PROSA. “Författaren lever som hon lär, låter sig ej tystas och reser sig ständigt på nytt från avgrunderna.” Opulens medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. Susanne Liljedahl har under sommaren ägnat sig åt omläsning av Anna Wahlgren. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.
Anna Wahlgren är kanske mest känd som hela Sveriges kontroversiella Supermamma, men nästan sorgligt förbisedd i en mera litterär mening. Hennes författarskap är omfattande. Och består av noveller, dikter, krönikor, romaner och fem tv-pjäser som trots gott mottagande aldrig sänts i repris. Ett urval måste med nödvändighet bli begränsat.
Stilistiskt pendlar Wahlgren mellan högstämdhet och avskalat, väldigt vardagsnära och obeslöjat naket. Jag upplever ofta en befriande frispråkighet med stor inlevelseförmåga. Och hur viktig är inte denna förmåga för att skriva autentisk litteratur? Samtidigt möter självutlämnande berättelser i grundackord om lust och längtan efter kärlek, att vilja komma hem och så alla motsägelserna, sveken, avvägarna, absurditeterna.
Livsinsikter tränger in även när livet blir som skörast och svårast, när det brister och gör ont. I Barnaboken (först utgiven 1983) skriver hon: Det svåra är inte fel. Det svåra bjuder till kamp. I motstånd ska du brottas med livet. När du växer, har du segrat. Låt dig aldrig bedövas, stämplas eller tystas. Sälj inte din själ. Älska. Ta för dig. Lev! Du har rätt till en plats på jorden. Slåss för den med kärlek.
Författaren lever som hon lär, låter sig ej tystas och reser sig ständigt på nytt från avgrunderna. I uppbrott och förvandling. Utan att skämmas. Lagom har hon aldrig varit. Både modet och självständigheten finns där, liksom bettet i replikerna. Och själva kreativiteten motverkar stagnation, tror jag.
Anna Wahlgren debuterade redan 1968 med novellsamlingen En av kvällarna i november efter att manus först refuserats några gånger av förläggaren Gerard Bonnier. Den lilla boken fick överlag fina recensioner, långt ifrån ljumma. Men allt som sker, sker med pojken eller mannen i huvudrollen. Titelnovellen handlar om en mans svartsjuka och besvikelse över älskarens trolöshet. Kväll efter kväll står han och fryser och odlar sitt lidande nedanför älskarens bostad och ser om ljuset i fönstret förändras och dämpas i undran om han har någon där. Så länge han lider finns åtminstone ingen risk att undgå att känna livet, att leva och älska.
Författaren in spe var tidigt ute med ett icke-normativt perspektiv. I självbiografin Mommo Kvinnoliv (1996) menar hon att historiens sensmoral är att kärleken eller åtminstone drömmarna om den ser likadan ut mellan vilka den än utspelar sig.
Sedan utkommer Bilder från Lustgården (1969), skriven med ironi. Nu blottas förnedring och problematiska könsrelationer. Novellerna recenserades bland annat av poeten och kulturchefen, Karl Vennberg, på Aftonbladet, som placerade Wahlgren i sällskap med Maupassant och Strindberg. En annan recensent konstaterade: Kvar ligger hopplöst och förhärjat öde land kring de två människor kyrkan och staten buntar ihop för evigt. Eländet är djupt och varaktigt och kan inte döljas av författarens kvickhet och språkliga briljans och varje novell kan njutas som en utsökt likör till ensamhetens uppkokta kaffe.
