KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Den tredje kvinnan” av Ulf Lindström och imponeras av författarens stilistiska förmåga. Vi får också sex blandade spänningstips.
Ulf Lindström skriver bäst. Av alla – alltså samtliga – Sveriges deckarförfattare skriver han bäst. Lindström är den främsta svenska deckarstilisten. Om han nu skriver deckare. Om ”Den tredje kvinnan” (Southside Stories) nu är en deckare. Om hans polisromanserie med Varbergskriminalen nu är en serie polisromaner.
Närmare bestämt en trilogi. ”Det nionde livet” var den första, ”Det sista ordet” var den andra och ”Den tredje kvinnan” (alla utgivna av Southside Stories) är således den tredje och sista titeln. Tyvärr. Så känns det, en saknad redan nu, när jag precis avslutat trean.
Lindström lär förresten, enligt egen utsago, ha skrivit en förstaversion av den nu utgivna boken på 1 500 sidor – och sen strök och strök han ner sidantalet till 390. Så kan man väl inte författa? Men exakt så skriver han, just så är hans deckarstil(istik): en blandning av improvisation i tempot full fart framåt och poetiskt noga vägda ord i välformulerade meningar.
Också förresten, serie och trilogi. Deckarserier brukar ha en eller flera återkommande problemlösare, som en polis eller ett och samma poliskollektiv. Men det återkommande i Ulf Lindströms serie är Varberg och för all del Varbergspolisen och främst Varbergskriminalen (som polishus, ibland utökat till Halmstad och ibland väl också Göteborg). Däremot skiftar den polisiära huvudpersonen i de tre romanerna.
I den första: Marie Benedetti, kriminalkommissarie eller före detta. Hon är knepig men smart. Dessutom är hon döende. I den andra: Patrik Flygare, polisassistent. Han är lika knepig men inte lika smart. Inom honom lever ett monster. I den nya, tredje: Lisa Horwitz, kriminalinspektör. Också knepig men också smart, på god väg (om den vägen är god) att bli lika smart som Benedetti. Vilket innebär att hon dag för dag arbetar sig ut ur Varbergskriminalen, ut ur Varbergs polishus, ut ur hela poliskåren. Men vart leder den vägen?
Det ska Lindström låta anas på romanens allra sista sida och jag hoppas det är ett löfte på allvar. Det vore kul.
Fast den egentliga huvudpersonen är Varberg
Lisa Horwitz är alltså huvudperson (eller kanske ska hon beskrivas som berättelsens nav) men hon är inte jag-person. Horwitz berättar inte i egen person utan omskrivs av Lindström. Dock finns här en konkurrerande huvudperson, kanske den verkliga huvudpersonen, nämligen journalisten Loka Ståhl (av sig själv även kallad Sorg), som berättar i jag-form.
(Ja, kanske att jag / Ståhl är berättelsens första huvudpersen och hon / Horwitz blott är den andra? Nej, jag håller på min lästur och ordning.)
Ungefär likadant som också de tidigare titlarna i serien hade flera huvudpersoner. Fast den egentliga huvudpersonen är Varberg, fortsatt här som i hela serien, som stad och kommun, som en plats i dagens Sverige, en del av verkligheten, mänskligheten och omänskligheten – vad som sker med landet och dess människor.
Till exempel när det blir dags för Luciafirande. Som i Varberg, som i den här romanen. Det kan vara problematiskt. Alla vill ju inte att en svensk Lucia ska se ut hur som helst. Det är ju inte heller självklart att ett Luciatåg ska innehålla stjärtgossar, ursäkta stjärngossar. Anser Lions eller anser inte Lions, som svarar för Luciafirandet i Varberg.
Lions har i alla fall lyckats få tag på en Lucia (kvinnlig givetvis, givetvis!) med traditionellt vit hy och dessutom kristet utseende, medan Lucian på förskolan är Lisas dotter Rebeka med utseende enligt nedan.
Hur ska det uttryckas? Kanske: från stadens sverigedemokrater – ”blattarna”, ”judefittan” och ”niggerhora”, det gäller både Lisa Horror och dottern Rebeka – till likaså stadens tiggande rumänska romer, varav två ska dö i ett garage och återfinnas nedgrävda i marken. Det riktas en hotbild mot det av Lions arrangerade Luciatåget så polisen Horwitz får klä sig i uniform. (Men den ”fan-ta-mig-hotbild” som varje veckoslut är akut mot tvåhundra andra barn i Varberg, då?)
Det är som om det kriminella sker bredvid, utanför romanen, vid sidan om det som skildras. Eller: också det skildras men det skildras bredvid. Det som placeras och skildras i centrum är personerna och deras förhållande till vardag och kriminalitet, politik, rasism och Lucia: till livet.
