PROSA. “Det är ingen lätt roman att mäkta med, den kan ta ett år att ta sig igenom, eller i mitt fall en effektiv läsvecka med sju timmar om dagen. Hur man än vrider och vänder på det är det en unik litterär prestation. Opulens medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap.”
Idag skriver Jesper Nordström om Volter Kilpi. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.
I den litterära teorins blå höga moln finns det två ytterpoler inom prosa. Den ena är ”den goda och viktiga berättelsen” där språket och stilistiken, lite tillspetsat uttryckt, ibland inte spelar så stor roll. Det hade varit surmagat att exempelvis kritisera en kämpande klient inom kriminalvårdens skrivprojekt att ha ett torftigt språk. I andra ändan har vi den stilistiska bravuren som i värsta fall ställer sig i vägen för innehållet eller smusslar undan det faktum att författaren inte faktiskt har så mycket att säga.
Men så finns det då de tillfällen där dessa ytterpoler smälter samma och magi uppstår. Där språket är kongenialt med innehållet och de uppgår i en organisk enhet som är omöjlig att separera.
Ett av de främsta exemplen på detta är vill jag hävda Volter Kilpis roman I salen på Alastalo (1933) där språket är så särpräglat att det inte går att likna vid något annat. Det närmsta man kanske kommer är att lite vanvördigt likna det vid Galenskaparnas Mor i stugan-sketch; ett mustigt stundtals humoristiskt alster som i sitt slingrande gör en yr.
Men det är inget självändamål i detta. Volter Kilpis roman skildrar skärgårdens misstänksamma, stolta, njugga och segt konservativa Åsa-Nisse-typer som i oändliga inre monologer visar att här är inget lätt. Det talas inget klatschigt ”coach-språk” här sannerligen, utan allt ska malas, malas och åter malas i alla möjliga vändningar. Den yttre handlingen är vag: en av bygdens rikaste och mäktigaste har bjudit in till rådslag och kafferep över om de ska gå ihop i en större skuta och upprätta ett slags andelssystem kring detta.
Handlingen utspelar sig över sex timmar, och romanens två tegelstensband omfattar 800 sidor.
”En Proust i vadmal” är den träffande karaktäristiken på baksidan.
Rent ut sagt älskar jag den här romanen och i mitt exemplar finns vikta sidor, instuckna lappar och marginalanteckningar överallt.
Med den obefintliga handlingen kan man öppna den var som helst och sjunka ner i den. Som i passagen när den mest kuschade och försynta fiskaren inte kan välja vilken pipa han ska ta ur det tobaksskåp där gästerna erbjudits välja själv.
Omständligt tvekar han in i det sista med samma sorts psykologi som när man ska klä sig för ett viktigt möte. Inte för mycket, inte för lite. Pipan och alla dess ritualer kring att stoppas och tändas sträcker sig över hela 27 sidor och landar i en slags försoning när han äntligen hittar den som passar hans person.
”…och med tumförsel längs pipmunstycket utmed antwerpenpipans slanka skafthals där ögat till sitt välbehag och festliga nöje besåg och skådade halsens midja, liksom den finsvarvade förtjockningen precis på det tankenätta stället, där skaftet behöver tjocka till sig för att en näve till sin lust och sitt nöje ska få sig en greppfull, och munstyckets kil och huvuts pyndarvikt ligga jämviktslätta för brukarens hand. Nog är människotanken en levande gnista och det erkänner jag, att finare än man kunde anta och vaknare än man kunde tro har en tanke flyttat på sig både i förståndsknölar och fingertoppar på någon innan det skaftet har fått lämna svarven med den fason det har! grunnade Härkäniemi och förde till yttermera fingervisso och prövobehov tumänden i sakta mak utmed skaftsvället mot benknappen, vid vars ring skaftets sidensvarta slutade och ovanför vars blänke saffianets friska röda förförde ögat”
Så här rullar språket på över 800 mäktiga sidor och en av de inre monologerna gavs faktiskt ut som separat novell.
Det är ingen lätt roman att mäkta med, den kan ta ett år att ta sig igenom, eller i mitt fall en effektiv läsvecka med sju timmar om dagen. Hur man än vrider och vänder på det är Volter Kilpis I salen på Alastalo en unik litterär prestation som saknar motstycke.
jesper.nordstrom@opulens.se
