier, närmare bestämt alla nytillkomna unga kvinnor som börjat teckna serier.
Men vad är detta? Allvar? Ironi? Något slags budskap? Som det kan vara också i en teckning av Pirinen: det går inte riktigt att säkert förstå betydelsen, vad han menar, något diffust som attackerar en. Det provocerar men uppmuntrar också till, i detta fall, läsarens fantasi och tankeförmåga. Inspektör Runge bryter av seriediskussionen genom att ta upp Proust.
”Familjen Död” är en polisroman – faktiskt en ganska regelrätt polisroman – men också en roman och tankebok bortom polisromanen. En gourmetdeckare, som jag brukar säga och som står i rubriken till den här texten. En deckare att läsa lite mer långsamt, läggga märke till och smutta på meningarna och formuleringarna, kanske läsa om någon mening. Men Pirinen har också skrivit en gourmanddeckare som svämmar över åt alla håll och kanter, på varenda sida och rad.
Deckartips:
Det kommer så många nya deckarförfattare varje år i Sverige att risken finns att alla inte uppmärksammas efter förtjänst. Av mig, inte minst. Till exempel Niklas Turner Olovzon, som i fjol debuterade med ”Isberg” (HarperCollins). Genre: glesbygds- och Norrlandsnoir.
Miljö: Dalarna (det fiktiva samhället Tassby väster om Leksand) och Norrbotten (Luleå). Fyra röster, (huvud)personer, berättelser och hemligheter.
En bärplockare försvinner i skogen och en liten pojke från föris, ishockey är viktigt för byn liksom fredagspuben. (Ännu) en roman om att leva bortom eller eljest; ett annat liv.
Som allt oftare: en spänningsroman om människor.
Anna Platt, spännings- men inte romandebutant, låter tre personer – det här sättet att skriva och skapa spänning har blivit allt vanligare – ta lika stor plats och byta av varann i ”Ingen du älskar kan dö” (Bazar). Var och en (Lena på Mallorca, Bianca i Stockholm och Shane på Irland) berättar med sin röst, ur och om sitt liv. Samtidigt som författaren driver på berättandet med sin nerv och attityd. Det gillar jag, när själva romanen är en personlighet.
De tre huvudpersonerna skiljer sig helt åt, de har olika bakgrunder, ingenting gemensamt. Hur ska Anna Platt lyckas sammanföra dem i en och samma berättelse?
Men jo, det lyckas hon med!
Lennart Brohed är en doldis bland deckarförfattare, trots att han skrivit en lång serie historiska polisromaner med överkonstapel Göran Persson (?) i Lysekil mellan 1916 och -41. Den senaste och sjuttonde (!) titeln i utgivningsordning, men tidsmässigt den sjätte, ”Sista resan hem”, är liksom de tidigare egenutgiven (Slussens bokförlag).
Dock inte nämnde Persson utan en kollega, konstapel Mellgren, som sommaren 1921 – denna värmebölja! – flanerar i Lysekils stadspark och får syn på en död ung kvinna i ett buskage.
Brohed har än en gång lyckats med detta svåra: att skriva en deckare som både är trevlig – ja, trivsam – och spännande.
Gruvstaden Kiruna – eller snarare naturen utanför: skogen, älven, årstiderna, grusvägen – är miljön också i Anna Kurus fristående spänningssroman, ”De ensamma” (Modernista), efter Kiruna-trilogin om Allis, kvinna och bilmekaniker. Och den – naturen, dess egenskaper och stämningar – är densamma.
Som om naturen lever och påverkar människorna så att de blir som den; vild(a), ensam(ma), sig själv(a).
”De ensamma” är en kort och intensiv psykologisk thriller, den glesaste glesbygdsroman och en dysfuktionell domestic noir.
Ännu en spänningsroman om människor – en familj med mamma, pappa och två barn (minst) – som är eljest och lever bortom… ja, bortom allt och alla.
info@opulens.se
