LYRIK. Bengt Eriksson har läst Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling “Vill du kyssa en rebell” och är entusiastisk. Han sammanfattar hennes sätt att dikta med orden “intimt, vackert, roligt, lyckligt.”
Vill du kyssa en rebell? av Eva-Stina Byggmästar
Wahlström & Widstrand
Ja, absolut. Gärna. Nu genast! Det är mitt spontana svar på frågan i titeln till finlandssvenska Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling ”Vill du kyssa en rebell?”.
Byggmästars tidigare diktsamlingar, så många och utgivna på så olika förlag i Sverige och Finland från 1986 och framåt att de i flera år nu summerats som ”mer än tjugo”, återfinns lite här och var i vårt hus. De är placerade på strategiska ställen för att jag (eller min hustru) vid behov ska kunna slå upp en sida och läsa en för tillfället passande dikt.
Många av diktsamlingarna har lika påhittiga och fyndiga titlar som den nya: ”Den harhjärtade människan”, ”Men hur små poeter finns det egentligen”, ”Vagga liten vagabond”, ”Min amatörbotaniska självbiografi”, ”Den skrattande rosen”, ”Barrskogarnas barn”, ”Orkidébarn”…
Jag höll på att tillägga att titlarna är ”skojiga” men ordet passar inte riktigt, varken på titlarna eller dikterna. Byggmästar är alltid påhittig och fyndig, ofta kan hon också vara skojig – men inte alltid. Det finns dikter, som i samlingen ”Låt hjärtat tala hjärtats språk”, där hon är ledsen och översiggiven.
Och som det smärtade mig att läsa, trots att Byggmästar också i smärta och saknad, ensamhet och tystnad kan ha ett påhittigt och fyndigt ordval. Ja, nästan vara skojig. Jag skriver så, direkt och personligt, för att precis så känns det alltid att läsa hennes dikter; de är omedelbara och lite påträngande, innehåller nåt som absolut måste framföras till mig, det är närgånget åt bägge håll, både hennes och mitt.
Tänk dig – vet inte hur det är med dig, men det brukar ofta hända mig på till exempel en järnvägsstation eller ett café – att någon helt plötsligt börja prata med en och genast klickar det. Som om man känner varann sen lång tid tillbaka, trots att man aldrig ens setts förut. Hen pratar med mig och det får mig att också börja prata och sen är det igång.
Så diktar Eva-Stina Byggmästar. (Att jämföra med andra poeter är väl egentligen onödigt, men jag brukar tänka att Kristina Lugn och Bodil Malmsten är/var hennes poetiska kusiner på den här sidan Östersjön.) Hon diktar skuttigt, som en liten flicka som hoppar barfota över en sommaräng, men samtidigt med ibland nog alltför mycket erfarenhet inom sig av att vara människa och kvinna; kvinna och människa.
Ofta, kanske oftast, diktar hon om det viktigaste i livet (näst att kunna äta sig mätt), nämligen om den plötsliga kärleken, den översvallande passionen och sin stora längtan. Hon upprepar det (men inte sig), tar om det igen och åter igen, på olika sätt, med olika formuleringar och ordvändningar.
I sin nya diktsamling ”Vill du kyssa en rebell?” har Eva-Stina blivit lycklig igen. Tror jag, ibland är det ändå som om hon med en rad i en dikt, en formulering eller blott några ord, tar lyckan åter och förser den med ett sorgband.
Hennes ord måste varje förälskad människa, oavsett kön och ålder, önska sig att både kunna säga till sin älskade och få höra från den älskade. Den där lyckan som känns lite för mycket, kalla den kolsyrefnitterlyckan. Som följande: ”du säger / easy tiger! /—/ jag svarar / to wild / for you?”. Eller det detta: ”Säg när får jag vara / den som kommer dig närmast”. Eller med andra ord: ”Vad vill du? / Vill du nu?”
(Förlåt om du tycker det blir för många citat efter varann, men varje dikt och citat lockar mig till nästa dikt och citat. Hennes diktade ord och mina spontana tankar blir ett studsande samtal mellan Eva-Stina och mig.)
Som det här också, det är väl fint formulerat, det går rätt in i mitt hjärta: ”Du säger att din själ / är ljusblå och barfotad”. Ja, jag kan fortsätta att citera genom hela boken: ”De här mornarna / vaknar jag upp med friheten / vid min sida – hon sover naken – ”. Eva-Stina undrar också: ”Var går gränsen / mellan att vara förälskad / och att vara passionerad”.
Hon ikläder sig kärleken, gestaltar den alldeles för stora kärlekens alldeles för stora lycka, precis som den är. (Vilket betyder: precis som jag har känt den. Och samtidigt, där finns svärtan, en aning av oro och svärta, som man (= jag) också har känt, känslan av att det tar nog slut, hur länge kan det vara?
Diktsamlingens sista två rader blir en besvärjelse: ”Jag vill aldrig någonsin / återfå vett och sans”. Innan dess har diktläsaren fått ta del av så personliga, smått privata kärleksnoteringar att en undrar: Men ska jag ha reda på allt detta? Ska du verkligen berätta det här för mig?
Sammanfattande ord: intimt, vackert, roligt, lyckligt…
info@opulens.se
