Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Deckare och annan krimi

KRIMI. Bengt Eriksson recenserar och tipsar om aktuella böcker i genren. Här ger han dessutom en fördjupad förklaring till begreppet.

Bengt Eriksson har skrivit om kriminallitteratur sedan 70-talet och gav 2002 ut essäboken ”Deckarhyllan” för vilken han specialprisades av Svenska Deckarakademin. Han recenserar deckare åt olika tidningar och driver även Deckarlogg på nätet, nyligen kom boken ”Bestämd, påstridig och besvärlig – fast rätt trevlig ändå” där han skildrar sina 53 år som frilansande kulturjournalist.  

Krimi, så har jag alltså valt att kalla den här avdelningen på Opulens: inte Deckare och inte heller Krim, för den delen, utan Krimi. Vilket ju är det litterära ämne som jag skriver om och kritiserar, just Deckare och annan krimi. Behövs en förklaring? Jo, kanske det.

Efter att ha varit en förkortning av detektivroman utvidgades ordet och genren till att omfatta alla romaner med någon sorts detektiv – hen kan vara privat- eller amatördetektiver, polis eller advokat – och ibland har även olika sorters thrillers, såväl action som mer psykologiska, räknats som deckare.

Plus att där ska finnas någon sorts skurk som efterforskas och någon sorts gåta som ska avslöjas. Tempo: från småputtrigt spännande till full action.

Alla sådana romaner och än fler hamnar numera under det litterära paraplyet Deckare. Och ändå är det ett lite för litet paraply. Det finns dessutom kriminal- eller krimiromaner som bara nästan men ändå inte riktigt är vad som går att kalla deckare, så att säga nästan-deckare. Också de är kriminella och kan vara nog så spännande, även de handlar om brottsliga liv och eventuella straff (eventuellt uteblivet straff).

Dessa romaner kan beskrivas som krimi (så som allt ovannämnt, hela det kriminella deckarsläktträdet, benämns i Danmark). De skulle också kunna kallas krim (som i Norge och som även vissa recensenter i Sverige börjat göra). Men inte jag, eftersom jag tycker ordet krim dels är för lättviktigt – krimi är ju tung och viktig litteratur, för mig – och dels låter krim som en förkortning av typ Kriminalvårdsstyrelsen.

Så jag använder benämningen Krimi – om hela den kriminallitterära släkten och specifikt om de romaner som skriver sig utanför själva brottet eller tvärtom, utifrån och in i kriminaliteten. Romanerna kan alltså skrivas från två håll.

De skrivs av deckarförfattare som vill att deras deckare ska handla om mer än själva brottet, om människor och miljöer, samhälle och politik. De skrivs också av så kallat litterära författare vars romaner hamnar i kriminalitet och brottslighet, eftersom det kriminella kan användas som förstoringsglas för att fokusera både det mänskligt mänskliga och samhälleligt samhälleliga. Eller som en skalpell för att snitta upp och blotta samhällskroppen; olika människors olika livsvillkor och verkligheter.

Nog grundpratat och definierat, några exempel: Varje titel i Sjöwall-Wahlöös polisromanserie (och även flera solotitlar av Per Wahlöö) blev krimi snarare än deckare. De var/är samhällsromaner minst lika mycket som polisromaner. Den övergripande och sammanhållande rubriken för deras polisserie lyder ju också: ”Roman om ett brott” (senast i pocket från Piratförlaget).

För att fortsätta framåt till den kriminallitterära nutiden har Christoffer Carlsson alltid skrivit deckare, thrillers och polisromaner med en tangenthand bortom gränsen till krimi. Som när han först i sin ungdomliga country noir, ”Oktober är den kallaste månaden” (Gilla Böcker), och senast i polis, noir- och bygderomanen ”Brinn mig en sol” (Albert Bonniers) återvänder till sina barndoms- och numera övergivningsbygder nordost om Halmstad.

”I dina händer” (W&W) av Malin Persson Giolito är en samhälls- och förortsroman om dagens Sverige, klasskillnader och våra barns – olika – uppväxter, blott förklädd till polisroman.

Också Christina Wahldéns australiensiska serie kan liknas vid kamouflerade polisromaner. Huvudämnet för den senaste titeln, ”Enbart kvinnor” (Forum), är Australiens ur-invånare, deras historia och traditioner samt livet idag.

Liksom den serie internationella polisromaner som Malin Thunberg Schunke skriver om organisationen Eurojust har som huvudsyfte att lyfta fram kriminalitet och samhällsfrågor i Europa (med omnejd). Till exempel handlar hennes nya roman ”Blind vrede” (Piratförlaget) om dagens populistiska partier och organisationer, vad de kan orsaka med sin ”blinda vrede”.

