Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Förstklassig deckare av Anne Holt

KRIMI. Bengt Eriksson har läst Anne Holts aktuella bok ”Tolv otämjda hästar” och anser att den är en av årets bästa till svenska översatta deckare. Deckarhyllan bjuder också på fyra lästips i kategorin spänning.

Det har gått många år sen norskan Anne Holt deckardebuterade med sin första polisroman med och om kriminalpolisen Hanne Wilhelmsen vid Oslopolisen. 1993 gjorde hon det i Norge; översättningen till svenska, ”Blind gudinna”, kom 1995.

För ungefär 30 år sen alltså. Och samma år, som Anne Holt introducerades i Sverige, bör det ha varit som jag träffade och intervjuade henne på ett motell strax utanför Lund, där Skandinaviska Kriminalsällskapet ordnade en deckardag eller två.

Vi pratade förstås om hennes kvinnliga huvudperson, Hanne Wilhelmsen, som på den tiden var kriminalinspektör vid polisen i Oslo, levde tillsammans med läkaren Cecilie och körde motorcykel: en rosa (!!!) Harley-Davidson.

Från polisromaner till deckare

Mycket ovanligt då – med en lesbisk polis. Under åren som gått har det blivit betydligt vanligare. Det hamnar lite vid sidan om den här recensionen men kriminallitteraturens häpnadsväckande modernisering borde uppmärksammas mer.   

Juristen, journalisten, politikern och författaren Anne Holt (några av dessa titlar med prefixet tidigare) har fortsatt att skriva polisromaner med – och inte minst om – samma Hanne Wilhelmsen.

Dock inte så intensivt och ihärdigt att hon skrivit och gett ut en titel per år. Holt har varvat med ett par andra kriminalserier – men inklusive hennes nya och senaste roman, ”Tolv otämjda hästar” (Piratförlaget; övers: Barbro Lagerberg), har det ändå blivit tolv Hanne Wilhelmsen-deckare.

Just deckare; inte polisromaner längre. Hanne Wilhelmsen slutade ju – eller tvingades sluta – vid polisen (även om hon ibland har hjälpt dem). Hon sitter i rullstol sedan ett antal titlar och år och är numera sammanboende med en annan kvinna, Nefis, och hennes eller bägges dotter.

Mer vill jag inte avslöja, för jag har upptäckt att det finns nytillkomna svenska deckarläsare som inte har läst Anne Holts romaner med – och just om – Hanne Wilhelmsen från starten och framåt. Och det borde de – ni – du – absolut göra. Läsa och lära känna Hanne Wilhelmsen och samtidigt följa med i Anne Holts skildring av samhällets så kallade utveckling.

I Norge och därmed som i Sverige. I Oslo och därmed som i Stockholm och överallt. Det är en följsam romanserie, som går från polis- till kriminalromaner och alltid är samhällsromaner. De följer samhället så nära och blir därmed också så nära skildringar av människor i detta föränderliga samhälle. 

Allra närmast har Anne förstås följt och beskrivit Hanne, från motorcykeln till rullstolen och allt som händer – ordet är mer precist drabbar – Hanne.

För ”Tolv otämjda hästar”, alltså tolfte titeln i serien, har Anne Holt tilldelats det norska Rivertonpriset – eller ”Den gyllene revolvern” – som är en norsk motsvarighet till Svenska Deckarakademins årliga deckarpriser. Detta annonseras redan på omslaget till den svenska utgivningen.

Titeln är hämtad från en norsk folksaga, ”De tolv villender”, som jag inte tror förekommer i Sverige. (Rätta mig om jag har fel.) ”Villender” betyder hästar – ”Tolv utemte hester” är den norska romantiteln – och syftar på sådana kvinnor som inte går att tämja och styra.

Anne Holts kriminalberättelse är tajt till tiden, berättelsen utspelar sig i mars 2022 under blott tretton dagar. De pandemirestriktioner, som man nog får säga att Hanne Wilhelmsen gladde sig åt, för då kunde hon vara ensam ute på stan i Oslo med rullstolen, är över nu.

Holt har koll på allt

Det är ändå en spretig roman, till innehållet – eller snarare innehållen – men inte till berättandet. Här finns ett antal berättelser, som man till att börja med får hålla noga koll på för att hänga med. Anne Holt själv har koll på allt, hon förenar berättelserna sida efter sida till en alltmer sammanhållen berättelse: en och samma roman.

