POESI. Den spanska poeten Carlos Bousoño är stor i sitt hemland men har aldrig tidigare översatts till svenska. Nedan följer en presentation av poeten och tre dikter översatta av Thomas Almqvist som hade Bousoño som lärare i poetik i början av 70-talet.
Carlos Bousoño föddes i Boal, Asturien, 1923 och dog i Madrid 2015. När han var två år flyttade familjen till Oviedo, där han växte upp. Vid nitton års ålder flyttade han till Madrid för att läsa på universitetet, där han doktorerade 1949 på Vicente Aleixandre. Det var första gången någon i Spanien doktorerade på en författare som fortfarande levde. Aleixandre fick Nobelpriset i litteratur 1977. Bousoños avhandling om honom anses fortfarande vara det bästa som någonsin skrivits om honom.
Bousoño och Aleixandre blev mycket goda vänner och Bousoño ärvde hans arkiv vid vännens död. Hans storverk i poetik ”Teoría de la expresión poética” kom 1952 och kom sedan ut i flera upplagor. Den bildade underlag för de föreläsningar han höll för mig och andra utländska studenter på Madrids Universitet läsåret 1974-1975.
Brodern Luís var elva månader äldre än Carlos. Mamman dog, när Carlos bara var elva år. Pappan var köpman och mamman lärare. Pappan reste till Mexiko. Efter mammans död fostrades sönerna hårt och strängt av en moster. När inbördeskriget bröt ut 1936, bodde de fortfarande i Oviedo. Trots hans upplevelser av inbördeskriget skrev han alltid poesi för poesins egen skull och då alltid utan vare sig sociala eller politiska budskap. Han har själv vittnat om hur hans delvis moderlösa uppväxt påverkat hans existentiella lyrik. Han debuterade med diktsamlingen ”Subida al amor” (1945) och fick sitt genombrott med ”Primavera de la muerte” (1946). Marknaden var svältfödd på bra lyrik då strax efter kriget i Spanien.
Han gifte sig 1976 med Ruth, som födde honom två barn. 1979 vann han inträde i Spanska Akademien. 1990 fick han ”El premio nacional de la literatura” för diktsamlingen ”Metáfora del desafuero”, som är en nyckelbok i hans utveckling från realism till symbolism. Den antydande poesin blev ett signum för Bousoños poesi. Med sin fjärde diktsamling ”Invasión de la realidad” (1962) byter han stil och börjar skriva fri vers och lämnar då de klassiska versformerna. 1947-1949 bor han i Mexiko och USA, där han undervisar på Wellesley College, där han vikarierade för Jorge Guillén. Fr.o.m. 1950 undervisar han i litteratur på La Universidad Complutense i Madrid.
Tidens gång och döden är viktiga motiv i hans poesi, men också sökandet efter en Gud, även om det är ett plågat sökande. Bousoño var djupt religiös. Gud är ljuset och Guds frånvaro är mörkret. När han skriver dikter om sin tro är han mycket påverkad av den mexikanska barockpoeten Sor Juana de la Cruz. Det finns en mörk ton i hans dikter, varför ljuset blir desto viktigare som kontrast. Den paradoxala titeln på hans samlade verk ”Primavera de la muerte” (Dödens vår) säger en hel del om dödens betydelse i hans författarskap. Själva livet är alltså dödens vår.
Alla diktsamlingar t.o.m. ”Invasión de la realidad” hör till hans rationella period. ”Oda en la ceniza”, ”Las monedas contra la losa” och ”Metáfora del desafuero” hör till hans irrationella period, då han blev snårigare och mindre lättillgänglig. I de sista diktsamlingarna skrev han mycket om både tidens gång och själva åldrandet. Bildspråket har hela tiden varit avancerat och uttrycktes gärna i synestesins form. Han använde sig också gärna av motsatser och paradoxer. Livet var en dröm för honom. Om jag ska välja bara en diktsamling av honom, väljer jag ”Metáfora del desafuero” (Odräglighetens metafor), som är hans bästa.
Bousoño var alltså en av mina lärare, när jag studerade på Madrids universitet 1974-1975. Jag hade honom i poetik. Han var en suverän föreläsare och hade en förmåga att entusiasmera oss studenter av olika nationaliteter. Jag köpte hans ”Las monedas contra la losa” under min tid i Madrid och fick den signerad av honom. När jag läser hans dikter idag, kan jag fortfarande höra hans röst.
När jag landade på Barajas i Madrid en söndag hösten 2015 hade jag inte en tanke på min gamla lärare, som just då – utan att jag visste det – låg på sitt yttersta. När jag läste morgontidningarna vid frukosten dagen därpå var det hela uppslag om hans död och om hans karriär som författare. Han blev 92 år. När vi senare i veckan promenerade förbi Spanska Akademien, som ligger strax bakom Pradomuséet, flaggade man på halv stång. Innan vi flög hem igen, inhandlade jag hans samlade verk, ”Primavera de la muerte”.
****
JAG ÄR GLAD (ur Primavera de la muerte)
Jag är glad, själen är naken.
Solen har förgyllt den!
Vänner, den är er. Jag vill bara
att ni tycker om mig. Ta den. Jag ger er den.
Mina vänner: jag vet att
jag måste gå vid er sida utan att ni vet om min kärlek.
Till fåglarna och till vinden ger jag den rena gryningen
som bryter fram ur mitt hjärta.
DU OCH JAG (ur Noche del sentido)
Du och jag, vi två, i dagsljus.
I det ljus som är, trovärdigt,
och ja, båda två vill vi vara
i det ljus som försvinner. Vi vill… Jag skulle vilja.
Med skuggan eller melankolin,
grymheten eller orättvisan ständigt närvarande,
vem skulle vilja ha dig, alltid, alltid.
Ha dig, älskade, mängder av glädje.
Och här ser vi båda på varandra. Utan att se.
Här talar vi båda. Utan att höra.
Vi famlar efter varandra. Utan att känna.
Och tiden, som ständigt tvingar oss iväg.
Vi kan inte vara vi längre.
Vi är alltid döende!
ERFARENHET (ur Oda en la ceniza)
Erfarenhet, oskuld?
Det är samma på morgonen
som på kvällen. Gryningen
som vindens tjutande.
Det är samma med ditt svar
som flodens skum.
Om du ropade mot muren
är det som om du sov.
Det är samma att tiga eller tala.
Glömskan är samma som dagens ängslan.
Det som har varit spelar ingen roll.
Ingenting blev kvar av allt.
Allt har slocknat till sist.
I den utplånade världen, askunge,
är all erfarenhet fåfäng.
****
