UTRENSNING. På ett universitetsbibliotek i Auckland på Nya Zeeland har man nyligen gjort sig av med tjugo tusen volymer, och fler bibliotek är hotade. Ivo Holmqvist om vad som till slut händer där man bränner böcker.
Det händer inte sällan att man letar efter en bok på ett bibliotek men hittar en annan minst lika lockande i ett helt annat ämne som råkar stå på samma hylla, och så lär man sig något nytt. Engelskan har ett bra ord för en sådan lycklig slump: serendipity. Den sortens lyckokast kanske humaniorastudenterna på Aucklands universitet måste avstå från i fortsättningen om de inte flyttar söderut till Victoria University i Wellington eller The University of Otago i Dunedin.
En man som var med när tjugo tusen volymer i Auckland avlägsnades från hyllorna i avdelningen för engineering vars bibliotek stängdes för ett par år sedan har avslöjat vad som hände med böckerna: man brände dem. Det gick snabbast att bli av med dem på det viset, och det blev billigast. Och sparivern fortsätter. Näst i tur står nu institutionsbiblioteken i konsthistoria, stadsplanering, arkitektur och musik, som man också tänker stänga.
Man ska låta datorer sköta grovjobbet att välja ut vad som ska skrotas, inte bara dubletter utan också sådant som inte lånats nu eller nyss. Protesterna har kommit slag i slag, bland annat i en svidande kritisk inlaga i The New Zealand Herald den 19 april. Där hävdar tio professorer i litteratur, film och medier (åtta av dem är emeriti och behöver därför inte riskera att förlora jobbet) att förfallet började redan för trettio år sedan när ett kortsiktigt lönsamhetstänkande tog över. Då påstods på fullt allvar att utbildning är som vilken annan affärsverksamhet som helst.
Redan nu har ett par universitetsteatrar i Auckland stängts och rivits, och man hotar att dra in flera tjänster inom humaniora också. En av dem är den professur som dirigenten och flöjtisten Uwe Grodd innehar. Det vore ovanligt otacksamt: han mer än någon annan har gjort universitetets institution för musik känd i världen genom sina många inspelningar för Naxos. I tidningarna har man kunnat läsa att en tanke bakom de föreslagna reformerna är att man inte längre ska ägna tid och kraft åt musik som redan är skriven!
Rubriken på de protesterande professorernas debattartikel är både bister och alarmerande: ”Stängning av bibliotek en barbarisk handling.” De godtar inte det ihåliga försvaret att de böcker som behövs kan digitaliseras: tryckta skrifter klarar man sig inte utan, och böcker ska aldrig brännas. De avstår dock från att nämna de nazistiska bokbålen 1933 eller de östtyska 1955, och de citerar inte heller Heinrich Heine och hans olycksbådande förutsägelse: Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen, “där man bränner böcker, bränner man till slut också människor”.
info@opulens.se
