TRE BÖCKER. Mary McCarthy, Agneta Pleijel och Majgull Axelsson.
Gruppen av Mary McCarthy
Albert Bonniers Förlag (2017) 
“Hon är helt enkelt inte en tillräckligt bra kvinna för att kunna skriva en stor roman”, underrättar Norman Mailer omvärlden i sin recension av Mary McCarthys bok i The New York Review of Books. Men Gruppen blev en succé och är idag en av den moderna litteraturens stora klassiker.
När den kom ut 1963 uppfattades den som skandalös i sin skildring av unga kvinnors sexualitet och begär. Och det var den. Skamlös, underbart frispråkig och så intelligent att det inte var konstigt om kulturmän som Mailer kände sig hotade i sina elfenbenstorn.
Gruppen handlar om åtta unga kvinnor i 1930-talets New York. I bokens inledning har de nyss examinerats från Vassar Collage, på den tiden ett universitet endast för kvinnor. De heter Kay, Libby, Lakey, Dottie, Polly, Helena, Priss och Pokey: moderna, belästa och kaxiga och redo för att ta för sig av storstadslivets alla möjligheter. De kommer från familjer ur över- eller övre medelklassen och tar sina privilegier för givna. De vill inte bli som sina mammor, de vill jobba och de vill vara fria.
De storslagna drömmarna uppfylls för vissa, andra ser dem malas sönder av havererade äktenskap, män som förminskar och slår. En av dem orkar inte, hon tar sitt liv. Trots att deras liv tar olika vändningar löper kraften av systerskapet som en röd tråd genom de sex år vi följer dem.
Boken var för den tiden något så ovanligt som en kollektivroman om kvinnor. Kvinnorna är subjekten, männen objekt och de synas in på bara skinnet. Ingen av kvinnorna tar mer plats än någon annan, även om vissa av dem dröjer sig kvar lite extra i minnet. Polly till exempel med sin excentriske pappa och omhändertagande själ, eller den självsäkra Lakey som i slutet av romanen kommer hem från Europa med en flickvän.
McCarthy ville själv aldrig kalla sig feminist men Gruppen har icke desto mindre kommit att betraktas som en feministisk kultroman. Ämnen som amning, preventivmedel, orgasm, trotskism kontra stalinism och USA:s ansvar i det stundande vietnamkriget behandlas liksom kvinnornas relationer sinsemellan och till alla de män som passerar. Miljön som omger dem är beskriven in i minsta detalj: maten, kläderna, gatorna, husen. Det är stort och smått men allt har en betydelse och skildras med en enastående skärpa. Det är eviga frågor som aldrig går ur tiden. Det är bitskt och satiriskt, stundtals svart men framförallt jävligt kul.
Amanda Svensson lyckas i sin nyöversättning hitta stämningen i både det 60-tal romanen är skriven i och i det 30-tal som skildras. Och till sist: glöm inte att läsa Sara Danius berikande förord.
Doften av en man av Agneta Pleijel 
Nordstedts (2017)
De där männen. De finns överallt och sätter sig alltid i främsta rummet. Det är inte lätt att hitta någon plats som kvinna i dessa överfulla manliga revir, inte nu och ännu mindre i det 60-tal som skildras i Agneta Pleijels andra självbiografiska roman Doften av en man.
I den förra romanen Spådomen fick vi följa Agneta som flicka. Professorsdottern som försöker komma underfund med vem hon egentligen är och som samtidigt måste skydda sina småsystrar från det kaos föräldrarnas havererade äktenskap skapar. Hon tar sin tillflykt till böckerna och hoppas på att ett mirakel ska ställa allt tillrätta.
I den nya romanen får vi ta del av en ung vuxen kvinnas liv. Agneta lämnar en turbulent tillvaro i Lund och flyttar till en sunkig etta i stadsdelen Haga i Göteborg för att plugga litteraturhistoria. Det är tidigt 60-tal och Agneta vill pröva vingarna. Agneta är den duktiga flickan och studierna går utmärkt. Men hon är också djärv och vild i sitt utforskande av sex och sina egna förmågor. Samtidigt växer hennes självtvivel när männen överger henne. Inte blir det bättre av det komplicerade förhållande hon har till sin jagcentrerade och dominerande far.