Under 60- och 70-talen problematiseras den borgerliga kärnfamiljen och instängdheten i genusmatrisen. Nu kommer även kvinnoemancipatoriska och upproriska romaner som Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf, Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall och Fräls oss från kärleken av Suzanne Brøgger. I teve fick Ingmar Bergmans drama Scener ur ett äktenskap starkt genomslag. Berättandet och skildringarna har ofta air av självbiografi eller bekännelse. Högst personligt, intimt och tabubelagd sexualitet varvas med politik, samhälls- och kulturkritik. Moderskapet blev ett brännande ämne. I en uppmärksammad debattartikel, Kvinnans villkorliga frigivning, skrev Åsa Moberg att moderskärleken är historiens mest exploaterade känsla och parollen i kvinnorörelsen blev att både män och kvinnor har en huvudroll, den att vara människa. På gatorna hördes: Ropen skalla, daghem åt alla! Samtidigt med Margareta Garpes och Suzanne Ostens kampsång: Vi måste höja våra röster för att höras (Åh Tjejer). Thorvall gav uttryck för att yrkesarbetet var ett pålitligt antipanikmedel mot vantrivseln i familjen. Sedan länge hade Sonja Åkesson utkommit med Husfrid och dikten, Vit mans slav.
Åsa Moberg och Anna Wahlgren fann varandra och utvecklade en varm vänskap. Anna blev även vän med Suzanne Brøgger och de delade många tankar. Personkemin var emellertid inte den bästa med Kerstin Thorvall.
Det har påpekats och förtjänar att upprepas att denna radikala period och estetik var nydanande på många sätt med starka efterverkningar i vår tid. Och vi är alla präglade av historien, våra relationer och erfarenheter.
Wahlgren får ett genombrott med förlossnings- och föräldraromanerna Veka livet (1970) och Ge liv (1973). Hon går på tvärs med tidsandan, blir ett hatobjekt och retar gallfeber på kvinnorörelsen när hon framför ett antidagispatos i teveprogrammet Konfrontation, i livedebatter runt om i landet och i artiklar. Barn ska inte gå på dagis före tre års ålder. Människor ska tas om hands av dem som håller av dem. Meningen var inte att få kvinnorna att återgå till gängse husmodersroll utan snarare att kvinnor lockades ut på arbetsmarknaden under förespegling av självförverkligande och nu tvingades att acceptera männens villkor i ett ohållbart, institutionaliserat samhällssystem. Motståndarna var inte nådiga. Hätska. Bara några få exempel:
Barnens fiende nr 1!
Tänk att vara tre år och utlämnad till Anna Wahlgren! Att inte kunna fly!
Efter att ha sett dig på Tv är jag verkligen glad att jag inte är ett av dina barn.
Du skrävlar som vanligt om hur belåten du är.
Det andra påhoppet ovan, från Inga-Lisa Sangregorio i SDS, kom i en tid när Anna Wahlgrens son Aron just dött. Han var tre år och tio månader.
Tänk att det fanns så många människor ute i landet och på tidningsredaktionerna som hatade. Inte tyckte illa om och inte avskydde utan hatade (Mommo-Barnfota, 1997).
Anna Wahlgrens barndom – en smärtfylld källa. Hon lämnades bort tidigt. Men av detta barn på hemlöshetens schäslong blev det en enastående passionerad personlighet med en vacker, färgstark karisma. Oförmögen att sticka huvudet i sanden. Jag får ett starkt intryck av att mycket i hennes liv och författarskap rör sig om att hitta styrka både i smärtpunkterna och i livsglädjen.
Wahlgrens böcker är präglade av realism, verklighetsförankring med många motivkretsar, sinnliga konkretioner och komplikationer.
Och många män har funnits i hennes liv, många svåra uppbrott och nya försök att hitta hem. Sju äktenskap och nio barn. Lars Danius förblev trots skilsmässan en klippa. Han var den som inte svek och skändade, och det var han som uppmuntrade henne att skriva. Skrivarmentor, vän i livslång vänskap, även när offentliga spön viner. Det är drabbande att läsa självbiografin i tre delar: Mommo – Det var en gång (1995), Mommo – Kvinnoliv (1996) och Mommo Barnfota (1997). Även här är hon just så frispråkig och obeslöjat naken som jag tidigare nämnde. I en ofejkad, osminkad högform där vardagsslitet, diskbänken och de skalade potatisarna, allt det till synes triviala, finns med. Liksom många insiktsfulla reflektioner: Människan är inte så enkel att omfatta. Hon har lika många ansikten som livet självt eller som ett djur, en blomma…Ångest är en kompakt stelnad förtvivlan…Motstånd. Trötthet. Tvivel. Det är det ordet ”jag”.