De nämnda, poliserna Horwitz och Flygare (som är med också här) samt journalisten och datahackaren Ståhl (handplockad och upplärd av självaste Janne J en gång), men också ”den karl som hon (= Lisa) ligger med” (han är nog förnamnslös, egentligen queer men ändå vilken KK och mer än så, dessutom bror till den döda Benedetti) samt medlemmarna i Luciaarrangörsgruppen hos Lions – den förre radioaffärsägaren Vidar Bure, (de före detta) militärerna Helena och Ragnar Puke, de gifta men skilda men sammansvetsade sverigedemokraterna Bosse och Freja Karlberg med sonen Gabriel, en ängel, och så Ingrid Kallas – de är alla knepiga. På sina olika sätt och vis. Var och en är sin egen huvudperson, de ska alla få sin boksida eller ett par som huvudperson i romanen.
Lisas tidigare man, Jävla Juan, bör väl också nämnas. Han är mulatt så deras dotter är kvarteron (när Lisa Horwitz väser-fräser åt Varbergs rasister). De poliser som går och ställer sig i vägen för rättskiparen Lisa Horwitz hoppar jag över att nämna vid namn. Men MarieMiller (namnet ska stavas så) måste nämnas. MarieMiller kommer från en tidigare romanserie av Ulf Lindström. Hon är Lisas vän och rådgivare. Hon är magnifik. Och därtill klok är hon. I slutet av boken kommer MarieMiller att ge ett (karriärs)råd åt Lisa Horwitz (och sig själv).
Mycket? Mycket!
Och då har jag ändå inte nämnt språket: stilistiken. Den skönlitterära roman- och deckarstilistiken. Hur Lindström skriver. Hur han fogar ihop en mening. Hur han fogar mening till mening. Så att jag – nästan – tar tillbaks min tidigare åsikt: själva huvudpersonen också i ”Den tredje kvinnan” liksom i de föregående romanerna är språket.
Ulf Lindström skriver polisromaner från Varberg (om han skriver polisromaner) någonstans mellan Kristian Lundbergs polisromaner från Malmö (om han skrev polisromaner) och David Peaces polisromaner från Yorkshire (om de är polisromaner). Ifall det skulle vara så att man = om du inte har läst Lundbergs och Peaces deckare så blir väl den här jämförelsen inte så begriplig. Men då finns blott ett råd: läs också Kristian Lundbergs och David Peaces så kallade polisromaner.
Lägg till något av Dashiell Hammett och Raymond Chandler. Blanda väl och noga, översätt till svenska och filtrera genom Lindströms, som jag inledde, snabbpoetiska hjärna. Resultatet blir meningar som är både poetiska och hårdkokta, både humoristiska och allvarliga.
Jag tänkte jag skulle citera men det är svårt att citera enstaka meningar. Det är mening för mening men samtidigt mening efter mening. De hänger ihop, den ena efter den andra, i ett outsinligt flöde (tänk bara, som jag också inledde, 1 500 kontra 390 sidor). Det är det som gör Ulf Lindströms deckarstilistik till hans egen och blott hans egen svenska deckarstil.
Gourmetdeckare har jag tidigare kallat Lindströms Varbergspolisromaner – det betyder deckare att smaka på lite långsamt, läsa några meningar och sen kanske repetera dem, så att läsaren känner vad hen läser. Lindström kan också skämta internt på ett sätt att det gör väl inget om man inte förstår skämtet men om man förstår det blir det lite extra roligt. Som att det i förbifarten nämns att en hund är döpt till Holmstedt efter skivbolaget. (Det var roligt.)
Här företas också en kommunal studieresa till Rumänien – både Freja Karlberg och Loka Ståhl är med, som representant för SD respektive i egenskap av journalist – för att ta reda på varför romska tiggare måste komma till Sverige. De, alltså Karlberg och Ståhl, ser vad de ser som vad de är och kommer hem med det som de inte uppmärksammat respektive tagit reda på.
Men vem är hon då, ”Den tredje kvinnan” i titeln? Inte hon du tror. Inte den du tror.
Sex blandade spänningstips
”Slaktaren från Sevilla” (Lava) är mer än en uppfäljare: en – ordagrann – fortsättning på Peter Westbergs förra deckare ”Gourmand”.
Den nya börjar – exakt – där den förra slutade. En bok i två delar? Ja, nog så. Borde ha bakats ihop till en och samma bok? Njo, lite så.
Råd: läs bägge och den första först! Den andra, nya mer än hårdkokta – säg, stenhårt kokta – boken/delen börjar alltså med att privatdetektiven Conny Erixon är fången, fast och livshotad. Samira Falkegren försöker urskuldsfullt rädda honom. 0ckså Michelin gånger flera-kocken Daniel Ponti och psykopaten till gangster Carlos Chavez finns med, förstås.
