ESSÄ. Under pandemin är det många som återvänt till sina favoritböcker. Opulens inleder nu en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dom betydelsefulla författarskap. Först ut är Crister Enander som här tecknar ett djupt personligt porträtt av författaren och poeten Maria Wine. Det är också en berättelse om långvarig vänskap.
Tystnad kan tveklöst vara talande. Men det är en ofrånkomlig nödvändighet att tala med varandra med ord. Aristoteles definierar också människan som ”ett socialt djur”. Däri hade han rätt. För att nå fram till insikten att samtal och meningsutbyte, där människa når människa och förståelse blir möjlig, är såväl en djup och avgörande del av vår gemensamma läggning som en bärande pelare i personlighetens kärna krävs egentligen inte någon påtvingad isolering, alls ingen frihetsberövande karantän i pandemins framfart. Nu drar enslighet, skräck och oro och ond bråd död runt hela vårt utsatta klot; offer är vi alla, ingen går i grunden fri. Men kanske har det vidriga viruset gjort det tydligt med obönhörlig kraft, helt enkelt oundvikligt för alla och envar att inse vidden av det sociala behov som styr och kräver en ömsesidig dialog.
I natt, alldeles nyss, drömde jag om Maria Wine.
Hon och jag var i flera årtionden inbegripna i ett djupt samtal, ett äkta meningsutbyte. Vi talade bokstavligen om allt genom åren; vi talade under långa perioder och under flera år varje dag med varandra. Det var många telefonsamtal och jag besökte alltid Maria om jag var i Stockholm – vilket jag var mycket under flera år – och varje sommar kom Maria till Lund och bodde då på hotell och kom flera gånger hem till mig, ”bokskogen” som hon kallade mina rum. Inget var främmande eller förbjudet i våra samtal, inget allför apart eller egenartat; högt och lågt, om det lägsta och det ädlaste, det mest nedriga och allra vackraste hos människan talade vi med varandra. Allt gick att beröra och behandla. Somliga ämnen tog visserligen längre tid att närma sig, de krävde att få mogna och omslutas av en ökad och värmande tillit och ömsesidig förståelse. Jag lärde mig ofantligt mycket av Maria.
Nu, sedan jag vaknat till liv denna tidiga morgon och börjat dricka mitt starka kaffe ser jag henne framför mig. Mycket tydligt. Hon är sig lik i varje detalj. Jag känner till och med lukten av hennes parfym, även om hon i regel nöjde sig med en finare tvål – som år efter år skulle vara densamma – och vanligt vatten. Rösten dämpad, nästan viskande, och jag hör hur hon efter alla dessa decennier i Sverige fortfarande bryter på danska. Så fortsatte hon att tala under hela sitt liv. Det sjöng alltid vackert – eller vresigt vredgat – om hennes ord.
Drömmen jag fastnade i och som var mycket verklig, ytterst nära mitt vakna medvetande, berodde säkerligen på en god vän som jag lärt känna allt bättre och närmare på sistone. Hon är en lysande och skicklig fotograf, hennes bilder – jag har sett två utställningar och flera fristående fotografier – går rakt och direkt, som en pil från en välspänd och välsnidad båge, in i själen på mig. Alltid svart-vita, alltid ”old-school”; mörkrum och slit, vätskor och hårt arbete med den tunga förstoringsapparaten. Hon heter Olivia Ahlberg och har sitt arbetsrum vägg i vägg med mitt bibliotek där jag nu sitter vid skrivbordet.
Olivia bär alltid med sig Maria Wines samlade dikter, de finns – som bekant – utgivna i en behändig pocketutgåva. Och så fort hon har tid över – på tåget mellan Ystad där hon bor och hit till Lund, i väntrum, i onödiga köer som annars nöter ner tålamod och besinning, när hon sitter och väntar på att middagen ska bli klar – läser hon, begrundande och med öppen och känslig innerlighet, ett par dikter eller bara någon rad och låter därigenom Maria Wines ord få nytt liv i sin själs allra innersta ådror och i de allra mest sensiblaste kapillärer.
Själen får näring. Den får förnyad kraft.
Den sortens föda behöver vi alla.