Wahlgrens böcker är präglade av realism, verklighetsförankring med många motivkretsar, sinnliga konkretioner och komplikationer. Fysiskt påtagligt. Inget tycks egentligen undgå författarens utforskande och sensibla blick i ett synliggörande utan försköning. Tidstypiska, men ändå aktuella scenarier, Allt som allt rör det sig om hela 32 böcker.
Denna sommar läser jag också Lust och längtan (1979), Mannen i kjol (1980), I kärlekens namn (1985) och Rosengården (1986). Avslöjande, uttrycksfulla studier i människors drivkrafter. Ibland skriver Wahlgren drastiskt och satiriskt, samhälls- och könsrollssatir, ibland mer ömt eller med en påfallande lätthet. Ofta skildras starka sexuella och erotiska spänningar. Såsom Du var en vän som kom med kärlek. Jag ser upp i ditt ansikte. Djupt inne i mig brer rosenträdet ut sina grena. Varm är dess stam, ljus dess frukt. Ditt ansikte lyser. Leendet är borta nu, ögonen slutna. Du bär ett uttryck av sådan kraft, andlöshet och väntan som tystnaden efter blixten före åskans skakande explosion, men ditt ansikte är ljust. Och du ser – och du fyller mig, stark, hård, och det sista ljudet lämnar din strupe…Tillsammans växer vi till träd, till skog och fång, till hela hav av blommor därför att rädslan vek! Ett av de mer sublima, erotiska uttrycken i boken I kärlekens namn som annars inte väjer för burdusa begär och skeva utlevelser. Roligt har man åt det som har kallats älskarkatalogen med bland andra fegisälskaren och kontorsälskaren.
Boken för mina tankar till några av Anais Nins erotiska berättelser, men även i någon mån Thorvalls Det mest förbjudna. I kärlekens namn varvas av självbiografiska drag med fiktion, fantasier. Jag häpnar, roas och konfunderas om vartannat.
Det framkommer annars att Wahlgren med tiden blivit mindre benägen att gå in i passioner med förödande slut och i en intervju i SvD säger hon även att vänskapslös kärlek är en ockupationsmakt som dränerar en på all kraft, gör en förlamad.
I Rosengården skrevs samhällskritik i litterär form, och vi vet ju alla hur det gick med miljonprogrammet. Men ingen kritiker uppfattade eller ville uppfatta Wahlgrens larmklocka om det som händer – kan hända – med människor i en sådan miljö.
Med Barnaboken, 0 – 16 år, sjungs föräldraskapets och barnets lov. Den har kommit ut i flera utgåvor och översatts till flera språk (1983 – 2019), senast franska, Par Amour des enfants. En handbok för många med stöd, uppmuntran och vägledning. Den blev en klassiker. Men det blev fritt fram att slakta den när Felicia Feldts skandalbok kom. Då plockades den ner från hyllorna hos bokhandlare, men kom så småningom upp igen.
I grunden menar Wahlgren att boken satte ord på någonting som redan fanns, men som bedövats och förnekats av en hel civilisation som hon inte vet om den alltid är värd namnet. Och folk som kan växter – hundar – hästar – av fallenhet, naturbegåvning, instinkt, ordlös intuition – gör ju uppenbarligen rätt. Det kan vem som helst se; växterna frodas, hundarna uppför sig som drömmar, hästarna trivs med livet. Det de gjorde och gör är tydligen rätt, men varför är det rätt? Du minns vilket (nyttigt) litet helsike jag hade att vaska fram teorierna bakom den självklara praktiken och formulera dem! (Ur Nyårsbrev till Lars, Månadens krönika, 2011)
Barnaboken bars fram av kärlek, glädje och förnuft. Anna ville att den skulle tala till läsaren som en vän talar till en vän där varenda mening var sångbar. Hon kallade den sitt tionde barn, och boken fick en lillasyster i Lilla barnaboken, 0-3 år (2019). Långt innan dess hade hon skrivit Burken (1968), en barnbok, nu med illustrationer av barnbarnet Adrian.