Som sagt hårt och tufft, grovt och överdrivet, jo.
Men ofta med prefixet humor-. Den hårdkokta detektivromanen i klinch med pulpdeckaren. Gillar det.
Kalle Löfqvists debut som deckarförfattare, ”En djupfryst man i gula byxor”, utnämnde jag till fjolårets roligaste svenska deckare.
”Ett avklippt finger och en näsa i blöt” (Word Audio) – andra delen av serien ”Morden i Lund” – är roligare ändå och ännu knepigare (synonymt med snudd på knäppare).
Även om Löfqvist nu får passa sig så han inte överskrider gränsen till lundaspex, som han tidigare höll på med, lyckas han också den här gången balansera – sååå svårt – humor och mord; mord och humor.
Men vilken herrekipering i Lund är det som Albin Hansson – med fax! – innehar? Fler personer: Gunnel Ahlström, författare av ”tantsnusk”, och Fiona Bertilsson, hennes förläggare (och extraknäckande knarkhandlare), som strax ska försvinna – iklädd blott en badrock.
(Negar) Naseh & (David) Sandström sällar sig till det väl aldrig sinande flödet av svenska deckardebutanter. Med sin debut ansluter de sig också till de växande genrerna Norrland noir och återvändardeckare.
Nej, inte alls sarkastiskt. Skrivs och berättas det så här bra är dessa genrer dubbelspännande. Marika Widmark, civil polisutredare och nu friskförklarad från cancer, återvänder hem till byn Brännliden i Västerbotten.
Där ramlar hon över ett olöst fall, det i titeln angivna ”En bondes död” (Romanus & Selling), som Marika försöker lösa ihop med Bahar Parsipour, ung lokal kriminalpolis.
Därmed rämnar den bygemenskap där alla tar hand om alla och byns dolda, mörka sidor synliggörs. Det är – minst – lika spännande.
Lite besvär att få ihop slutet har debutanterna men vadå? Merlovande debutdeckare…
”Ondskans näste” (Historiska Media; övers: Mia Gahne) är Simon Scarrows andra historiska thriller eller polisroman med kriminalinspektör Horst Schenke. Platsen är Berlin. Ett år har gått sen sist. Det är i slutet av januari 1940.
En SS-läkare (SS betyder ungefär ”Skyddsvakten”) har besökt konserthuset med sin fru och några nazivänner. Morgonen efter hittas han död i en blodpöl. Självmord? Ja, där fanns ett självmordsbrev. Eller mord? Schenke börjar utreda – i hemlighet – men uppmanas att sluta.
En ”vanlig” polisroman? På sätt och vis. Men en polisroman i Berlin, Tyskland 1940 blir per automatik en mer ”ovanlig” polisroman. ”Ondskans näste” är också – och främst – en berättelse om nazismens Berlin: politiken och tiden, staden och dess människor.
Snart ska också ett barn dö en lika mystisk död.
Hon vill så mycket att hon tar i för mycket. Det har varit min åsikt om Jenny Rogneby, Men när jag läste hennes nya ”kriminaldrama” (enligt omslaget) och andra roman om medlaren Angela Lans, ”Vittnet” (Ordfront), upptäckte jag att jag ändrat mig.
Hade jag vant mig? Eller låt säga – jag tog fel. Också här vänder Rogneby på perspektiven så att både det som först såg så vitt ut och det som först såg så svart ut får flera färger som inte är så lätta att urskilja och beskriva.
En femårig flicka vaknar och får se sin pappa döda mamman.
Som ung vuxen vill Ina, som hon heter, möta sin pappa igen och Angela Lans håller i samtalen.
De frågor som ställs i Rognebys deckare är som oftast eller alltid: Vad är sanning? Vad är rättvisa? Också som alltid skriver hon obehagligt nära – ja, mitt i – verkligheten.
M.W. Cravens femte polisthriller med kriminalinspektör Washington Poe, ”Botanikern” (Modernista; övers: Gabriel Setterborg), har hela fyra inledningar: 1) i ett sedan andra världskriget övergivet hus i Japan, 2) i en brittisk TV-studio där en nymaskuliniserad incelagitator intervjuas till… (läs själv!), 3) i ett förrådsrum från vilket Poe, Stephanie Flynn, kommissarie, och Tilly Bradshaw, datasnille, spanar på ett hus där en serievåldtäktsman håller till, 4) vem köpte dessa mängder med aceton?
Snart tillkommer dessutom en femte tråd: Någon skickar poem och pressade blommor till kändisar. Men det är typiskt för Craven med så många lösa trådar.
Lika typiskt är hans sätt att skriva: nervigt och realistiskt uppe på gränsen till orealistiskt, hårdkokt med till och med en extra knorr av humor den här gången.
info@opulens.se
