PROSA. ”Förmågan att plocka upp en tidningsnotis eller en anekdot och förvandla det till stor litteratur om något väsentligt är sällsynt. Det förvånar inte att ”Netanyahus” belönades förra året med Pulitzerpriset,” skriver Gregor Flakierski som läst Joshua Cohens aktuella bok.
Netanyahus av Joshua Cohen
Övers: Gabriel Itkes-Sznap
Tranan
Det börjar med den unge författaren Joshua Cohens besök hos den legendariske litteraturkritikern Harald Bloom. Den världsberömde litteraturkritikern berättar om sina många möten med litterära och politiska personligheter. Ett av dessa möten fastnar av någon anledning särskilt mycket hos Cohen. Det är Blooms berättelse om hur han en gång tog hand om en israelisk historiker vid namn Netanyahu, på besök i USA med fru och sina tre söner, av vilka en hette Benjamin och var Israels blivande premiärminister.
Berättelsen resulterade i romanen ”Netanyahus”.
Ruben Blum får anställning som historiker på ett mindre universitet av det slag som det vimlar av i USA i allmänhet och i trakten av New York i synnerhet. Han är den ende juden vid lärosätet, det är 50-tal och antisemitismen är fortfarande högst levande, för att inte tala om rasismen i största allmänhet. Universiteten har precis börjat anta kvinnor – och har noll icke-vita.
Blums utsatta situation blir utgångspunkten för en fascinerande skildring av identitet. Det är ingen enkel historia, Ruben Blums rötter finns i Östeuropa, hans frus i Tyskland, och de två judiska kulturarven är inte bara olika, de hamnar dessutom ofta i konflikt.
Och så dyker familjen Netanyahu upp. Självsäkra, arroganta, påträngande och hänsynslösa. Det är ingen vacker bild som tecknas av släkten som bytte namn från Mileikowsky, bildat på det slaviska ordet för ”mölla”, till det hebreiska ”Netan – yahu, som lär betyda ”Gudagiven”.
De tre pojkarna, med Benjamin bland dem, refereras till av familjen Blum som ”de tre vilda vettvilliga jehuerna”.
Professor Netanyahu tillhör den politiska högern och har gjort sig omöjlig i ett Israel dominerat av Arbetarpartiet, och tvingas därför att nedlåta sig till att söka anställning vid ett oansenligt amerikanskt universitet.
Han är historiker och expert på judisk historia på iberiska halvön under medeltiden. Han har gjort sig känd för den kontroversiella tesen att judarnas konversion till kristendomen från 1200-talet och framåt var frivillig och uppriktig. Inkvisitionens förföljelse av judar under 1400-talet var i själva verket enbart ett verktyg för den spanska kungamakten att komma åt den bångstyriga adeln och ena landet, och då behövdes ett folk att hata.
Det är en process som upprepas sedan med cyklisk regelbundenhet genom historien, för Netanyahu gick det en rak linje från 1490 till 1940. Enda vägen att undkomma våld och förtryck är förstås Sion, det vill säga staten Israel.
För Netanyahu är det självklart att etnisk identitet alltid förr eller senare får företräde framför andra värden som håller ihop stater, inte minst USA, som demokrati, frihet, mångfald och tolerans. Det är en tanke som fyller författaren och hans protagonist – och även denne recensent! – med fullständig fasa. Men som dessvärre ser ut att förverkligas på allt fler håll, inte bara i USA.
Som författare påminner Joshua Cohen en hel del om Saul Bellow. Det är samma energiska och rika ordflöde, med överväldigande allmänbildning, psykologisk insikt och politisk analysskärpa, med inslag av självkritisk – eller kanske rent av självdestruktiv – humor.
Förmågan att plocka upp en tidningsnotis eller en anekdot och förvandla det till stor litteratur om något väsentligt är sällsynt. Det förvånar inte att ”Netanyahus” belönades förra året med Pulitzerpriset.
info@opulens.se
