KRIMI. Bengt Eriksson skriver om halländsk glesbygdsnoir av Christoffer Carlsson, men tipsar också om aktuella mjukdeckare.
Med ”Levande och döda” (Albert Bonniers) avslutar Christoffer Carlsson sin Hallandstrilogi, som egentligen är en kvintett. Redan i ”Den enögda kaninen” (2011), mitt emellan vuxen- och ungdomsroman, började han att skriva om den del av Halland där han växte upp och skrev sen vidare om samma Hallandstrakter i ”Oktober är den kallaste månaden” (2016), en otäckt verklig – ja, svart – ungdomsnoir.
Det var skisser och förövningar. Christoffer Carlsson la ut hörnstenar till sina kommande romaner i genren noir eller mer precist halländsk glesbygdsnoir: ”Järtecken” (2019), ”Brinn mig en sol” (2021) och nu alltså ”Levande och döda” (2023). Romanerna hänger ihop som en noir-, deckar- och lågmäld thrillertrilogi men det är inte personerna som återkommer – med något undantag – utan landskapet: de glesbefolkade skogsbygderna nordost om Halmstad.
Noir, förresten. Ordet passar, för Christoffer Carlssons skildringar är noir till både miljöer och personer, möjligheter och omöjligheter, till varje persons öde. Skiftande nyanser av mörker finns i landskapet och dess människor.
Själv kommer han från Tofta, en småort cirka en mil nordost om Halmstad, belägen mitt i den Halland noir-bygd som han reste tillbaks till för att skildra i de tre senaste romanerna (samt de två tidigare nämnda, fast där är miljöerna mer diffusa). I närheten av Tofta ligger Marbäck, en annan småort, som förekom i ”Brinn mig en sol”, och Skavböke, ännu en, som förekommer i ”Levande och döda”.
I fiktionen så som i verkligheten. Nedanför och ovanför Toftasjön, i och kring Simlångsdalen. Där finns de: så små byar i ett så glest landskap. Jag fick, varje gång jag läste en ny roman, från ”Den enögda kaninen” och framåt, googla på namnen och kolla på Googlekartan för att förvissa mig om att ortnamn som Marbäck och Skavböke, Tolarp och Skedala inte är påhittade, men det kunde de väl inte vara, så levande – och döende eller döda – som de skildras.
Det stämde förstås. De fanns. De finns. Christoffer Carlsson skriver om sig och sitt, så måste det vara. Hur nära? Så nära. Jag tror och anar det, att hans romaner är fiktiv realism och realistisk, nära på autentisk fiktion. Det där raset, som sker i Skavböke, där en hel gård försvinner i rasmassorna, kan också det vara autentiskt? Men så läste jag vidare och såg att det hördes en smäll, att raset orsakades av en explosion, av dynamit.
Den händelsen bör alltså vara fiktiv. Men Christoffer själv, traktens författare, kan han vara Sander, helt eller delvis, i den nya romanen? Sander som är på väg bort, som ska bort, som måste bort från Skavböke, efter skolan ska han flytta till Stockholm för att börja studera juridik. Christoffer Carlsson som också skulle därifrån, resa från Tofta till Stockholm för att bli kriminolog och författare. (Eftertanke: Nej, nej, det är han inte. Han är inte han.)
Han fortsätter att skriva som i trio med sig själv: deckarförfattaren, kriminologen och hembygdsskildraren byter av varann vid tangentbordet. Som när den första hörnstenen las i ”Den enögda kaninen” placerar sig ”Levande och döda” mellan vuxen- och ungdomsroman.
Första delen utspelar sig 1999, då är huvudpersonerna unga, på väg ur skolan. Vem ska stanna kvar? Vem ska resa bort? Varför? är en fråga mellan raderna. Andra delen utspelar sig 2022, då är de äldre – de som är kvar, inte enbart kvar i Skavböke utan som i titeln ”Levande och döda”.