Så, just så, ska dikten finnas till och existera – nära, mycket nära och som näringsrikt nybakat bröd i stället för tillgjorda fluffiga bakverk och annat sött och tomt skådebröd. Dessutom köper Olivia, när tillfälle yppas, fler exemplar av Wines dikter och skänker sedan boken till människor hon möter i skilda sammanhang. Därmed sår hon ständigt diktens frö där hon kan, och där hon tror att orden och dess betydelser kan få fäste och börja gro av egen kraft. Det är minst sagt anslående. Det är intagande, dovt och lockande vackert som ljuset i en målning av Vermeer. Och – inte minst – hoppingivande.
Jag vandrar bakåt i minnet som oväntat öppnat sig denna morgon. Tankarna går till Solna och Råsundavägen 156, där Maria Wine levde så många år av sitt liv och under merparten tillsammans med Artur Lundkvist och sedan efter hans död ensam, och jag ser hur Maria kommer ut genom porten.
Med blicken läser hon blixtsnabbt av omgivningen. Hon är synnerligen skygg till sin läggning, alltid orolig inför en evigt främmande – och, tyckte hon oftast, hotfull – omgivning. Hennes tillit var synnerligen svag. Trygg var hon egentligen aldrig. Genom uppväxten hade hon tvingats lära sig att människor kan vara onda, på allvar onda och grymma, och att det bakom varje leende kan ett varggrin dölja sig och – plötsligt – kan huggtänderna bli synliga och vasst blänka till. Sedan – snabbt, oväntat – kommer hugget. Läs Maria Wines barndomsskildring ”Man har skjutit ett lejon”. Aldrig lämnar den boken och Marias upplevelser på ett danskt barnhem ens minne. Vad hon skildrar etsar sig fast.
Maria Wine kommer med sina ord emot oss såsom insvept i en melankolins på en gång vardagliga och ändå exotiskt främmande slöja, en gråmelerad och återhållen stämning präglar såväl hennes ord som livshållning.
Det är en av de starkaste skildringar av en barndom som jag läst. Men, nu åter till drömmen. Det är tidigt på dagen. Ändå lyser redan solen skarpt, obarmhärtigt vass gör den hela världen vidrigt vit och varje veck i verkligheten träder tydligt och påträngande fram. Dess strålar sticker och svider i ögonen. Maria Wines mörka och omisskännliga glasögon – kattlika och gärna med grönt glas – skyddar som så ofta denna poesins och känslolivets nyfikna mörkervarelse.
Hon spejar.
Hon trevar med blick och hörsel. Hon tar prövande steg när hon efter att ha spanat omkring sig börjar gå nerför den lilla trappan, ner på gården framför huset.
Försiktigt, ytterst försiktigt; inga plötsliga rörelser, aldrig någonsin något förhastat eller oövertänkt finns i hennes sätt att närma sig omvärlden. Hennes inre känslospröt är däremot alltid ute på sällsamma vandringar mot nya erfarenheter, söker i ögonvrån upp människor hon tidigare aldrig mött.
Nyfiken. Vetgirig. Nästan glupsk på vad som är annorlunda och avvikande. Hennes kunskapshunger på vad som rör sig runt henne är stor, intresset för människor omättligt.
Inget missar Maria, hur frånvarande hon än kan se ut en bit bort på avstånd. Ser man hennes ögon på nära håll märks det genast hur de trots ljuset letar, söker av område efter område i sin omgivning – nästan som ett vänligt rovdjur.
Hennes skarpa och känsligt registrerande blick finner lättare fram till sanningar och förklaringar i skydd av det sordinerade och milda mörkret, ett mörker besläktat med den mjukaste mossa. I det skarpa ljuset, det må vara på en scen eller i vardagens trängsel, skälver hon genast av osäkerhet och ett tärande tvivel på såväl sig själv som sin intuitiva förmåga att finna vad hon söker.
Maria Wine kommer med sina ord emot oss såsom insvept i en melankolins på en gång vardagliga och ändå exotiskt främmande slöja, en gråmelerad och återhållen stämning präglar såväl hennes ord som livshållning. På inget sätt mäktar Maria ens att tänka tanken – och vill det inte heller – att hon skulle förmå sig till att passa in i den alltför torftiga vardag som dagligdags omger oss alla. Den är inte hennes. Där finns ingen plats ledig. I den verkligheten saknar hon hemortsadress.
