PROSA. ”Bengt Jahnsson-Wennberg har en sällsynt förmåga att iaktta bärande enskildheter, att skruva på dramaturgin och ge goda vibrationer vid läsningen,” skriver Bo Bjelvehammar som läst romanen ”Vad är klockan, egentligen?”.
Vad är klockan, egentligen? av Bengt Jahnsson–Wennberg
Bokförlaget Mormor
Bredvid ett arbete som bildkonstnär med utställningar och konstnärliga gestaltningar har Bengt Jahnsson-Wennberg skrivit ett antal böcker och detta är hans sjunde utgivna bok.
Det är en berättelse om en resa till New York, ett antal konststudenter reser dit på en studieresa, allt sker under 1991. Mycket påminner om bekanta skolresor. Det finns dock skillnader, som att ledaren för denna trupp är en professor.
Före resan är det ett antal förberedelser och naturligtvis smärtsamma avsked, dessutom betyder ett av avskeden, att ett förhållande håller på att ta slut.
Det finns ett rikt material som utgör basen i det goda och friska berättandet.Det är dels sporadiska dagboksanteckningar, dels svart-vita äldre fotografier och dessutom ett antal oljemålningar, som har tillkommit under skrivandets gång.
Det är kring detta som berättelsen vävs, till detta kommer ett antal mer eller mindre, avvikande tankeutflykter. Det finns i läsandet, en bestämd känsla av att saker och ting skjuts upp och sätts i väntrum inför framtiden.
Genial kombination
Detta att kombinera de tre uttrycken, ord, foto och målningar är ett genialt drag, det ger både en dynamik till berättelsen och en levande rörelse, just genom en färgsättning, som den som sker både i språket och i bilderna.
I centrum i berättelsen står just resan och vistelsen i New York och en av huvudpersonernas familj. Det löper genom romanens parallella spår – den personen jag tänker på är Erik, hans familj och hans studiekamrater Richard och Peter från konstskolan.
De tre bor tillsammans i New York och de lever inget direkt stillsamt liv. De besöker som sig bör konstscener i den stora staden, men de går även på klubbar och besöker arenor, som har till uppgift att tillgodose andra behov och begär.
Filmiska scener
Bengt Jahnsson-Wennberg fångar väl och med närvaro de olika miljöerna och gestaltar skickligt de olika karaktärerna.
Det finns filmiska scener, som etsar sig fast vid läsandet. Ta till exempel det dråpliga intermezzot med doktoranden i konstvetenskap, som förnärmad och arg, vill göra slut på en av kompisarnas liv – med en yxa.
Den argsinte heter Eskil. Jag tänker osökt på Jon Fosses särskilt korta prosastycke ”Yxan”, om hur en far skäller på sonen, som hämtar yxan i vedboden, ställer den bredvid faderns stol och ber sin far att döda honom. Fadern blir då ännu argare.
Åter till Eskil, det finns många sådana sekvenser i romanen. Bengt Jahnsson-Wennberg har en sällsynt förmåga att iaktta bärande enskildheter, att skruva på dramaturgin och ge goda vibrationer vid läsningen och hela tiden fängsla läsaren genom pikanta detaljer.
bo.bjelvehammar@opulens.se
