Cecilia Gyllenhammars roman är stark och djup

ROMAN. ”Det är så existentiellt, så begåvat, skönt och sorgligt att det räcker och blir över,” skriver Susanne Liljedahl, som läst Cecilia Gyllenhammars ”Monologroman om en vänskap”.

Monologroman om en vänskap av Cecilia Gyllenhammar
Ekström & Garay

Cecilia Gyllenhammar är aktuell med sin fjärde bok, Monologroman om en vänskap (Ekström & Garay). Berättelsen rör sig mellan självbiografi och fiktion i en vinglig samtid med en väv av relationer och ensamhet. Jag har knappast haft en mer essentiell stund med en roman i år.

Klassperspektiven är en del av dramaturgin, och som i debutboken En spricka i kristallen (Bonnier Fakta, 2004) ser författaren igenom fasader. Bänder sig på nytt ur den krävande och trånga överklassmiljön, prestationsuppväxten, karriärstrategierna och villkorad kärlek.

Den monologroman som hon nu är aktuell med vidgar och fördjupar, blir till ett stycke sociologi och psykologi även om uttrycket är känslig prosa.

Skummiga dagar och dagar av oblomoveri bryts inte minst genom vänskapen med Valerie. En transperson som syr och målar tavlor i stark kolorit. Att vara med Valerie är att vara tillåten och inkluderad.

I samexistensen med Åke brister däremot tilliten. ”Kär är ett nederlag och en börda.” Ärlighet och att visa strupen är kaos. Som svag blir man inte antagen i gruppen.

Jag ska inte spoila, men Valerie som kallas transluder på stan, försvinner mystiskt och berättelsen gestaltar sig nu till ett sökande och snart ser berättaren depressionen och tragiken i vitögat.

Romanen har något av det queera över sig. Går på tvärs mot etablerade normer om genus-, klass- och maktordningar i ett expansivt kapitalistiskt system. Skulle vi inte frigöra oss frågar författaren som även berör åldersnojorna och ålderismen. Men 60-talisterna kommer att göra revolt. Ett lovande statement som redan är i vardande får jag för mig.

Gyllenhammars prosa pendlar i spänningar mellan det vardagliga och nakna och det mer högstämda och metaforiska. Som när den krampaktiga ensamheten förklaras med att något nytt ska uppstå och slå ut i färg i det stängslade rummet och mellanrummet där skogarna gång på gång är rosa och ordet sfär skuffas in.

Det är så existentiellt, så begåvat, skönt och sorgligt att det räcker och blir över.