PROSA. ”Det går att läsa Ginzburgs Anteckningar från belägringen dels som en återgivning av belägringen, dels som en psykologisk skildring av hur vanliga människor agerar under exceptionella förhållanden,” skriver Robert Myhreld.
Anteckningar från belägringen av Lidija Ginzburg
Översättning, efterord och kommentarer: Karin Grelz
Bokförlaget Faethon
Mellan september 1941 och januari 1943 var miljonstaden Leningrad – dagens S:t Petersburg – inringad av den tyska armén. Försvaret föll inte samman som tyskarna hade förväntat sig och inledde i stället en omringning som gick ut på att knäcka människorna med vapen och påtvingad svält. Det fanns till och från försörjningslinjer in i staden där människor kunde evakueras och mat föras in, men de var långt ifrån tillräckliga. Uppgifterna går isär, men många forskare lutar åt att uppemot en miljon människor miste livet under de här åren. De flesta av svält.
Om de sovjetiska lägren har den prisade Aleksandr Solzjenitsyn och den skarpare Varlam Sjalamov skrivit om. På Bokförlaget Faethon har Lidija Ginzburgs (1902–1990) Anteckningar från belägringen utkommit i en utökad och reviderad utgåva. Karin Grelz har såväl översatt som skrivit efterord och kommentarer.
Kanske är boken att betrakta som en utvidgning av förståelsehorisonten av händelserna i Sovjetunionen under kriget, även om åtminstone Eino Hanski också skrivit om det i sin trilogi. Frågan är emellertid om någon ringat in vad det var att vara människa i Leningrad under belägringen på ett lika kärnfullt vis som Ginzburg. Jag kommer att tänka på Victor Klemperer (också han författare och litteraturvetare) som i Dresden skrev LTI: tredje rikets språk – en granskning av bland annat den nazistiska propagandan – under samma krig.
Texten vittnar om en djup människokännedom, vad det är att vara människa och vilka psykologiska och sociala mekanismer som samspelar när vi handlar som vi gör. Människor är och förblir människor och jag har svårt att föreställa mig en text som mer exakt ringar in vad belägringsmänniskan skulle kunna vara. För det är vad de belägrade kom att bli – belägringsmänniskor.
”Människan i belägringen hösten fyrtioett avlöstes av belägringsmänniskan vintern fyrtioett-fyrtiotvå. Denna person går gatan fram under pågående beskjutning. Han vet att det är väldigt farligt och hemskt. Men han är på väg till matsalen för att äta lunch.”
Belägringsmänniskan var också dystrofimänniskan. Dystrofimänniskan kunde inte sluta tänka på mat. Dystrofimänniskan, ständigt hungrig på väg mot svältdöden, upplevde sig befinna i en cirkel. Cirkeln var dygnet som inte särskilde sig från övriga dygn men som på något vis måste överlevas ett i taget. Cirkelns hållpunkter utgjordes av måltiderna dit tankarna vandrade.
”Han vet att han kan dö, men hungern är den mest omedelbara känslan, särskilt rädslan för hungern och den hungriga brådskan med sin blinda strävan mot målet. Man kan vara medveten om flera olika saker samtidigt, men det går inte att samtidigt och lika starkt begära dem.”
Boken skrivs med en fiktiv karaktär i förgrunden. N, han som inte hamnade vid fronten till följd av bristfällig syn, blir exponeringsytan för Ginzburgs iakttagelser och otvungna filosofiska resonemang kring belägringsmänniskans existensvillkor. Om staden betraktas som en organism, så försökte den både leva och överleva. Frisörsalonger var öppna, teatrar satte upp pjäser, orkestrar spelade. N arbetar på en myndighet som är frånkopplad krigsapparaten och genom honom möter läsaren de oändliga matköerna, det svåra i att lämna sängens tusen lager av täcken, kylan, skyddsrummen, det faktum att man kom att börja betrakta husen annorlunda: man ”räknade våningarna och räknade på två sätt – hur många våningar som skulle skydda dem och hur många som skulle falla ned över dem.”
Ivan Karamazov konstaterade i Bröderna Karamazov att ”hemligheten i människotillvaron” var att ha något att leva för, alltså inte bara existera. Han resonerar att en människa utan ”en fast övertygelse” att leva för hellre ”förgör sig” än att förbliva kvar på jorden även om denne ”så vore omgiven av bröd på alla håll.”
Brödransonen för belägringsmänniskan låg när den var som lägst på 125 gram per dag och person. Svälten var det som statistiskt sett kom att ta död på en människa, inte det tyska artilleriet. Å ena sidan framstår de olika brödsituationerna som absurd, å andra sidan förklarar ändå Ivan kanske varför vardagen tvunget försökte fortlöpa så vanligt som möjligt.
Det går att läsa Ginzburgs Anteckningar från belägringen dels som en återgivning av belägringen, dels som en psykologisk skildring av hur vanliga människor agerar under exceptionella förhållanden där de stresstestas till bristningsgränsen och bortom. Hur de förhöll sig till de snålt tilltagna ransonerna, flyglarmen, det närmast själadräpande i att behöva bryta sin vardagscykel mot något som inte blivit ett standardiserat beteendemönster, matköerna (de ungefär åtta sidorna om kö-människan är rätt kul läsning i och med igenkänningen), plikten, liken, brödet…
Titeln och ämnet kan möjligtvis skrämma bort presumtiva läsare, men texten sträcker sig långt bortom Leningrad.
Det finns för övrigt en bra intervju med Hanski och text av Ida Fellman här
robert.myhreld@opulens.se
