I Förhör är Dahlström en svartvithetens vedersakare som för in läsaren i moralens och sanningens gråskala till labyrint som vi var och en måste stå inför, beakta och erkänna, kanske inte av politiska eller inrotade fördomsfulla skäl, men för vårt rena människovärdes skull.
Förhör av Magnus Dahlström
Albert Bonniers Förlag
Varje gång Magnus Dahlström ger ut en ny roman är en alldeles särskild begivenhet för mig. Det låter kanske både tramsigt och pinsamt för en man i min ålder, men Dahlström är för mig något av en, om inte husgud, så i vart fall en levande litterär idol.
När hans förra roman Hemman (2018) gavs ut stod jag, på utgivningsdagen en januarimorgon, bokstavligen vid låset till bokhandeln på Backaplan på Centrala Hisingen och huttrade i tunn jeansjacka i det snöblandade ösregnet. Efter att jag inhandlat mitt exemplar isolerade jag mig i nästan en vecka i min källarlika och då fuktskadade tvårummare och bara läste och levde på knäckebröd, herrgårdsost och mellanöl – sådant jag verkligen bara gör om jag vet med mig att jag har sann läsglädje framför mig. Det händer mer sällan med åren kan jag säga, både på grund av en större kräsenhet som läsare och av en ökad ansvarskänsla.
Vad denna litterära beundran för Dahlström exakt består i blir jag dock aldrig riktigt klok på, och kanske just därför har den inte avtagit med åren. Dahlström är knappast folkkär, det ska ju faktiskt särskilda och på samma gång ytterst märkliga omständigheter till för att en författare ska bli föremål för något sådant, men likväl en ytterst lekfullt uppfinningsrik berättare som ofta närmat sig den breda litteraturen och utan att för den skull förlora sitt alldeles egna signum som berättare eller sin konstnärliga verkshöjd.
Om det är något jag verkligen ska peka ut som centralt föredömligt för Dahlströms prosa så är det den smittande skrivarglädjen. Det är för mig ganska uppenbart att Dahlström, genom hela sin litterära produktion, besitter en alldeles särskild, för att inte säga egendomlig, skrivarglädje. Den hittar genom sin främmandegöring in i min läsglädje och gör att jag själv känner den högst medvetna frånvaron av författarens egna känslor i texten. Hans nya roman Förhör är inget undantag från detta.
Vi får i Förhör följa en civilanställd utredare. Hon är ny på jobbet hos Polismyndigheten men genom en rad förhör som ingen annan tycks vilja hantera, verkar hon vara mycket van och luttrad inför sin yrkesroll. Förhören rör allt ifrån märkligheter till misstänkt människohandel och grov misshandel och mord.
Vad dessa förhör gör gällande, både i sina dunkla upptakter och i sina skenbara avslut, är att inget är som det först till synes verkar vara och, vilket sätter allt på sin existentiella spets, aldrig egentligen heller är som det kan tänkas vara. Nu ska man dock inte tro att Dahlström relativiserar över ogärningar. En ond och avskyvärd handling är och förblir en ond och avskyvärd handling. Oavsett inställning till ondskan som en i människan inneboende realitet får man som läsare som vanligt en utmaning att läsa Dahlström.
Dahlström är i vanliga fall ingalunda en humorbefriad författare, men Förhör bjuder på osedvanligt mycket humor, och en del dråplig sådan där det egentligen inte ska finnas humor. Inte minst är huvudpersonens ofta kreativa förhörsmetoder något som får mig att några gånger skratta högt.
Är det kanske också en mer samhällstillvänd Dahlström vi möter i Förhör? Både förhandsinformationen och baksidestexter till boken verkar vilja göra detta gällande. Jag skulle vilja svara både nej och ja på den frågan. Nej, såtillvida att Dahlström på ett sätt alltid skrivit samhällstillvänt, om än sällan angripit specifika aktuella händelser. Dahlström har likt Brecht medvetet skapat kyliga sätt att genomgående och tydligt utforskat sådant som maktförhållanden mellan kön och klasser, den starke i förhållande till den svage och skuggsidorna av ett alltmer framväxande individualistiskt samhälle i efterdyningarna av ett döende eller dött folkhem med ett krympande socialt skyddsnät.
Ja-svaret grundas såtillvida i att Dahlström aldrig tidigare har känts så brännande aktuell i sitt problematiserande. Förhör kan gott och väl läsas som en kommentar till den alltmer växande polariseringen, med sin på olika sidor lika blixtsnabba som ensidiga informations – och ryktesspridning som vi ser i vårt samhälle i dag. I Förhör är Dahlström en svartvithetens vedersakare som för läsaren in i moralens och sanningens gråskala till labyrint som vi var och en måste stå inför, beakta och erkänna, kanske inte av politiska eller inrotade fördomsfulla skäl, men för vårt rena människovärdes skull.
Resultatet är långt ifrån Dahlströms bästa rent litterärt. Å andra sida säger det lite om den litterära kvalitetens förtjänster i det här fallet, när man sätter det i jämförelse med vad som annars skriks ut eller stöts eller blöts på den litterära svenska litteraturscenen i dag.
info@opulens.se
