KÄRLEK & POLITIK. “Den trassliga men starka vänskapen mellan de två väninnorna är ett kitt som fogar samman alla delarna till en helhet.” Carolina Thelin har läst den avslutande delen i Neapelkvartetten av Elena Ferrante.
Neapelkvartetten av Elena Ferrante
Norstedts (2016-2017)
Översättning: Johanna Hedenberg
När jag nu äntligen får möjlighet att läsa den sista boken av Elena Ferrantes romansvit – den så kallade Neapelkvartetten – om de båda barndomsvännerna Lila och Elena går luften ur mig. Det tär på mig dessa dramatiska, drastiska, aggressiva och självcentrerade kvinnor. Och jag ömsom älskar, ömsom irriteras, ömsom lider med dem och alla de människor de omger sig med. För de är inga flickor, mammor och tanter man enkelt förhåller sig till, inga lätthanterliga kvinnoväsen. De larmar och gör sig till så det gör ont.
I Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och i den avslutande delen Det förlorade barnet får vi följa dem, från att de är små flickor i Neapels fattiga arbetarkvarter i 50-talets Italien, tills de är i den sena medelåldern. Berättarrösten är Elena själv och man vill gärna tro att det är författarens liv allt kretsar kring. Men Elena Ferrante är en pseudonym och därmed en gåta.
I oktober förra året kunde man i pressen världen över läsa att den som döljer sig bakom pseudonymen är översättaren Anita Raja, född 1953 i Rom. Därefter rasades det över sensationsjournalister som inte lät henne vara. “Skäms, ni som avslöjat Elena Ferrante” skrev till exempel Lisa Irenius i Svenska Dagbladet och författaren Jojo Moyes menade att “bara kriminella förtjänar att demaskeras”. Vad Anita Raja själv tycker förtäljer inte historien. Kanske är hon ganska nöjd trots allt av att ha blivit en lysande superstjärna på litteraturens himmel.
När jag började läsningen av Neapelkvartetten gick tankarna nästan genast till Stål av Silvia Avallone. Här skildras vänskapen mellan två kaxiga tjejer i tidiga tonåren som växer upp i skuggan av stålverket i den slitna kuststaden Piombino. Det handlar om klass, cementerade maktstrukturer, misär och drömmar om ett annat liv. Det finns många likheter (olikheter också naturligtvis – Stål är betydligt enklare i sitt tilltal än det mastodontverk Ferrantes skapat) men den allra tydligaste är nog att både Stål och Neapelkvartetten är arbetarklasskildringar beskrivna inifrån.
Ferrante skriver som hon tänker, sida upp och sida ner där hon resonerar och reflekterar, rakt på sak och utan omskrivningar. Liksom Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min Kamp och i Doris Lessings romansvit Våldets barn är det psykologiska temat centralt. Det är fantastiskt att som läsare få tränga sig in i deras hjärnors vindlingar. Ferrante och Lessing har mycket gemensamt med sina djupgående kvinnoporträtt och sina radikala skildringar om social utsatthet som blandas med romantik och starka känslor.
Elena gör en klassresa. Hon är vaktmästardottern som genom lärarinnans omsorg får möjlighet att studera vidare. Lila, däremot, tvingas sluta skolan när hon är fjorton för att arbeta i faderns skomakeri. I en arketypisk berättelse om “the self-made man” hade det varit Elenas obestridliga begåvning som tagit henne upp ur fattigdomen. Men nu är inte det här en historia där alla som kämpar tillräckligt hårt lyckas. Det är istället Lila, med sin vilda fantasi och skarpa intellekt, som glänser starkast och Elena känner sig hela tiden underlägsen sin väninna alla framsteg till trots. Romansviten är i detta perspektiv en berättelse om avund. Avundsjukan är Elenas smörjmedel, drivkraften som får henne att gång på gång vilja bevisa att hon är lika bra som Lila. Och det får henne att framstå ganska osympatisk. Hon har fått tillgång till en värld långt mycket större än de avgränsade fattigkvarter där båda växte upp men där Lila blev kvar. Och ändå är hon missunnsam mot Lila som inte verkar bry sig om karriär, utseende och berömmelse. Och det är nog denna nonchalans mot ytliga ting som sårar Elenas självbild mest:
“Hon var intelligent men utnyttjade inte sin intelligens, utan slösade bort den som en förnäm dam som tyckte att all världens rikedomar bara var ett tecken på att man var vulgär (—) Den utmärkte sig genom att det inte var naturligt för den att underkasta sig någon övning, någon användning eller några syften. Allihop hade vi underkastat oss, och det hade – genom prövningar, misslyckanden och framgångar – förminskat oss. Lila var den enda som inget och ingen verkade kunna förminska.”
Elena är ingen god mor. Hon sätter karriär och kärleksliv främst och förbannar barnen när de stör. Skriker och beter sig gör också Lila, hon är inte heller en god och ödmjuk själ, men på grund av de omständigheter hon lever i har jag mer förståelse för hennes snedsteg. Överhuvudtaget är de romanfigurer vi lär känna inga vänliga människor. De är råbarkade och fientliga till sin nästa. Det ständigt närvarande våldet förtär folket som förlitar sig till karteller, knytnävar och droger i stället för att organisera sig mot den verkliga fienden – klassamhället. Och den kulturella övre medelklass Elena gift in sig i och verkar inom sviker idealen när ordningen hotas.
Samtidigt finns det ett motstånd mot allt detta. Och det är det som gör boken uthärdlig. Lila kämpar på mikronivå för att kvarterets invånare ska få det bättre, Elena skriver för att världen ska få veta, kommunisten Pasquale slåss mot fascisterna och den godhjärtade Enzos kärlek till Lila är vacker. Den trassliga men starka vänskapen mellan de två väninnorna är ett kitt som fogar samman alla delarna till en helhet. Utan Lila kan inte Elena leva, hon finns ständigt i hennes ord och tankar.
Det här är kärlek och politik när det är som allra, allra bäst.
carolina.thelin@opulens.se