Varje person får sin berättelse. Exempel:

Hanne, som inte på länge och ett antal böcker varit så särskilt trevlig, är den här gången vresigare och otrevligare än någonsin. Nefis, hustrun, klarar inte av henne utan flyttar ut från lägenheten med dottern Ida. Det är slut, över. Kris i äktenskapet, om inte värre ändå. Nefis vill skiljas.

Denna berättelse hade kunnat bli sin egen roman, en domestic noir utan crime. Liksom den fortsatta berättelsen om den unge polisen Henrik Holme, fast han har hunnit bli hela 35 år och en alltmer skicklig kommissarie och utredare, som fortfarande är lika ensam och tafatt privat med sin evigt förgäves längtan efter kärlek eller åtminstone vänskap. Han är som en domestic noir i en människa; en yngre man.

I den här romanen ska dessutom Henrik Holme drabbas av något – ja, några saker, av vilka den första väl mer eller mindre leder till den andra – som borde göra Anne Holts och Hanne Wilhelmsens trogna följare utom sig av bedrövelse. (Och jag undrar om inte Holt kommer att ångra sig, om hon inte redan gjort det.) (Och Wilhelmsen borde verkligen göra det!)

Ebba Braut, som återkommer från den förra Hanne Wilhelmsen-deckaren, kunde även hon vara sin egen domestic noir; i en ung kvinna. Hon har avancerat som förlagsredaktör, har nu hand om det stora norska förlagets mest populäre och bästsäljande poet som också är dess kanske mest besvärlige författare.

Dessutom introduceras Marius Blaaberg, en ny ung polisassistent, som Anne Holt nu börjar att skriva om och förse med en egen berättelse. Polisassistent Blaaberg är smart, som de unga ofta är hos Holt, kanske inte lika smart som Holme men nära på, och även han tar egna, självständiga beslut (fast han egentligen inte borde).

Också Fridtjof, som Henrik Holme tror att han blivit vän med, den första vännen han har, är definitivt en egen berättelse och en egen domestic noir. Liksom den strängt frireligiösa familj som Holme besöker och vars dotter…

Nej, slut på referat = avslöjanden. (Och romanen blir än mer innehållsrik och komplicerad än vad jag fått plats att redogöra för här.) Anne Holt är suverän på att utelämna lagom mycket och stanna vid exakt rätt tidpunkt, så att läsaren får veta tillräckligt för att bli nyfiken och dra slutsatser – men aldrig mer.

Det kriminella innehållet

Nu lite också om själva det kriminella innehållet… Unga kvinnor blir gravida. Det konstiga med detta är att de inte varit ihop med några killar – på flera år! En av de unga kvinnorna som blivit gravid är förlagsredaktören Ebba Braut och även de nyss nämnda frireligiösa föräldrarnas dotter.

Men hur kan det vara möjligt? Anne Holt har, som så många författare i genren, skrivit en ”män som hatar kvinnor”-deckare. Men Holts roman är ändå av en annan sort, hennes egen variant på temat. Hon är mindre självsäker, så kan man väl säga. Hennes berättelse har fler bottnar, tankar och funderingar, djup och vrår. Hon känner in människor och skriver, tycker jag, med större människokännedom än många andra författare, såväl inom som utom kriminalgenren.

Det handlar också om incels, oftast unga män som lever i ofrivilligt celibat. Hit hör väl Henrik Holme och en av dem är också hans nyblivne vän Fridtjof. Det är en ledtråd för romanens alltmer sammanhängande kriminalberättelse och ett delsvar på kriminalgåtan – som utgörs av de märkliga graviditeterna, våld och mord – men inte hela svaret. Vad gör detta med unga (och för den delen äldre) män, att de känner sig ratade och borträknade. Hur förmår de hantera sina liv?

Hanne Wilhelmsen må vara odräglig men hon är också klipskare än alla andra. (Ja, det skulle vara Holme då eller den nya polisen Blaaberg, får läsa och se framöver…) Hanne kommer på hur allt hänger ihop. Hon löser allt, givetvis.

Vissa saker är inte tillåtna för en människa att göra mot och med en annan människa. Det kan vara det största, det kan vara mord. Eller så kan det vara mindre, de elaka orden och handlingarna i det dagliga umgänget. Det går bort, inte tillåtet.

Men annars… Människor är olika. Många är udda. Ja, särarter. Låt dem vara! Låt oss vara! Låt oss hjälpa varandra. Ta hand om varandra. Eller vad tusan ska man göra med oss? Det är ju inte så lätt att leva. Kan det vara Anne Holts budskap? Vet inte, jag är absolut inte säker, men jag läser romanen på det sättet. Så framstår den för mig.