Romanens viktigaste huvudpersoner heter Sander Eriksson och Killian Persson, två skolkompisar och kamrater. Utifrån dem skildras dessutom föräldrar och syskon, andra skolkamrater, en – eller alla pojkarnas – förälskelse i en kvinnlig skolkamrat. Jag, som också bor på landsbygd, om än inte i Halland men också här finns skog, små byar med gamla hus, tror och litar på skildringen av friktionen – det betyder missämjan – mellan grannar. Så kan det vara, precis så i glesa bygder och små orter.
1999 sker ett mord i Skavböke. 2022 ska ännu ett mord ske. 1999 sköttes utredningen av två kvinnliga poliser från Oskarström: en typiskt bastant poliskvinna, som hette Gerd Pettersson, och en, för att vara polis, alldeles för liten och smal, som hette Siri Bengtsson och var född i Indonesien. 2022 sköts utredningen av Vidar Jörgensson, som även fanns med i den föregående romanen, uppvuxen i trakten och polis i Halmstad (polisstationen i Oskarström har lagts ner).
Det behöver inte påpekas, det är ju alltid eller oftast så i deckare, att morden hör ihop. Inte heller något dåligt deckarpussel som Christoffer Carlsson har konstruerat, även om det tar sina sidor innan romanen blir en polisroman och alla bitar och trådar presenterats och det är möjligt att lägga dem på sina eventuellt rätta platser. Carlsson har ju så mycket annat också att skildra och berätta om: landskapet, som sagt, dess småbyar och människor, det är glest mellan bäggedera.
Om utanförlivet. Livet bortom. Dessa liv, dessa människor, dessa livsmiljöer i vad som var Sverige och fortfarande finns kvar som montrar från en gången tid i vad som är dagens, moderna Sverige. Möjligheter och omöjligheter. Att vilja eller inte vilja. Stanna eller ge sig iväg? Drömma? Detta måste vara det viktigaste syftet med Christoffer Carlssons författarskap, både i den nya romanen och genomgående i hela hans litterära produktion: skildringen av de människor och miljöer som finns fast de inte finns.
Som sällan eller aldrig synliggörs, knappt ens observeras. Han må skildra dem robust, kargt och strävt men kärleken finns där, den är märkbar, ja, kännbar; det är en kärlekshandling (kanske också med en aning av dåligt samvete).
”Levande och döda” berättas i en lite hackig, ryckig stil, liksom fundersamt och eftertänksamt, sökande i minnet efter detaljerna. Poetiskt kan det också kallas. Det krävdes några lästa romansidor innan jag tog till mig sättet att skriva men snart började det fungera allt bättre, känslan av realism och autenticitet förmedlas allt mer och allt starkare. Ett skickligt skrivsätt att lura mig som läsare att berättelsen kommer rätt ur verkligheten, ur Christoffer Carlssons egna minnen.
”Kriminalroman” enligt bokomslaget. På försättsbladet anges ”En roman om ett brott”. Det senare stämmer bättre. Ja, det stämmer exakt in i den anda med vilken Sjöwall/Wahlöö myntade denna beskrivning av sin polisromanserie. Frågor: Vilket brott har begåtts? Vilka är brottslingarna?
Fem mjukdeckartips
Cozy crime, mjukkokt, feelgood-deckare, mysdeckare, trivseldeckare och allt vad de kallas:
Katarina Bivalds första mjukdeckare utspelade sig i och kring en engelsk Agatha Christie-by där en svensk författare, Berit Gardner, bosatt sig.
I uppföljaren ”Château des Livres” (Forum) har miljön bytts till Lyon, Frankrike och ett bedagat slott där Gardner är lärare på en skrivkurs.
Liksom John Wright, en mer känd författare men privat: rent ut sagt en jävla skit. (Vad som ska hända med honom förstår varje deckarläsare.) Assistenten Sally, nu junior agent, har följt med från England.
