Coronaomläsning: Houellebecq, kärleken och sorgen

EN FÖLJESLAGARE. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Oliver Dagnå om Michel Houellebecq som han menar har en närmast profetisk förmåga “att skriva om fenomen innan de kommit på agendan”. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

Första gången jag läste ut Elementarpartiklarna var jag tvungen att stänga boken och andas ut. Så stort intryck gjorde den på mig, denna på många sätt sorgliga och samtidigt vackra roman om sex, kloning och mänsklighetens lidande. Boken, som kom ut 1998, var Michel Houellebecqs andra roman och den som etablerade honom internationellt som en av vår tids främsta, och mest kontroversiella, författare.

Elementarpartiklarna handlar om två väldigt olika halvbröder vid namn Bruno och Michel. Bruno är en medelålders ungkarl ständigt på jakt efter sexuell njutning i hippiekollektiv och hos prostituerade. Michel däremot har levt ett liv i avhållsamhet som han ägnat åt DNA-forskning. Han anser att sexualiteten är roten till människans misär och har vigt sin forskarkarriär åt att komma till den punkt där mänskligheten kan föröka sig genom kloning.

Förutom att behandla så vitt skilda ämnen som sexualitet, kloning och meningen med livet framförs i boken också en stenhård kritik mot 60-talets hippierörelse, framför allt illustrerad i de båda brödernas moder; en självupptagen kvinna som mer eller mindre använder 60-talets frihetliga ideal som förevändning att överge sina söner för drogrus och sexorgier. I synnerhet är det en omskakande scen som fastnar på näthinnan när fadern hittar en övergiven bebis-Michel som halkar runt i sin egen avföring medan modern är borta och lever ut sina njutningar. Fadern, som själv känner sig oförmögen att ta hand om barnet, tar med den unge Michel och låter honom växa upp hos sin farmor. Här är det lätt att dra paralleller till författarens eget liv; Houellebecq blev nämligen själv lämnad att växa upp hos sin farmor vid sex års ålder av sina skilda föräldrar, där hans moder valde att resa till Brasilien med sin pojkvän för att leva ut en livsstil som hippie.

Att kalla Houellebecqs böcker mörka är en underdrift. Den existentiella ångesten och känslan av att vara ensam i universum är ett återkommande tema, ibland skildrat med en mörk galghumor, ibland med ett djupt allvar. Huvudkaraktärerna är aldrig några muntergökar utan snarare dystra, medelålders män med lyckade karriärer men utan några nära vänner och med en eller flera kraschade kärleksrelationer i bagaget. Många har därav valt att kalla Houellebecq för en nihilist, och eftersom hans främsta inspiration är den pessimistiske filosofen Arthur Schopenhauer kanske den beskrivningen har en viss bäring. Själv har jag dock mer läst honom som en satiriker som speglar vår nihilistiska samtid; en tid då västerlandets religiösa och politiska narrativ är förlegade, då vårt största mål i livet är konstant njutning och då antidepressiva knapras som det vore fråga om huvudvärkstabletter. Houellebecqs författarskap är en djupdykning i den tomhet som uppstår när människan saknar riktning.

Utöver sorgen, lidandet och avsaknaden av mening är också kärleken ett återkommande tema.

Utöver sorgen, lidandet och avsaknaden av mening är också kärleken ett återkommande tema i Houellebecqs böcker. Kärleksrelationerna är flyktiga, men under dess stunder beskrivs de på ett öppet och känslosamt vis, utan att för den delen innehålla överdrivet svulstiga metaforer. Det samma gäller hans beskrivning av den manliga åtrån, som brukar illustreras i rent köttsliga termer helt utan förbehåll. Hans mycket explicita beskrivningar av kvinnokroppen – antingen som en fantastisk skapelse av högre makter eller som något som äcklar honom – är förmodligen den största anledningen till att han blivit kallad misogyn. Min egen uppfattning är snarare att han är extremt ärlig i sin beskrivning av den manliga blicken och det köttsliga begäret. Sexscenerna skildras alltid ocensurerat och likaså mannens begär.