Detta var vägen från och ur deckaren till krimi. Den motsatta riktningen, från skönlitteratur till krimi och deckare, kan illustreras av några översatta romaner.

Som fransk-afrikanska författaren Marie NDiayes roman ”Min är hämnden” (Natur & Kultur; övers: Ragna Essén), som utspelar sig i Bordeaux och skildrar såväl samhällsklasser som rasism och kvinnosyn i dagens Frankrike. För att beskriva detta lånade NDiyae från kriminalgenren: huvudpersonen, en kvinnlig advokat, ombeds att försvara en kvinna som mördat sina tre barn.

Även Douglas Stuarts skotska uppväxtromaner, debuten ”Shuggie Bain” och nu ”Unge Mungo” (båda Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt), kan beskrivas som krimi. Själva uppväxten, livet, kärleken, religionerna och industristaden Glasgow är krimi(nella). Liksom Margaret Thatchers nyliberala politik var på det 80-tal då berättelserna utspelar sig.

Amerikanskan Joyce Carol Oates skriver alltid krimi. Som senast med sin tjocka roman (863 sidor) med den fenomenala titeln (lånat från poeten Walt Whitman) ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” (Harper Collins; övers: Fredrika Spindler). Genom att skildra en familj där maken och fadern, före detta politiker, nu affärsmän, misshandlas av polisen har Oates åstadkommit en roman om hela USA.

Samt Colson Whiteheads roman ”Harlem Shuffle” (Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt) som kan vara en deckare och helt säkert är en krimi. Afrikansk-amerikanen Whitehead ansluter till traditionen av egenartade afro-amerikanska deckare. Miljö och tid: Harlem kring 1960. En ung, svart möbelhandlare försöker överleva i en stad och tid där överlevnaden kräver att gränsen till kriminalitet passeras. För vad är inte kriminellt, då själva livet är det?

Samt australiensiskan Charlotte McConaghys ”När vargarna kom” (Lavender Lit; övers: Carina Jansson) om människan och vargen. Nej, människan eller vargen. Vilket rovdjur är farligast, när en naturvårdare kommer till Skottland för att driva igenom ett vargprojekt – mot befolkningens vilja? Rädsla föder hat.

Samt mexikanskan Fernanda Melchors ”Paradais” (Tranan; övers: Hanna Nordenhök) där hon skildrar klassamhället med det realistiska, ja, brutala, ja, groteska, ja, vulgära språk som krävs för att förmedla verkligheten i dagens Mexiko. ”Paradais” spinner kring en gated community (gröna gräsmattor, lyxvillor, swimmingpölar) med detta namn. Inifrån och utifrån: ena huvudpersonen är grindvakten Polo; den andre heter Franco, rikemansson från Paradiset.

Samt också isländskan Thora Hjörleifsdottirs ”Magma” (Modernista; övers: Arvid Nordh): en dagboksliknande roman om en kvinna, drygt 20 år, i Reykjavík och hennes förhållande med en man som oavsett att han är vegetarian och citerar Derrida kan beskrivas med ordet svin. Hon anpassar sig, så desperat längtansfull efter närhet, gemenskap och… kalla det kärlek eller?

Och så vidare. Med mera och flera. Blott några exempel.

Men varför, kan väl någon undra, måste skönlitterära romaner fösas in i kategorin krimi eller deckare? Kan inte romanerna bara få vara och så läser hen läsare som vill? Visst, men det finns poänger med att påvisa och konstatera att allt ovannämnt och mer härtill faktiskt hör till samma kriminallitterära träd.

Just detta – att de hör ihop. Att den, enligt vissa, ”fulare” sidan av litteraturen hör ihop med den, enligt samma vissa, ”finare” sidan av litteraturen. Att “fint” och ”fult” skrivs med varann – inte mot. De skrivs i symbios. Det sägs ju, alltför ofta, av de som ”aldrig läser deckare”, att deckare är sämre litteratur. Ja, deckare är – allmänt och generellt –  ”dåliga”.

Vilket inte är sant. En förbannad lögn! Det tål att upprepas. Det tål att påvisas också att kriminaltråden inom skönlitteratur nog aldrig varit så lång och stark som idag. Den sträcker sig genom allt fler skönlitterära romaner som använder sig av kriminaliteten i samhället för att skildra liv, människor, samhälle och politik.

Det tål dessutom att påpekas att så kallade deckare aldrig varit så samhällsskildrande som idag. Politiska? Ja, kanske det, beroende på vad som menas med politik. Jag menar ju att det är politiskt redan – eller tyvärr fortfarande – att en deckare har en kvinnlig kriminalkommissarie. Är det förresten möjligt att skriva deckare utan att placera dem i verkligheten, en kriminalberättelse måste ju/väl ha en realistisk friktion för att bli trovärdig eller ens läsbar…