PROSA. Det här är alldeles för långt och jag blir proppmätt, även om berättarglädjen märks på varenda sida, skriver Carolina Thelin som läst Maria Maunsbachs nya roman Lucky Lada och jag.
Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach
Natur och Kultur
Lucky Lada och jag inleds med att berättarjaget Freja Morgonstjerne informerar oss om att hennes fyra romaner Tre ligger, Ha tråkigt, Bara kom hit och Inte roligt längre (vilket är fyndigt med tanke på att Maria Maunsbachs tidigare romaner heter Bara ha roligt och Hit men inte längre) har gjort henne innerligt less på sig själv. Freja beskriver dem som uppbyggda på samma sätt, raka och precisa med intention att kännas sanna. De handlar om kvinnors komplicerade relation till unga män, tvåsamhet och heterosexualitet. Nu vill Freja gå i barndom och skriva en bok i samma anda som Vollsjö-pågen Fritiof Nilsson Piratens skröna Bombi Bitt och jag. Freja åker (som alltid) hem för att fira jul men nu ska hon också, som research till sin bok, göra något som hon inte gjort sedan hon flyttade hemifrån – gå på annandagens hemvändarfest på Höörs eget nöjespalats Lucky Lada.
Maria Maunsbach är född 1990 i Höör men bor numera vid Nobeltorget i Malmö. Hon är en av alla de eminenta kulturarbetare som gått på Fridhems folkhögskola. Förutom sitt författarskap har hon bland annat varit programledare för Ligga med P3 och driver Debutantscen i Malmö. Freja är också från Höör, bor vid Nobeltorget, har gått på folkhögskola i Skåne och är författare med fäbless för det ekivoka.
Till skillnad från Bombi Bitt och jag är Lucky Lada och jag en riktig baddare på 447 sidor. Och allt handlar om en dag – hemvändardagen – men med otaliga utvikningar om släkt och vänner, sexuella och konstnärliga erfarenheter, alkoholstinna fester och jobbiga killar. Crescendot sker under de allra sista sidorna när Freja efter mycket om och men äntligen kommer iväg till nöjespalatset.
Det är roligt att läsa om alla lokala original som kommer i sin rätt i den ensamstående men hurtiga mammans anekdoter (på Höör-mål). Barndomskompisarna – andra generationens invandrare eller med den skånska myllan i blodet – är kärleksfullt skildrade. Och Frejas trassliga förhållande till sin excentriske och bipolära pappa är både sorgligt och dråpligt beskrivet.
Men Maunsbach borde ha hållit sig till Piratens format för det här är alldeles för långt och jag blir proppmätt, även om berättarglädjen märks på varenda sida. Jag fattar att det måste varit härligt att få gotta sig i gamla barndomsminnen, vilja få med allt och lite till och överdriva och hitta på för att få in lite extra krydda.
Jag blir också provocerad. Inte på grund av snusket utan av Maunsbachs (eller jag menar Frejas) arrogans mot sin publik. Hon beklagar sig över att journalister, läsare och recensenter tror att böckerna är självbiografiska, men är det så märkligt? Om ett berättarjag bor på samma plats, kommer från samma ort, liknar varandra utseendemässigt, skrivit böcker som handlar om ungefär samma saker och haft liknande upplevelser och erfarenheter som författaren så får hon acceptera läget.
Freja skriver: “Inte bara vill den som intervjuar få ur en att man har en specifik intention med sitt verk, den vill väldigt ofta också att man ska säga att boken är sann. Och med sann menas självupplevd. Det älskar journalister och moderatorer – och publiken – att höra: ja, detta har hänt mig på riktigt. Ett sus går genom folksamlingen! Saliven rinner till”.
Ett tips till dig Maunsbach: Låt din nästa bok förvåna oss genom att skriva en helt annan sorts berättelse, kanske en historisk roman i tredje person?
poesi@opulens.se