Vidare anser Houellebecq att den frigjorda sexualiteten, till följd av 68-rörelsen, missgynnar både män och kvinnor. Män eftersom bara en bråkdel av dem får hur mycket sex som helst och kvinnor eftersom de dyrkas i sin ungdom men passerar bäst-före-datum runt 40, när en trolovad man inte längre behöver stanna vid deras sida. Houellebecq skrev om dessa fenomen redan i sin debutroman från 1994, på engelska kallad Whatever, långt innan diskussionen om incels. Just den nästan profetiska förmågan att skriva om fenomen innan de kommit på agendan är återkommande i Houellebecqs böcker, vilket du kan se i flera exempel här nedan.

Förutom att kallas för nihilist och misogyn har Houellebecq också kallats för högerpopulist. Däribland har han hyllat Donald Trump, trots dennes bristande karaktär, som en av de bästa amerikanska presidenterna någonsin, och utöver det ställer han sig starkt kritisk till EU. Kritiken mot EU går igen i hans senaste bok, Serotonin (2019), som handlar om den deprimerade agronomen Florent-Claude som lämnar sitt välbetalda jobb på jordbruksdepartementet, skiljer sig från sin bortskämda japanska flickvän och ger sig ut på den franska landsbygden. Där träffar han sin gamle ungdomsvän Aymeric, en gammaldags mjölkbonde som tillsammans med ett gäng andra bönder planerar en revolt mot regimen som genom frihandelsavtal ödelagt deras industri.

Boken är i många delar en kritik mot EU och mot det som Houellebecq kallar en närmast religiös övertygelse om att frihandel alltid är det bästa möjliga. Med böndernas revolt sades det också att han förutsett proteströrelsen Gula Västarna, men det kanske är att ta i lite. Dels så beskrivs Aymerics och hans kollegors revolt inte som lika utbredd som Gula Västarnas uppror och dessutom får den ett snabbt och snöpligt slut. Utöver det så fokuserar boken i större utsträckning på Florent-Claude, hans misslyckade kärleksrelationer och den fiktiva tabletten Captorix; ett antidepressivt läkemedel som lindrar hans depression men samtidigt gör honom oförmögen till att få stånd. För att ta farväl av sin mandom bestämmer han sig för att söka upp sina tidigare älskarinnor.

Ett annat ämne som lett till kontroverser är Houellebecqs återkommande kritik mot islam. Under en bokturné i samband med släppet av Plattform (2001), kallade Houellebecq islam för den mest korkade religionen, ett uttalande som ledde till ramaskri och slutade med att han flyttade från Frankrike till Irland. Plattform beskriver också ett jihadistiskt terrorattentat mot västerländska turister i Thailand, ett attentat som påminner en hel del om det som skedde på Bali 2002.

2015 skulle Houellebecq återkomma till islam i boken Underkastelse, som handlar om att en islamistisk kandidat vinner det franska presidentvalet och omstöper landet till ett kalifat. Som av en mörk ironi släpptes boken samma dag som attentatet mot Charlie Hebdo, vilket gjorde verket än mer omtalat.

Det intressanta är dock, som Matthew Stahlman påpekar i sin essä i Quillette, att Houellebecq inte beskriver det islamistiska Frankrike som en dystopi, utan snarare ger en ingående, och i bokens slutskede ganska positiv beskrivning av religionens återkomst i landet. Där blir det också tydligt att Houellebecq inte riktar udden mot islam, utan åter mot den nihilism och brist på riktning som råder i ett västerland som befinner sig i 68-rörelsens baksmälla.

Däri ligger också hans storhet: för tillfället är Houellebecq den främsta litterära kritikern av den kulturella konsensus som rått i väst sedan slutet av 60-talet. Det tillsammans med den nakna och råa beskrivningen av kärlek, attraktion, sorg och lidande gör honom till en av vår tids mest intressanta författare. Det finns någonting rogivande med den som inte skräder med orden utan låter pennan kanalisera alla  tankar, de ljusa så väl som de mörka, och säger det som många tänker men få vågar yttra. Det blir ett slags följeslagare genom livet, ett sätt att känna att du inte är ensam i din egen knasighet. Oavsett om man håller med honom eller inte så bjuder hans böcker på en strålande redogörelse för tabubelagda tankar; sexuella, politiska så väl som filosofiska. Det är tankeväckande, gripande och stundtals väldigt roligt.