Bibliomani – ett samtal om boksjukan

BÖCKER. Boksamlande kan ibland gå överstyr. Mathias Jansson kopplar in en terapeut, för att reda ut begreppen.

Terapeuten: Säg mig. Hur började ert beroende?

Patienten: Jag tror min historia påminner om många andras. Det var mina föräldrar som introducerade mig. De menade nog väl och trodde väl att jag skulle sova bättre om nätterna. Men sen blev det en ovana. Jag lärde mig tidigt hur jag skulle göra och då började jag använde det under dagarna också. Från början var det ganska lättsamma saker, men när jag kom i tonåren så genomgick jag en livskris och då började jag använda mer tunga saker. Det var främst Kafka som gjorde att jag fastnade. Ja, sen fortsatte det bara av farten med Strindberg, Sartre och de antika klassikerna. Det dröjde inte länge innan jag umgicks med litteraturvetare på universitet och ägnade hela dagarna åt att diskutera verslära och religiös symbolik i Pär Lagerkvists romaner. Det enda som jag tänkte på var vilken bok jag skulle läsa sen. Det gick så långt att jag allvarligt funderade på att doktorera inom litteraturvetenskap, men som tur lyckade jag komma ur mitt beroende. Nu har jag ett mer sunt förhållande till litteraturen. Det blir mest nöjesläsning lite deckare och någon biografi på helgerna. Men på semestern då jag har mycket tid då kan det hända att jag faller tillbaka i gamla spår och så kommer man på sig där i hängmattan med ”Processen” av Franz Kafka.

Terapeuten: Jag förstår. Er berättelse är inte ovanlig. Jag har mött många patienter med liknande erfarenheter. Redan i Bibeln varnar Predikaren för denna farsot: -Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.

Jag minns också ett annan mycket uppmärksammat fall. Det handlade om en gammal man som alltför länge hade missbrukat riddarromaner. Trots hans omgivnings många försök ville han inte ge upp sitt läsande. Slutligen efter för lite sömn och för mycket läsande torkade hans hjärna ihop och han blev fullkomligt galen. Som en sorglig skepnad drog han omkring på landsbygden med sin vapendragare. Ett bedrövligt exempel på boksjukan. Vi inom professionen brukar dock använda begreppet bibliomani. Ett sjukdomstillstånd som beskrevs redan 1809 av läkaren John Ferriar i en dikt:

“What wild desires, what restless torments seize

The hapless man, who feels the book-disease…”

Bibliomani handlar om ett tvångsmässigt samlande där man sällan hinner med att läsa alla böcker man köpt på sig. Till slut tar samlandet överhand och den drabbade kan knappt ta sig fram i sin bostad som belamras av böcker.

Patienten: Nu är jag ingen direkt samlare av böcker, nej, så långt har det ännu inte gått för mig. Utan det är själva läsandet som plågar mig. Ibland önskar jag led av alexi som huvudpersonen i Torgny Lindgrens roman “Dorés bibel”. Denna skada i hjärnan som gör att man inte kan avkoda orden. Att man helt inte kan läsa utan får nöja sig med att granska bilderna och illustrationerna i böckerna.

Terapeuten: Vet ni att det genom historien har gjorts otaliga försök att stoppa detta missbruk genom olika förbud. Jag tänker på “Index Librorum Prohibitorum”, kyrkans lista över förbjudna böcker eller nazisternas mer drastiska bokbål. Själv ser jag Ray Bradburys roman “Fahrenheit 451” som ett utopiskt manifest om en värld befriad från läsandets berusning. Men ingen regim har ännu helt lyckats förhindra läsandet. Människor verka behöva läsa för att stå ut med vardagens enformighet. Man ska inte heller förglömma att det finns en lång tradition av läsning i historien. Jag vill bara nämna Alberto Manguels avhandling “En historia om läsning” som är både en skrämmande och en sorglig skildring om bokmissbruket genom historien.

Idag väljer många länder istället att arbeta preventivt genom att beskattat böckerna och inrätta speciella institutioner som har begränsade öppettider med sakkunnig personal. Dessa bibliotek är ett försök från statens sida att styra läsningen mot en mer måttfull och kvalitativ läsning.  Tyvärr förekommer det exempel på lönnbibliotek som man kan läsa om i Umberto Ecos “Rosens namn” och i Carlos Ruiz Zafón roman “Vindens skugga”.

Det borde enligt mig finnas stora varningsbilder på böckerna. För bokläsandet kan vara en ingång till mer allvarliga tillstånd. I svåra fall har det gått så lång att bokläsaren själv har börjar skriva böcker och försökt locka in andra i fördärvet genom att få dem att läsa deras egna böcker. Det finns tyvärr en hel del handböcker i ämnet för den som vill börja författa själv: “Så gör jag : konsten att skriva” av Bodil Malmsten eller “Att skriva : en hantverkares memoarer” av Stephen King. I de allra svåraste fallen har författaren drabbats av psykoser, så kallade meta-nivåer, där personen ifråga inte längre vet om han är en karaktär i sin bok eller en författare.

Den nya tekniken skapar också flera nya utmaningar och frestelser, som du säkert redan har märkt av. Internet och print-on-demand-tekniken gör så att vem som helst idag kan producera, sprida och sälja böcker på nätet. Med ett kreditkort kan dagens ungdomar enkelt beställa böcker från internationella bokshoppar och på så sätt kringgå lagstiftningens intentioner. Importläsningen av utländsk genrelitteratur har ökat oroväckande de senaste åren.

Under många år såg vi en glädjande nedåtgående trend i bokläsandet hos unga. Men nu har det dykt upp en ny generation av unga kvinnor som börjat läsa böcker efter att ha blivit inspirerade av den lockande och förföriska bokmalen personifierad av Hermione Granger i Harry Potter, den bokslukande Matilda Wormwood i Roald Dahls roman, boktjuven Liesel Meminger och Lisa Simpson från en populär TV-serie, ja, listan kan göras lång på unga kvinnor som inspirerar till ett skadligt läsande.

Så mitt råd är, om du inte helt kan avhålla dig från böckerna, försöka läsa med måtta. Är du en van läsare så håll dig inom de rekommenderade 14 standardkapitel i veckan och för andra rekommenderas max 9 standardkapitel. Jag ser nu att vår tid tyvärr är slut. Ska vi säga samma tid nästa torsdag? Och försök att undvika Kafka till nästa gång.