”Jag bar mig åt som om jag trodde att jag var lika mycket värd som en man”, skriver Pleijel. Efter ett uppslitande förhållande drabbas hon av insikten av att inte vara en hel människa. För det kan man inte vara när man är till hälften fitta. För att döva smärtan av övergivenhet och att inte duga dricker hon mängder av sprit, röker hundratals cigaretter och arbetar, studerar. Allting alltid för mycket.
Agneta gör snabb karriär på universitetet. Blir amanuens på institutionen. Snart får hon undervisa scenskolestudenterna. Hon studerar antropologi, etnografi, publicerar artiklar för litterära magasin, skriver dramatik. Och läser poesi, skönlitteratur, filosofi, politiska texter. Hon dras in “den nya vänstern” och lär känna den tidens stora intellektuella.
När Aftonbladets kulturchef Karl Vennberg frågar om hon vill bli deras litteraturkritiker tackar Agneta ja och flyttar till Stockholm. Senare tar hon över som kulturchef. Hon förälskar sig i den bohemiske anarkosyndikalisten “L” och hon längtar efter barn. Det gör inte han. Han vill vara fri. Hon blir dock gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Agneta och “L” fortsätter förhållandet, men hans ständiga nedvärderande av hennes kropp och kompetens gör att hon till slut lämnar honom. Inte förrän då börjar hon sitt egna skrivande.
Är inte det betecknande? För “hur erövrar en kvinna rätten att få vara sig själv?”. Svaret är nog att skapa sig ett eget rum.
Agneta Pleijels roman är en välformulerad berättelse om just detta: att forma sig ett eget liv. Pleijel genomskådar kulturvärldens alla gubbslem och gör det på sitt alltid så eleganta vis. Det är samtidigt så sorgligt att inse att Agneta lägger så mycket kärleksenergi på karlarna. Det hade varit en sådan lättnad om hon bara struntat i dem och till exempel bosatt sig i ett kvinnokollektiv. Men nu är ju detta en gång för alla hennes liv.
Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson 
Brombergs bokförlag (2017)
“Allvarligt är det om barn med funktionshinder inte får sina föräldrars kärlek som andra barn. Allvarligt är det när en vuxen person med begåvningshandikapp inte anses ha samma människovärde som andra. Och allvarligt är det när den kollektiva solidariteten sviker. Detta att alla ser och vet, men ingen reagerar”, skriver barnpsykiatern och professorn Karl Grünewald i förordet till sin bok Från idiot till medborgare.
I Majgull Axelssons efterord till Ditt liv och mitt tackar hon Grünewald för hans kamp mot den institutionaliserade vården (som han samtidigt verkade inom) av personer med intellektuella funktionsnedsättningar, de som förr kallades idioter och sinnesslöa, de som användes som försökskaniner i forskningssyfte, utsattes för vanvård och tvångssteriliserades på grund av “usla arvsanlag”.
Det är genom romanjaget Märit vi som läsare får ta del av denna mindre smickrande del av det svenska folkhemmet. Hennes bror “Tok-Lars” sattes nämligen på Vipeholm – anstalten för sinnesslöa i Lund – efter deras mors bortgång. Där han gick under. När Märit är på väg till Norrköping för att motvilligt fira sin och en annan broders gemensamma 70-årsdag stiger hon oplanerat av i Lund. Härifrån flydde hon 50 år tidigare och inte förrän nu återser hon staden. Hon besöker massgraven där hennes bror ligger och försöker försonas med sin skuld över att familjen övergav honom så brutalt.
Märit har också en tvillingsyster. Hon dog vid födseln men lever i högsta välmåga i Märits huvud. En antagonist som bråkar och säger emot men som samtidigt får Märit att agera. Trots uppväxten i en dysfunktionell familj har det gått bra för Märit: framgångsrik journalist, lyckligt äktenskap, barn och barnbarn. Men hela tiden finns “den Andre” där som en påminnelse om att galenskapen också kan drabba henne.
Tidigare i år recenserade jag David Nymans Nerverna – berättelsen om en familj här i Opulens. Både Axelsson och Nyman har med sina romaner synliggjort varsitt kapitel ur välfärdsstatens förträngda historia. I Nymans roman är det den psykiska sjukdomen, i Axelssons de intellektuella funktionsvariablerna. Skildringar som dessa är viktiga, men Ditt liv och mitt griper inte tag i mig, ruskar inte om mig. Det borde den göra. Kanske beror det på alla känsloladdade adjektiv (många “oändligt” och “oerhört” blir det). Trovärdigheten minskar när en berättelse kräver superlativ för att kunna stå stadigt.
carolina.thelin@opulens.se