I stället har Maria Wine medvetet valt – inte helt olikt forna tiders trogna pensionatsgäster – att på obestämd tid flytta in i fantasins slott, en byggnad som paradoxalt nog är byggd av vardagens stenar. Måhända av just de stenar Maria samlat på under hela sitt liv, ända sedan den dagen hon som ett utstött barnhemsbarn vid strandkanten plockade upp en smeksam sten att ständigt bära med sig; väl gömd i fickan och innesluten av den varma handen.
Det var till denna sten som hon vågade släppa fram sin första kärlek; det var en sten att vårda och älska, att tala till med det ensamma barnets viskande röst. Något hon den gången trodde sig vara säker på att kunna värna och få bevara sina känslor för, tryggt förvissad om att inte bli sviken.
En av de stränga fröknarna på det danska barnhemmet upptäckte en dag den tysta flickans älskade sten. Genast öppnade lärarinnan fönstret, och lät den med ett hårt kast fara ut i glömskan.
Stenen hittade aldrig Maria igen. Vad hon i stället senare fann var orden, en främmande och lockande väg där tankarna fritt kunde få röra sig och leva sitt egna liv.
Genom att bevara barnets känslor, genom att aldrig glömma vare sig skammen eller tillvarons tilldragande trolldom har Maria Wine, efter debuten med en alltför stor skugga från Edith Södergran, erövrat ett eget språk. Avståndet mellan å ena sidan känslan, den dröjande tanken eller den plötsliga iakttagelsen och å den andra sidan orden är föredömligt kort. I ett avseende, på ett plan, skriver Maria Wine en form av ”brukspoesi” i ordets bästa bemärkelse – som tydligt demonstreras av Olivias vana att alltid och ständigt ha med sig pocketutgåvan av Maria Wines samlade dikter. Wines dikter når fram; de drabbar oss i livet, här och nu. Med kraft. Med förståelse. Med ömsinthet och en särskild sorts vrede som ger kraft och mod.
I sin sista diktsamling Utan längtan – inget liv gör Maria en gripande tillbakablick över sina över femtio år som författarinna. Slutdikten heter ”Titellek” och lyder:
Vinden ur mörkret
öppnade poesins port för mig
På Feberfötter har jag flytt
rädd för mig själv
I Lejonets sorgsna ögon
har jag känt igen min egen sorg
I Född med svarta segel
har jag ändå plockat
blåklockornas blåa ljus
I Munspel under molnen
spelade en ensam flöjtton:
hejdade hotet av de tunga molnen
I Kanskes osäkra båt
har jag ofta seglat
utan något mål
I Virveldans släppte jag modigt fram
min nyupptäckta glädje
”Vågar man dansa så vågar man leva.”
I Talar fågel, talar jag
lekte jag ut min önskedröm att
få bli en kvinnlig H.C. Andersen
som lät tingen, blommorna
och djuren tala
I Vredens och kärlekens hand
kämpade jag för en duvlik fred
I Nattlandia
släckte kyrkorgelns släpande toner
min lekfria söndagsglädje
I Svårmodets mod
befriade jag mig från
många av mina fobier
I Lövsus i moll
jagade jag både den ljusa och
mörka sanningen
följden blev en krossad önskedröm
I Den bevingade drömmen
döpte jag natten till
gryningens moder
Ofta oroar sig Maria, alltid lika osäker och uppflammande oroligt, över att det hon skriver ska framstå som alltför självupptaget eftersom hon i sitt eget liv söker efter den nödvändiga klangbotten där poesin får resonans, djup och bärkraft. Hon har själv svårt att se, eller våga inse, hur väl och skickligt hon lyckas lyfta upp de egna erfarenheterna och tankarna till allmängiltighetens plan.
Osäkerheten sitter djupt. Den är en komplex del av ett större mönster. Ty denna oro är ävenledes en stark och drivande kraft; ett inre centrum fullt av virvlande motsägelser, plågsamma tankar och oläkta sår från barndomsåren som sedan varvas med en kraftigt pendlande tilltro till den egna förmågan. Tyvärr tar sig detta alltsomoftast starkt hämmande uttryck, främst genom en ständigt uppblossande brist på självförtroende.
