KRIMI. Bengt Eriksson recenserar och tipsar om aktuella böcker i genren. Den här gången handlar det om en krimi som uspelas i Damaskus. Dessutom får vi fyra tips om debutböcker.
Bengt Eriksson har skrivit om kriminallitteratur sedan 70-talet och gav 2002 ut essäboken ”Deckarhyllan” för vilken han specialprisades av Svenska Deckarakademin. Han recenserar deckare åt olika tidningar och driver även Deckarlogg på nätet, nyligen kom boken ”Bestämd, påstridig och besvärlig – fast rätt trevlig ändå” där han skildrar sina 53 år som frilansande kulturjournalist.
TIPS: Deckardebutant 1: ”Sarahs lag” (Polaris) heter Marie H Lundhs debutroman som inte är men ändå är en deckare. Sarah med h ska bli domare och förflyttas från Svea hovrätt till Nordmyrs tingsrätt. Mot hennes vilja. Till hennes sorg. Lundh med h skildrar Sarah med h:s ankomst till Norrlands fjällvärd med en ton, ja, jargong – kargt och spetsigt – som får vad som kunde ha blivit en feelgood att bli en deckare.
Debutant 2: Om inte Norrland så ska det vara Österlen i nya svenska deckare. I Krillan Ahlséns ”Faller jag faller du” (Bokfabriken) blandas också feelgood med deckare. Miljö: det fiktiva fiskeläget Karlavik. Dit anländer Iris, huvudpersonen, till sitt ärvda hus vid vattnet och strax börjar de skrämmande händelserna. En sten kastas genom en fönsterruta. Stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”
Debut 3: Orest Lastow kombinerar istället science fiction och deckare samt lite fantasy i debutromanen ”Vårt liv är inte vårt” (Hoi förlag). Både vetenskapligt (tänk kvantfysik) och vardagligt (som i Lund och Södertälje), historiskt (utgångspunkten är att Hitler segrade i andra världskriget) och framåt, realistiskt och orealistiskt = fiktivt. Nästan ju som att Lastow har skapat sin egen nya svenska sciencefictiondeckarthrillergenre.
Debut 4: Markus Grönholm debuterar med en polisroman, ”Lelo” (Modernista), där han vill och försöker så mycket med språket och berättandet att jag tänker på hur Åke Edwardson startade (och hur gick det för honom vet vi). En tolvårig flicka försvinner i trakten av Enköping. En av de utredande poliserna, Erik Eriksson, tänker och funderar som människa och polis – ja, nästan som en annan Erik Winter – och utreder därmed också sig själv.
Hade börjat att skriva en text som skulle förklara varför den här avdelningen på Opulens inte har vinjetten Deckare utan Krimi. Om det behövs en förklaring? Jo, det gör det nog. Det handlar om bredden och för den delen djupet – att krimi innehåller så många fler sorters romaner än blott deckare = detektivromaner.
Men så kom ett recensionsex av en ny roman – en spänningsroman, enligt omslaget – som fick mig att låta texten om deckare kontra krimi ligga kvar i datorn och istället läsa och skriva om den här nya… ja, spänningsromanen eller krimin.
”Damaskus” (Modernista; övers: Kalle Hedström Gustafsson), som romanen heter efter dess viktigaste plats och miljö, är skriven av danskan Iben Albinus. Dessutom hennes debutroman och en riktigt bra debut.
För mig, som läsare, är romanens berättelse också lite speciell. Det gäller platsen, alltså Damaskus, dit den danska huvudpersonen Sigrid Melin reser från Köpenhamn – efter att hon gjort bort sig på TV som representant för den danska avdelningen av Amnesty International – till ett jobb på lokalkontoret för ett skandinaviskt telekombolag.
Familjen, make och barn, lämnar hon kvar hemma i Köpenhamn. Hon tyckte det var värt det, tänkte att hon ville bidra med det hon kunde till vad som kallades Arabiska våren och nu verkade ha kommit också till Syrien. Året: 2011.
Fast det vet ju vi som läser romanen år 2022, nämligen att så kommer det inte att bli. Detta framgår direkt också av romanens prolog. Där befinner sig Sigrid i en cell, i det ökända fängelset al-Khatib strax utanför Damaskus. Inte bara ökänt för lopporna i madrassen utan för den tortyr som förekommit – och förekommer – i al-Khatib.
Jag har också varit där, inte i det nämnda fängelset gudskelov men i det svårbegripliga landet Syrien och staden Damaskus. Åren har gått, mitt besök skedde ett antal år tidigare, men jag känner ändå igen mig i romanen. Jag känner igen mig i Syrien och Damaskus.