Kommissarie Ian Ahmed från förra boken är på fransk semester och finns också med. Humor, ironi och allvar på temat författardröm, kommersialism och litteratur.
Bivald lyckas ju ännu bättre den här gången!
Marie H Lundh har också med ”Sarahs val” (Polaris) lyckats skriva en mjukdeckare som inte är en deckare men ändå är det.
I första boken skickades blivande domaren Sarah (obs! med h) upp till Nordmyrs tingsrätt i Norrland. Mot sin vilja! I uppföljaren ska hon kallas ”hem”” till Stockholm igen. Mot sin tvekan. Ja, protest! Sånt kallas väl Norrlandsroman.
Både stämning och spänning à la krimi – ändå blir det ingen kriminalroman. Snarare ”domestic un-crime” med privatliv i fokus. Men också en roman i kriminell miljö = domstolsmiljö (det ska tolkas dubbelt). Också Lundh lyckas än bättre den här gången med att skriva en deckare som inte är en deckare. ”Upplösningen” blir oväntad, åtminstone för mig.
Kristina Appelqvist har skrivit flera serier med mjukare deckare. ”Lögnaren i skafferiet” (Piratförlaget) är andra delen i hennes nya mjukdeckarserie med och om Nina Storm, kommunikationschef på en statlig kulturmyndighet i Stockholm (myndighetens generaldirektör porträtteras på pricken, sååå många sååådana chefer man stött på) och nu också med en ärvd prästgård i Mjöbäck.
Förra boken var så kombinerat spännande och mjuk att få läsare nog märkte att där inte ens begicks ett mord. Nya boken har perfekt intrig och miljö: känd deckarförfattare ska på nämnda prästgård leda (ännu en) skrivkurs.
Vad händer den här gången? Ska där ske ett mord – eller inte?
Kerstin Bergman, forskare i kriminallitteratur, deckarrecensent och deckarförfattare, har nått fram till tredje delen, ”Ekarvet” (Southside Stories), i sin mjukdeckarserie.
Huvudpersonen Iris Bure lånar namnet från inspirationskällan (alltså Maria Lang och hennes Puck Bure). Återvändar- och landskapsdeckare kan serien kallas: efter att ha återvänt till Ekerö och Dalsland återvänder Iris nu till Linköpingstrakten där hon och fyra klasskamrater ärvt ett hus efter sin lärarinna. Med ett villkor: de måste tillbringa fyra dygn tillsammans i huset… Fyndig början på en nygammal detektivroman.
Bergman är bra på att kombinera deckartradition med nutid.
Det dröjde innan jag upptäckte Lena Risberg, min nya mjukdeckarfavorit. Hon kom inte för mina ögon, eftersom hennes böcker ges ut på förlaget Lava (inte alltid men oftast ett hybridförlag). ”Mord i gullregnets månad” är fjärde deckaren om, lika mycket som med, väninnorna Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm.
Den här gången reser de till Mariefred på Valborgsfest där en man hittas död. Ninni är, som vanligt, säker på att det är mord medan Bim, som vanligt, tvekar.
Bäst är fortfarande skildringen av bostadsrättsföreningen (om man haft en lägenhet i en sån på just Söder känner man igen sig). Risberg har hittat sin egen mjuka deckarvariant – jag gillar det.
Summering: Men går feelgood och mjukt, till och med trivsel att förena med ond bråd död: kriminalitet, oftast mord, och deckare? Inte heller jag tyckte att det gick, tidigare. Våld och mord kräver tuffa, hårda skildringar, tyckte jag då.
Tills jag upptäckte att den nya och allt större svenska mjukdeckarvågen faktiskt lyckas skildra en annan del av verkligheten, samhället och dess människor, än vad hårdkokt och noir gör. Bägge behövs. Bägge kan vara bra, när det berättas och skrivs bra.
info@opulens.se