Förutom att ”Tolv otämjda hästar” är en av årets bästa till svenska översatta deckare

Fyra gånger spänning: hårt och mjukt, verkligt och overkligt

Stark debut av Malin Norrback

Malin Norrback debuterar med spänningsromanen ”Tula hem” (Modernista), som också kan beskrivas som såväl countrynoir som kvinnoroman och existentiell.

Hon lyckas med det jag önskar att fler spännings- och deckarförfattare skulle våga sig på, nämligen förena verkligt med overkligt, realism med något slags fantasy. För där och då, i den brytningspunkten, kan en skildring av människors liv bli än verkligare och riktigare, eftersom vi alla består av både ett yttre och ett inre.

Huvudpersonen Elin föder ett dött barn. Det berättas inte direkt och rakt på men läsaren anar det. Elin behöver vara ensam, hon lämnar sambon Dan och flyttar ut till Björktorp, den avlägsna, isolerade lilla stuga som paret köpt. Där finns varken vatten eller el.

Elin möter hästen Torsten och dess ägare, Eivor, en ensamstående, äldre kvinna. Hon ska också möta… Och lära känna… Nej, det kan jag inte avslöja. Men något ändå: Elin känner plötsligt att det finns någon – någon annan – i stugan, i Björktorp.  

Och en berättelse, historisk och samtida, verklig och fantasy, lite skräck också, om en äldre tid, om Eivor och Björktorp och hennes liv, växer fram. Jag höll på att skriva att berättelsen växer fram omärkligt, för nästan så sker det. Som i en verklig dröm; som i en drömlik verklighet.

”Tula hem” är en kort liten bok till sidor och format. Malin Norrback utelämnar lika mycket som hon skriver ut. Det sker lika mycket mellan raderna och utanför boken som i berättelsen. Det blir som en under- och utanförskriven berättelse.   

I detta outskrivna, som läsaren själv får tänka och skriva till, uppstår spänning – ja, skräck. I det som kanske är fantasy, blott Elins fantasi, visar sig verkligheten. En slags läkebok också, om hur en ung kvinna genom- och överlever sitt dödfödda barn.

Malin Norrback har en sällsam känsla för hur lite eller mycket hon ska skriva, ovanligt för att vara debutant, och hur hon ska formulera det. Årets svenska spänningsdebutant? Det tycker jag. Årets spänningsstilist? Det tycker jag likaså.

Spänningsstilisten Sara Bergmark Elfgren

Det finns ett just nu och faktiskt alltmer återkommande ämne i svensk, mest kvinnlig men också manlig kriminal- och annan spänningslitteratur – ett ämne som skriver vidare från och varierar det stieglarssonska ”män som hatar kvinnor”-temat.

Hur många gånger går det att skriva om samma ämne? Svaret är väl: så länge det behövs. Så länge kvinnliga (och manliga?) spänningsförfattare har behov av att skriva och kvinnliga (och manliga?) spänningsläsare likaså har behov av att läsa om det. Ännu en gång.

Som alltid eller oftast handlar det om hur det skrivs och berättas. Som när Sara Bergmark Elfgren nu gör det igen i sin nya roman ”Ö” (Albert Bonniers). Också hon har förmågan att välja ord, utelämna vad som inte behöver vara med och formulera – ja, forma – meningarna så korta som de kan och ska vara.

Även Bergmark Elfgren kan tituleras spänningsstilist – eller till och med skräckstilist. Det hemska, otäcka finns liksom mellan raderna – ja, utrymmet mellan varje ord och mening. Som direkt i titeln ”Ö”, vilket är en exakt beskrivning av vad som finns innanför bokpärmarna.

Från en underbar plats i barndomen till en mer främmande och allt mer skräckfylld; det senare anas redan i prologens första ord: ”Stormen rasade omkring mig…” Huvudpersonerna är två systrar, halvsystrar för att vara noga, Mirjam och Nia, som setts sporadiskt men nu återupptar vänskapen.

”Domestic noir”, så kan romanen också kallas. Relationer mellan systrar, kvinnor och män i ett förhållande, i kärlek och uppbrott, och en våldsam man. Dit leder berättelsens tema – till mannen som slår och den kvinnliga hämnden.

