ESSÄ. ”Bruno K Öijer har en sällsam förmåga att uppmärksamma naturens skönhet och kraft, och hans förhållande till fauna och flora präglas av hänsyn och medkänsla.” Det skriver Emil Siekkinen om Öijer som är bok- och turnéaktuell.
Poeten Bruno K Öijer hade inte publicerat en diktsamling sedan 2014 års Och natten viskade Annabel Lee, när Växla ringar med mörkret gick i tryck 2024.
Liksom i Och natten viskade Annabel Lee är naturen, och människans förhållande till naturen, ett återkommande motiv också i Växla ringar med mörkret.
Bruno K Öijer har en sällsam förmåga att uppmärksamma naturens skönhet och kraft, och hans förhållande till fauna och flora präglas av hänsyn och medkänsla.
Men han tar sig också an människans ofta våldsamma relation till naturen. Världen blir alltmer auktoritär och okänslig, och i takt med det våldför sig människan på denna levande planet. Vattendrag förgiftas, våtmarker dräneras, skogar fälls, torka förvandlar slätter till öken, klimatet skenar, slakthusen fylls av ofattbart lidande, och virus hoppar från boskap till människa. De som ids protestera är likväl få. Mängder av människor beter sig i stort sett som om allt detta är acceptabelt, oförmögna eller ovilliga att känna efter.
Öijer känner dock efter, vilket vittnar om att han besitter ett sunt sinne i en civilisation som delvis är byggd på patologisk okänslighet.
Och häri ligger en del av det livslånga utanförskap Öijer upplever.
I ”Fantasin” (2014), berättar poeten:
när vi i sjätte klass fick till uppgift
att skriva om sommarlovet
hade jag inte som dom andra
några bilutflykter
eller spännande utlandsresor att skriva om
men jag fick ner några rader
jag skrev att jag hittat en skadad spindel
och lagat benet på den med tejp
när juli månad gått var skadan läkt
och jag kunde släppa ut spindeln
såg den snabbt springa iväg ute på gården
bland maskrosorna och gräset
Öijers fantasi bär vittne om hans inre. Han beskriver hur han tar på sig tjänarens roll, och helbrägdagör en spindel – en levande varelse som ger vissa skräckyrsel och som andra slår ihjäl utan minsta tvekan.
För Öijer finns emellertid möjlighet till en självklar gemenskap mellan människa och den natur som ytterst möjliggör varje mänsklig civilisation.
Därför berättar dikten ”Utan blixt” (2014):
så vacker var hon
att det gamla trädet ogenerat
sträckte ut sina armar efter henne
visslade med sina löv
Poeten är den som bevittnar förhållandet mellan det åldriga lövträdet och kvinnan, och den som berättar om denna relation. Släktskapet är uppenbart.
I ”Drömträdet” (2024) påvisas ett samband mellan naturen och minnen och drömmar. Någon (ett ”du”) skakar drömträdets stam och dess löv faller och täcker marken, och marken somnar in och drömmer. Här återges måhända naturens cykliska väsen, som inte ger upphov till skräp och sopor – allt återanvänds, om och om igen. Möjligen drömmer marken om en framtid bortom den mänskliga geologiska epoken, för den:
drömmer om hjulspåren som är borta
platsen dit dom ledde är täckt av gräs
bara söndervittrade träkors finns kvar
med oläsbara namn och årtal
Bruno K Öijer kan inte kallas optimist, men nog erbjuder han hopp – hopp om att människans framfart, tids nog, mildras av obevekliga biologiska sanningar.
Samtiden utmärks emellertid av mänsklig exploatering och mänskligt våld riktat mot naturen.
I ”Romans” (2014) nämns moln som är vita sår i himlen – kanske spår av den tunga flygtrafik som har sitt ursprung i rastlöst sökande efter upplevelser och överkonsumtion. Någonstans är himlen dock inte vanställd på detta sätt, och:
vägarna måste först
be skogen om lov
I vår värld gäller dock andra regler. Träden ses inte som levande ekosystem, utan som en råvara, och monokulturens trädåkrar har ersatt de djupt komplexa livsmiljöer en verklig skog ger upphov till. I ”Sången” (2024) sveps landskapet in ”i en vemodig klagande sång,” då en gran – en levande, kommunicerande varelse – fällts. I en annan dikt – ”Asfalterade hjärtan” (2024) – belyser poeten kontrasten mellan minnen och en avtrubbad tillvaro, i vilken ”doften av höstlöven” ersatts av ”det skärande outhärdliga ljudet när dom lugnt och metodiskt sågade ner allt det vackra omkring sej.” Kampen för så kallad tillväxt har lett till asfalterade hjärtan.
I dikten ”Inför rätta” (2014) ställs så mänskligheten till svars:
innan människan kom
hade träden dragit sej undan
samlats i skogar
för att ta skydd och göra motstånd
och att ingen kunde svära sej fri
ett hjärtformat vapen bultar
bakom våra revben
och vi är alla föräldrar till våldet
vad vi gjort mot djuren och varandra
kan aldrig förlåtas
Naturen är inte ett hjälplöst offer, utan försöker försvara sig. Den mänskliga aktiviteten är dock överväldigande, och när poeten agerar domare, menar han att det inte går att förlåta det våld som människan utsätter djur och andra människor för. Domen är hård, vilket kan bero på att det hjärtformade vapen som bultar bakom människans revben indikerar mänsklighetens fallenhet för våld. Det kan ej förlåtas eftersom det fortgår.
Bruno K Öijer föredrar därför naturens gemenskap, och kanske är vargen hans fylgja. I ”Varg” (2014) avslöjar han:
vad dom än säjer
om jag
stannat länge här
var det för att läka sår
och när min tid kommer
har jag redan
lämnat över min själ till vargarna
som tar den med sej
och lindar in den i deras egen sång
jagade på marken och från luften
har dom inget kvar att bevisa
men springer oändliga mil
lämnar den här världen bakom sej
Få djur är så missförstådda och så hatade som vargen, men uppfattningen att vargens törst efter mänskligt blod är outsinligt hör hemma i folksagor. I den värld evolutionen formgett rör sig ett annat djur. Det är detta djur Öijer är bekant med – en art det går att identifiera sig med, då den ständigt förföljs och jagas. Ingenstans är vargen välkommen.
I sin lyrik återkommer poeten då och då till att han (eller åtminstone berättarjaget) är utstött och förföljs och jagas. Detta är den tillvaro som väntar de som ställer sig utanför samhällets sedeläror och förväntningar.
Genom att i sin diktning använda sig av vargen på detta sätt, påminner Öijer om Vladimir Vysotskij (1938-1980), och dennes ”Vargjakten,” i vilken förhållandet mellan jägare och varg inte är likvärdigt. Vargen utmanar den starkes världsuppfattning, och måste därför utplånas.
Öijer känner denna varg och dess livssituation. Denna medkänsla gör att han i ”Miraklet” (2024) förmår skriva:
miraklet
när ett barn föds
och en varg
och en fågel
och ett strå av gräs
Bruno K Öijer är en poet i livets tjänst.
info@opulens.se