När en idé börjar ta form, när de första orden och raderna till en dikt dyker upp, ofta oväntat och överrumplande i de mest förbluffande sammanhang, dröjer det sällan mer än några få minuter förrän dess att Maria genast vill slänga bort utkastet, riva sönder de skrivna bladens ord. Det är som om hon i ett anfall av djupaste tvivel ingenting hellre vill än att slippa se de pockande orden hon just fångat. Som om dikterna bränner hennes händer; som om orden ställer svåruppfyllda och kvävande krav.
De nya orden blir plötsligt likt ett väntande fängelse, och det efter att stunden före ha varit ett av livets stora ögonblick. ”När man skriver så glömmer man sig själv”, är de ord med vilka Maria beskriver skrivandets lyckorus och dess känsla av befrielse.
Många av Maria Wines dikter har heller aldrig nått trycket. Förr kunde Artur Lundkvist – ja, någon gång även tillfälliga besökare – krypa runt och leta fram och pussla ihop de sönderrivna pappersarken under sängen eller fiska upp dem ur papperskorgen. Och kort efter räddningsaktionen var ofta en ny bok på väg till förlagshuset på Sveavägen.
Att jag följde diktsamlingen Utan längtan – Inget liv, som blev Marias sista samling, från då boken enbart var en lockande titel som Maria fastnat för ända fram till den kom att ingå i hennes samlade dikter var ett privilegium och understundom även ett påfrestande äventyr. Då jag inte kunde krypa omkring på Marias golv ute i Solna ingick vi i stället en överenskommelse, en pakt, för att försöka hejda denna destruktivitetens mörka malström som omedelbart hotade att få henne att förstöra och slänga sina ord. Så fort en dikt började ta form, om det så bara var några få rader, ringde Maria och jag satte mig direkt och skrev in den på datorn.
Sedan började Maria med ”Måndagsbreven”. Efter så gott som varje helg, alla alltid lika djupt hatade av Maria i en värld som plötsligt bara stannade upp, kom det ett brev med nya dikter. En del danska ord fick försvenskas, annars renskrev jag dem här i Lund och skickade upp dem med vändande post.
Tonen är fortfarande präglad av hennes melankoliska sinnelag. Däremot är den som blev Maria Wines sista diktsamling inte, som de flesta kritiker utgått ifrån, skriven i sorg över Artur Lundkvists död. Den bok med vilken Maria Wine tog sig igenom det tunga och smärtsamma sorgearbetet var den självbiografiska Minnena vakar. Efter den var det snart mycket tydligt att hon strävade efter att hennes liv skulle börja på nytt. Hon ville inte fastna eller stelna.
Dock är diktarinnan dyster; orden strävar neråt, faller som tunga tårar. Färgerna är ofta mörka, som tunna slöjor nedtyngda av sotflagor från den förryckta värld som varje dag står i brand runtomkring oss.
Denna sinnets nedstämdhet, närheten till grubblerier som är tärande, ja frätande farliga, skulle lätt ha kunnat bli till ett bestående hot mot den okuvliga livslust som Maria Wine utstrålar. Motgiftet mot melankolin är nog så ofta en otvungen och lite uppslupen humor, ett danskt ”smila” åt dårskapen, åt de underfundiga upptäckterna som Maria aldrig missar; och därtill en välutvecklad förmåga att plötsligt kunna hejda mörkret och även ”smile” åt sig själv.
Ljuset i Maria Wines poesi är annars oftast enkom en hägrande dröm, en smärtsamt skriande och lockande längtan. Lyckan är en främmande plats, med okänd adress i ett fjärran rike, där hon alltför sällan förmår vistas eller måhända snarare att hon inte känner sig välkommen, som en aldrig bjuden gäst.
Nu när många år hunnit passerat är det inte svårt att avsevärt tydligare och med större klarhet se vad som hände. När Maria och jag började umgås mer frekvent var den tyngsta och svåraste sorgetiden efter Artur Lundkvist över; den skrev hon sig intensivt och smärtsamt igenom, vilket drabbande framgår i När minnena vakar. Dessutom var Maria hjärtligt trött på att ständigt få ikläda sig rollen som den store författaren Artur Lundkvists sörjande änka. En frusen roll, en av andra fixerad bild av henne som blev alltmer plågsam att tvingas kliva in i. Hon ville få vara sig själv. Hon ville vinna och erhålla uppskattning som person och poet i egen rätt.
