VÄNSKAP. I början av veckan publicerade vi ett minnesord över Peter Luthersson signerat Håkan Sandell. Här berättar Carl-Göran Heidegren om sin tidiga och långvariga vänskap med Luthersson.
Mina minnen av Peter Luthersson
Många kände Peter Luthersson från hans tid vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, på Sydsvenskan, Svenska Dagbladet, Bokförlaget Atlantis och så vidare. Det är därför många som kan berätta om Peter och dessa sammanhang. Jag skall söka mig längre tillbaka i tiden. Faktum är att Peters och mitt liv länge förlöpte längs ganska så parallella banor.
Vi var årsbarn (1954) och växte båda upp i Jönköping. Vi gick på samma skolor, dock inte i samma klass men väl parallella klasser: Liljeholmsskolan, Rosenlundsskolan och Sanda gymnasieskola. Under vår gymnasietid hände något märkligt eller åtminstone något ganska oförutsebart. Till saken hör att ingen av våra föräldrar hade mer än den allra mest grundläggande skolgången. Och i ingetdera av våra föräldrahem spelade böcker någon särskild roll. Men det var just böckernas värld som vi tillsammans upptäckte under åren på gymnasiet. Ord som blev till meningar, som blev till stycken, till kapitel och böcker. Böcker som berättade om någonting, böcker som ställde frågor och sökte svar på dessa. Det intresse som väcktes där och då fanns kvar hos oss båda lika starkt mer än femtio år senare. Vilken fantastisk kraft som hade gripit oss, en kraft som fortsättningsvis kom att bestämma riktningen på våra liv.
Detta är bakgrunden till att vi i augusti 1974 flyttade till Lund för att, av alla möjliga och omöjliga ämnen, läsa filosofi. Vad som var det egentliga syftet med detta hade nog ingen av oss den minsta aning om, och lika lite visste vi om vad som väntade oss. Bland våra första lärare i Lund fanns Svante Nordin, Peter Gärdenfors och Germund Hesslow. Den där första terminen ingick vi i en grupp som omfattade ett dussintal mestadels mycket unga människor. För några år sedan roade sig Peter med att undersöka vad det blev av oss, och han kunde med stor belåtenhet konstatera att det inte alls hade gått så illa, snarare tvärtom. Att läsa ett ”onyttigt” ämne som filosofi visade sig alltså inte vara ett slöseri med tid, en onödig omväg, eller rentav ”skadligt”. Redan efter en gemensam termin gick vi lite olika vägar, som för Peters del ganska snart ledde till Litteraturvetenskapliga institutionen. Och från och med den tiden är det många som kan fortsätta den här historien.
För min egen del är jag mycket tacksam för att jag och Ritva förra sommaren fick tillfälle att besöka Peter och Annika i Jönköping, där de numera bodde sedan en tid. Det var fantastiskt roligt att tillsammans med dem besöka gamla och nya platser, att återse det gamla och upptäcka det nya Jönköping. Det är ett fint minne som jag kommer att bära med mig.
info@opulens.se