Det går att ha åsikter om detta, olika åsikter, alltså om hämnden, att ta brottsbekämpning i sina egna våldsamma händer. Slå tillbaka. Hämnas. ”Ö” ska bli en – ännu en – kvinnlig hämndroman. Också med detta är det väl att så länge som det finns ett behov av att ännu en gång skildra – och läsa om – den självpåtagna hämnden, så kommer den att omskrivas och läsas.

Och Sara Bergmark Elfgren gör det bra, skriver och beskriver bra. Och otäckt. Så att det drabbar – eller borde drabba – varje läsare. Man som kvinna.

Lena Risbergs bostadsrättsdeckare

Pusseldeckare, enligt omslaget. Själv skulle jag beskriva  ”Mord i dimfrost” (Lava) som femte titeln i Lena Risbergs serie med bostadsrättsdeckare.

Väninnorna Bim och Ninni, återkommande huvudpersoner och amatördetektiver (den förra en mindre entusiastisk detektiv, den senare desto mer), bor i varsin lägenhet i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm. Alltså ännu en deckare om och i en bostadsrättsförening men också en deckare för alla som bor och är medlemmar i en sådan förening.

För det går att känna igen sig. ”Samma” människor, sorts personer och udda figurer återfinns som styrelsemedlemmar och bostadsrättsinnehavare också i andra föreningar. Ta den där ”Svensson”, bosatt i andra hand utan att ens styrelsen vet vem hon (väl?) är. Eller Allan Vårvind som gjort sig ovän med alla eller de flesta i huset. 

Risbergs både puttenuttiga och smått konfrontativa beskrivning av livet i föreningen och huset lägger grunden även för hennes nya deckare. Det ska bli halloween – ”mest ett kommersiellt jippo”, enligt Bim. En vålnad med svartvitt ansikte hoppar fram bakom hissen och Bim ger till ett gallskrik! (Det måste vara Vårvinds son i tioårsåldern!)

Grå, tjock dimma sveper in över Stockholm. Vinden viner och snart går strömmen i bostadsrättshuset. På hemväg genom huset efter att ha hälsat på Ninni gallskriker Bim till igen! Hon får syn på ett bylte, en kvinna, ett lik utanför porten till huset.       

Som alltid är det kriminalkommissarie Ingela Forsman (observera namnet) som ansvarar för det polisiära. Likaså har Lena Risberg som alltid skrivit och kombinerat ihop en berättelse med lika delar feelgood och deckare. Jag är, måste jag säga, rätt förtjust i Risbergs mysdeckare.

Internationell thriller från Island

Det är mitt eget fel förstås. Att jag inbillar mig, ett annat ord för kräver, att deckare från Island ska vara på ett speciellt sätt. Natur-, väder- och temperaturnära med skildringar av Reykjavík som denna lilla stad men ändå huvudstaden; atmosfären och stämningen måste liksom skrivas och växa upp ur den isländska miljö.

Men så skriver inte den isländske deckarförfattaren Skúli Sigurdsson som härmed introduceras på svenska med romanen ”Storebror” (Modernista; övers: Arvid Nordh). Undertiteln är kanske väl avslöjande: ”Ett pojkhem. Två bröder. Hämnd.”

Just en thriller, dessutom à la internationell thriller.

Så skriver Skúli, inte särskilt isländskt utan hans berättelse kunde ha placerats i nära nog vilken stad och vilket land som helst. Jo, en typiskt isländsk grej förekommer i ”Storebror”. Som många isländska (deckar)författare är Skúli noga med att nämna varje gata vid namn, det blir som att staden är ett stycke natur, ett geografiskt område där han observerar och noterar skiftningarna i naturen.

En seriemisshandlare, svartklädd och maskerad, går lös i Reykjavík. Nu senast har en joggare blivit påhoppad och utsatt för brutal misshandel. Offren får papperslappar med ord som ”Våldtäktsman” och ”Pedofil” fasthäftade på bröstet. Av så att säga naturliga skäl anmäler de inte till polisen att de blivit misshandlade, de håller tyst också när de måste uppsöka sjukhus.  

Emil och Magnea, journalister på nättidningen Krónikan, får genom sina kontakter inom polis och sjukvård reda på serieöverfallen och de fasthäftade budskapen. Och börjar nysta…

Här finns en polis också, Héðinn, som tänker och tänker så mycket att han blir avstängd. ”Storebror” är en isländsk men oisländsk deckare. Spännande och välskriven med ett hämndmotiv som är så starkt att jag får för mig att berättelsen kan ha en – mer eller mindre – autentisk grund.