BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.
1. ESSÄER OCH AFORISMER
Op. 101 av Horace Engdahl
Recension av Tommy Gunnarsson
Albert Bonniers Förlag
Många har fördomar om Horace Engdahl, det går inte att sticka under stolen med. En av de mest seglivade är att han skulle vara snobbig. En myt som Engdahl nog aldrig kan tvätta bort i allmänhetens ögon. En så banal fördom om snobbighet slår dock lätt tillbaka på en själv, speciellt om man lägger den på en person som Engdahl som har fog för sitt kvalitetsmätande. Förutom det essäistiska bjuder Engdahl i Op. 101 som vanligt på sköna och tankeväckande aforismer. Inte sällan är de också djupt melankoliska.
Om det är något Engdahl är så är det pedagogiskt välformulerad. “Läs hans essä- och aforismsamlingar så kanske du fattar vad jag menar”, skriver Tommy Gunnarsson, och syftar inte minst på hans senaste alster, Op. 101, som precis som hans övriga böcker låter en följa med på ett bildningshöjande och tankeväckande flanerande genom såväl kulturhistorien som samtiden.
2. LYRIK
Sakrament av Johan Lindblom
Recension av Erik Bovin
it-lit
Det går, lite förenklat, urskilja två riktningar i den svenska samtidspoesin. En politisk diktning skriven av unga – och inte så unga men mycket arga – poeter, och en experimentell diktning skriven av de som gör sitt för att utmana gränserna för vad som kan räknas som poesi. Undantag finns. Men det är onekligen dessa två riktningar som röner mest uppmärksamhet. Erik Bovin har inte svårt att finna utmärkta exempel i båda lägren, men längtar dock ibland efter poeter som skriver lyrik med stort L. Johan Lindblom är en av dem. Därför gläder det mig att Lindblom nu återkommer till poesin, efter ett längre uppehåll, med Sakrament (2021).
I diktsamlingens första och längsta svit ”Mytologier” framträder ett på en gång förhistoriskt och mytologiskt landskap. Sviten är dock ojämn och hade gott kunnat strykas ned. Ibland är Lindblom onödigt kryptisk, i vissa fall raka motsatsen – övertydlig – och här finns dessvärre en del truismer.
Trots detta är Sakrament ytterst läsvärd. Mycket tack vare dess avslutande två sviter där Lindblom lossar på slipsknuten och låter orden strömma friare.
3. PROSA
Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan
Recension av Camilla Carnmo
Wahlström & Widstrand
Det tredje ljuset kom redan 2009 och ges nu ut i samma band som den nyskrivna Små ting som dessa. Det är två kortromaner i en bok. Eller om det är långa noveller. Litteratur som känns och berör är det otvivelaktigt. Clarie Keegan är en irländsk författare som är en ny bekantskap för Opulens recensent Camilla Carnmo – och hon är tacksam för att ha fått upptäcka hennes rika varma prosa.
Claire Keegans noveller är mycket konkret bundna till faktiska verkligheter. Rätt karga sådana. Fattigdom, övergivenhet. Hårt arbete. En tydlig vardag med praktiska göromål och fysiska ting. Utan stora åthävor skriver Keegan något som skimrar och blänker, som innehåller djupaste mörker och klaraste ljus.
Gastkramande och hyperkänsligt. Oerhört skickligt. Claire Keegan är ännu en påminnelse om att stor litteratur inte behöver vidlyftiga format.