Professor i livet. Barnen blev ett centralt utforskningsområde parallellt med andra teman om vuxenrelationer i samhällskontexter. Inte genom akademiska examina utan genom stark motivation, känsla, reflektion, intuition.
2012 utkommer Sanning eller konsekvens som ett svar på Felicia Feldts, debutbok Felicia försvann (2011) där hon beskriver en barndom kantad av missbruk, misär, övergrepp och gränslöshet. Båda böckerna utgör något av det mest omskakande jag läst på senare tid. Och så kärleken mellan mor och dotter i skärvor. Hur går man hel ur det här? Ur våndor, starka uppgörelser, glödande affekter. Nästan hudlös läsning ibland som trevar sig in i kroppens väsentligaste organ. Inser både behovet och betydelsen av frigörelse från föräldrar, men Feldts bok framstår i stort som en allvarlig anklagelseakt. En projektion? Och kan en bakomliggande faktor vara idealisering av pappan? Ett psykologiskt fenomen. Sedan undrar jag över förläggarens, Svante Weylers, ansvar och etik. Och han har sannolikt gjort sig ungefär 20 miljoner på affären. Samtidigt går det inte att förneka att även barnets röst måste få höras. Att den till och med är omistlig. Men även en mamma har rätt att ge sin version, vilket tydligen många kritiker förnekat med bestämdhet. Avsaknaden av återkommande personliga möten och uppgörelser öga mot öga måste också starkt påverka och kanske upplevas som ett svek. Hur klarar man det här? Sanning eller konsekvens har med fog betraktats som en krishantering. Boken pendlar mellan förlåtelse i vissa avseenden och starka försvarstal och förklaringar med belägg. En ickeroman står det på omslaget till denna omfattande svarsbok med som jag ser det klart dokumentära drag. På baksidan: ”Älskade barn”. Men Anna Wahlgrens uppfostringsambitioner har aldrig gått ut på att barnen ska älska henne för evigt. Däremot att de skulle ha varandra i vått och torrt, vilket de också har.
Livet raserades emellertid och hon höll på att dö av brustet hjärta. Det är en diagnos. Hon skrev boken för att inte förlora sitt förstånd. Anna Wahlgren inte är gjord av pansar. Jag skönjer en sårbarhet och känslighet bortom passionerna, modet och stridbarheten. Vidare en ovanlig generositet. Om en person som hon skulle gå till en terapeut kan rollerna lika gärna bli ombytta. Det kan inte uteslutas att det i slutändan blir hon som behandlar terapeuten som blir som barnet som kommer hem om natten och möts av en varm famn.
I Kristina Hedbergs trovärdiga och prisbelönta dokumentär i SVT (2018), Hela Sveriges mamma, mötte vi Anna Wahlgren i Indien, Goa, där hon sedan lång tid bor stora delar av året. Dokumentären återuppväckte mitt intresse för henne som person samtidigt som jag med en viss häpnad konstaterade att jag sällan mött henne i litteraturhistorien. Varken den svenska eller den nordiska. I dokumentären visas många sidor och som det sägs i programförklaringen har hennes person väckt både beundran och upprördhet. I ständig jakt på ett hem fyllt av kärlek har vägen kantats av fantastiska framgångar men även djupa personliga tragedier. Rollen som hela Sveriges mamma har haft ett högt pris, Tankarna leds även till dottern, författaren och professorn i litteraturvetenskap, Sara Danius, alltför tidiga bortgång. Det är lätt att mer än ana hur svår denna sorg är…
Återigen Anna Wahlgren blev och blir aldrig lagom. Och trots allt tror jag att hon är en hoppets och glädjens människa, och hon närmar sig nästan mystiken när hon menar: det svaga övervinner det starka. Det svaga var bara till synes svagt. Det starka var bara till synes starkt. Och under hela sker hela tiden. Ständigt på nytt kommer kärlekens stjärnstoft att falla över dig, om du bara är tillräckligt nära (Ur Sanning eller Konsekvens). Numera skriver Anna Wahlgren på en ny bok. Livstycken. En vänbok.
info@opulens.se
