LYRIK. Lis Lovén har läst Carl Fredrik Hills dikter i urval och fascineras av hur det omedvetna knyts samman med den konkreta verkligheten i konstnärssnillets poesi.
Dikter och författarskap på några språk av Carl Fredrik Hill
Bokförlaget Ymer
Kan man sätta in en psykiskt sjuk människas tankar i ett logiskt, rationellt system? Jag tänker nu på de dikter som skrevs av konstnärssnillet Carl Fredrik Hill. Ymer bokförlag har i år gett ut en ny utgåva med dikter från manuskriptet ”Dikter och författarskap på några språk” i urval. Bokens urval redigerades av Percival och Bengt Emil Johnson och gavs, när det begav sig, ut av FIB:s lyrikklubb/Tiden, 1975. Carl Fredrik Hill efterlämnade ett manuskript, signerat Nagug, som kan läsas i faksimil hos Litteraturbanken. Det är alltså från detta manuskript som urvalet gjorts.
Vid första genomläsningen tänkte jag att texterna var ologiska och irrationella. Sedan efter andra läsningen slog det mig att hur man tolkar dikterna har att göra med hurman läser. Vers är ju språkets melodiska konst och detta sätt att läsa är nog ovant för många idag.
I dikt skiljer sig ordens betydelser från det rent ljudmässiga, ja det mässande och nästan ibland hypnotiska. Det är när jag kliver in i Carl Fredrik Hill ljudkonst som jag kommer åt något annat.
Jag kommer att tänka på Aristoteles med sina tankar om ett verks helhetskänsla. Och jag tror att vi missar något väsentligt om vi försöker analysera sjukdomskonst på en alltför akademisk nivå. Att läsa dessa dikter av Hill betyder ju att man måste ”sjunga” fram dem rytmiskt och gungande i ett enda flöde. Vi har här definitivt att göra med en annorlunda förståelse av världen.
Jag tänker mig faktiskt att versskapandets utgångspunkt måste ha varit ett slags åkallan, ett tilltal till högre makter. Det är typiskt att vi i vår tid letar i fragmenten efter det som håller ihop vår världsbild. Se till exempel på det maffiga verket ”Epos” av Ellen Nordmark. På så sätt framstår Hills diktverk som angeläget även idag.
Trots allt finns hos Hills dikter något som rör vid den faktiska verkligheten. Och det sker genom dikternas poetiska, nästan vardagliga bildspråk. Till exempel:
Våren alla blommor strör.
Milda vindar blåsa.
Kölden som sträng spira för.
Tröttnat dörren låsa.
Blommor tidigt vuxna fram.
Siarn roat uti hans kammar.
Böljan länge lekt kring skeppets stam.
Ej mera brasan flammar.
Det omedvetna knyts samman med den konkreta verkligheten – blommor – vind – köld – dörr – böljan – skepp – brasan… Och detta tycker jag är synnerligen intressant. Hill har här något att lära oss alla. Nämligen att det undermedvetnas urbilder eller arketyper är något vi alla har gemensamt. Kanske finns den sanna jämlikheten i vårt djupaste inre.
info@opulens.se