Maria sade till mig på ett tidigt stadium att det var krävande och delvis plågsamt att i varje stund och i alla offentliga och inte sällan privata sammanhang tvingas leva som en halvt om halvt död person utan eget liv i Arturs tunga skugga – eller åtminstone tvingas existera i den skugga han fortsatte att kasta länge. Första gången vi pratade om det satt vi, som så ofta, i fåtöljerna med ryggarna vända mot balkongen i lägenheten på Råsundavägen. Med en på en gång sorglig och trotsig gest pekade Maria ut mot platsen där Artur Lundkvists byst stod. Den vakade ständigt över henne. Så Maria Wine levde även rent bokstavligen i Artur Lundkvists skugga.
Jag fick, det förstår jag tydligt nu, fylla ett tomrum i Marias liv. Jag skrev att vi talade om allt, men om de känslor hon hyste för mig vidrörde vi med ytterst stor försiktighet. Jag ville inte såra Maria och Maria skyddade sig själv – mycket medvetet – genom att mer använda antydningar och omskrivningar, ibland lekfulla, andra gånger poetiskt förklädda, för de känslor hon hyste för mig – eller livnärde för att få fortsätta att känna sig levande, som en kvinna. Det var av avgörande betydelse att jag, vilket hon sade direkt första gången vi möttes, var ”exakt lika lång som Artur”. Så jag var nog även ett substitut.
I sin diktning är det med mörkrets makter som Maria Wine slutit sin pakt.
Jag måste ändå erkänna att det stundtals kunde vara en ömtålig och nog så svår balansgång och att jag vid ett antal tillfällen kunde känna en svårbemästrad matthet över och vanmakt inför Marias känslor och försiktiga uppvaktning. Jag kunde tyvärr inte besvara vad hon kände för mig, men jag ville inte heller riskera vår vänskap som verkligen var av det ovanliga slaget, djupare och mer oförställd än vad vänskap i regel förmår att vara, eller med ett bättre ord: djupare än vad vänskap brukar förmår nå.
Det är över tvåhundra brev som Maria skickade till mig, om inte trehundra. När jag läser några av dem nu, osystematiskt, förvånar mig deras klarspråk över vad hon kände. Så mindes jag inte breven. Men jag valde nog att inte se vad Maria egentligen menade, valde bort för att slippa ta ställning. Kanske var det fegt av mig. Kanske inte.
Marias svårmod, de starka depressiva dragen hon brottades med genom hela sitt liv, gjorde att de flesta runt henne behandlade henne med omtänksam försiktighet. Jag var mycket uppriktig mot Maria, ibland nästan brutal, men i just detta sammanhang fanns en gräns jag inte korsade.
Så här skriver Maria i ett brev om mig, en dikt – det är, det måste jag erkänna, nästan genant att citera den:
Käre Crister: Ett försök att fånga in dig!
Han har blå hypnotiserande ögon,
en hög panna man får nästan lust
att skriva några ord på dess nakna yta
Hans språk är ofta tystnadens – men –
hans talande röst är mörk
och smeksam vänlig: dock
avbryts den då och då av
ett utbrotts innestängda vrede.
Han försvinner ofta i
ensamhetens skyddande mörker.
Han bor i en bokskog
ur den plockar han den blommande visdomen
och den smärtsamma sanningen.
I sin diktning är det med mörkrets makter som Maria Wine slutit sin pakt. Mörkret och nattens grymma vargtimme släpper henne aldrig helt ur sitt grepp. Innestängd i melankolin skriver hon sig ständigt tillbaka dit. Men sedan kommer ett hastigt uppflammande ljus, en längtan. Hoppet väcks, ett minne blänker till. Humorn sliter med ett gäckande leende ner gardinerna och in strömmar solljuset på nytt.
Kampen, hennes livslånga motstånd mot mörkret och ständiga strävan efter att finna lycka i någon form eller åtminstone dagar och nätter av själens frid och inre stillsamhet, är vad som gör hennes dikter levande än idag.
info@opulens.se