Det jag kunde ana vid mitt besök fortsatte, om man ska kalla det så, att utvecklas. Sonen Bashar al-Assad har ersatt pappan Hafez al-Assad som hårdför president. Ja, som det verkar: en ännu mer hårdför president. (Och sonen som inte ens ville bli president, sas det.)
Syrien var ett märkligt arabland när jag var där och fortsatte tydligen att vara det. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Som att där fanns spritaffärer och (kristna) restauranger som serverade alkohol.
I gathörnen stod militärpoliser, beväpnade med maskingevär. Få kvinnor, om någon, dolde ansiktet bakom en sjal. På musikhögskolan gick muslimska, kristna och judiska elever, lediga på varsina religiösa helgdagar. Säkerhetstjänsten kändes igen på att de körde fortfarande än några – och även andra körde fort – på autostradan genom Damaskus.
Jag känner alltså igen mig. Fast jag tror på gränsen till att jag kan lova att romanen ”Damaskus” också ger en bra bild av Syrien och dess huvudstad, hur landet var 2011 och än idag, för alla som är intresserade av Syrien och den arabiska våren. Det är det jag menar med krimi – att en krimi är och ger så mycket mer än att vara en deckare eller ens spänningsroman.
Men spännande blir det, också. Försöket till en arabisk vår i Syrien slås ner hårt och brutalt. Sigrid Melin går med på att – samtidigt med arbetet för telekombolaget – utföra ett uppdrag för den underrättelsetjänsten. Hon blir spion eller agent. Det är riskabelt. Det blir farligt.
”Damaskus” är dessutom en spionroman med vad som hör till: action, våld, blod, död.
I Damaskus träffar Sigrid också en ungdomsväninna, Reem, från studenttiden i Köpenhamn. En arabisk kvinna eller för att vara noggrann, Reem är alawit (en mindre folkgrupp, som också Syriens president hör till, med sin egen tolkning av islam).
Reem äger numera en säkerhetsfirma, som bland annat sköter säkerheten åt det skandinaviska telekombolaget. Hon har också nära kontakter med Syriens regering. På vilken/vems sida står Reem, egentligen?
Romanen ”Damaskus” går och slutar inte som jag trodde (och nog inte som någon läsare tror). Den slutar inte heller som Sigrid (eller Reem) trodde. Men att åtminstone Sigrid Melin klarar sig kan jag väl avslöja, eftersom ”Damaskus” är första delen i en spännings- eller krimiserie med henne som huvudperson.
TIPS: Deckardebutant 1: ”Sarahs lag” (Polaris) heter Marie H Lundhs debutroman som inte är men ändå är en deckare. Sarah med h ska bli domare och förflyttas från Svea hovrätt till Nordmyrs tingsrätt. Mot hennes vilja. Till hennes sorg. Lundh med h skildrar Sarah med h:s ankomst till Norrlands fjällvärd med en ton, ja, jargong – kargt och spetsigt – som får vad som kunde ha blivit en feelgood att bli en deckare.
Debutant 2: Om inte Norrland så ska det vara Österlen i nya svenska deckare. I Krillan Ahlséns ”Faller jag faller du” (Bokfabriken) blandas också feelgood med deckare. Miljö: det fiktiva fiskeläget Karlavik. Dit anländer Iris, huvudpersonen, till sitt ärvda hus vid vattnet och strax börjar de skrämmande händelserna. En sten kastas genom en fönsterruta. Stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”
Debutant 3: Orest Lastow kombinerar istället science fiction och deckare samt lite fantasy i debutromanen ”Vårt liv är inte vårt” (Hoi förlag). Både vetenskapligt (tänk kvantfysik) och vardagligt (som i Lund och Södertälje), historiskt (utgångspunkten är att Hitler segrade i andra världskriget) och framåt, realistiskt och orealistiskt = fiktivt. Nästan ju som att Lastow har skapat sin egen nya svenska sciencefictiondeckarthrillergenre.
Debutant 4: Markus Grönholm debuterar med en polisroman, ”Lelo” (Modernista), där han vill och försöker så mycket med språket och berättandet att jag tänker på hur Åke Edwardson startade (och hur gick det för honom vet vi). En tolvårig flicka försvinner i trakten av Enköping. En av de utredande poliserna, Erik Eriksson, tänker och funderar som människa och polis – ja, nästan som en annan Erik Winter – och utreder därmed också sig själv.
info@opulens.se
