ESSÄER. Det är befriande med en samling texter som tar sig tid att grotta ner sig i feministisk teori utan att känna behov av att sätta ner fötterna stadigt på ena eller andra sidan i dagsaktuella debatter, anser Anna Remmets.
Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation
av Evelina Johansson Wilén och Johanna Sjöstedt (red.)
Daidalos
Vad man än i övrigt tycker om Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens (och det finns mycket att tycka) har hon åtminstone rätt i att det är begreppet kvinna, och inte man, som genom kulturhistorien varit öppet för diskussion, dissektion och omdefinition.
Att det varit så och fortsätter vara så beror givetvis på att det både har legat i den patriarkala maktens intresse att definiera den ”Andra” som just Annan och beskriva hennes tillkortakommanden, och senare i det feministiska motståndets intresse att dekonstruera denna bild och skapa ett politiskt subjekt.
Det är i dessa feministiska tänkares spår som texterna i den nya antologin Vad är en kvinna? vandrar. Bidragen, från bland andra Lena Gunnarsson, Maria Ramnehill, Sara Edenheim och Edda Manga, gör inga anspråk på entydiga svar på titelns fråga utan presenterar och resonerar kring olika modeller. Några feministiska tänkare som återkommer är Simone de Beauvoir (som känns rätt given i sammanhanget), Judith Butler och den något mindre kända landsmaninnan (för övrigt ett ord som ypperligt exemplifierar mannen som norm till och med i språket) till Beauvoir, Luce Irigaray. Ett extra välkommet inslag är Monique Wittig, ytterligare en fransk feminist, vars tankar presenteras av Edenheim i texten ”Kvinnor under uppbrott. Wittig, Butler och samtidens dialektik”.
Överlag är urvalet som synes alltså väldigt västerländskt och texterna pendlar mellan (vit) amerikansk queerfeminism representerad av Judith Butler och fransk feminism influerad av bland annat psykoanalys men också, som hos Wittig och Beauvoir, förankrad i situation och materiella villkor. När postkoloniala strömningar nämns så är det mest i förbifarten och ofta för att peka på någon otillräcklighet i de modellerna.
Men Vad är en kvinna? synliggör ett par viktiga konfliktlinjer: dels den mellan poststrukturalistiskt fokus på språket och en mer marxistisk förståelse av materiella villkor, och dels den mellan framhållande av individ och identitet å ena sidan och en mer relationell syn på individen å andra. Särskilt den sistnämnda diskussionen känns relevant att återaktualisera då det i det feministiska samtalet av idag, även det som förs långt till vänster, i det närmaste förutsätts en i grunden liberal förståelse av ”individ” och ”identitet” som autonoma storheter. Det till exempel Wittig, inte helt okontroversiellt, föreslår är att kategorin kvinna inte så mycket är en identitet som en relation i förhållande till kategorin man eftersom uppdelningen så som vi förstår den inte är något annat än organisering av underkastelse och överordning precis som den mellan arbetare och kapitalägare.
Där Ekman i sin bok använder liknande resonemang som språngbräda till en ganska vulgär och alarmistisk dystopi där våldtäktsmän får fritt tillträde till kvinnofängelser som ett resultat av den ”nya” synen på kön, drar författarna till Vad är en kvinna? knappast några slutsatser alls om vad de filosofiska inriktningar de diskuterar skulle kunna leda till för olika grupper om de omsattes i politik. Med visst fog skulle man kanske kunna hävda att det finns något nästan ohederligt i detta eftersom (vilket alla marginaliserade grupper vet) alltid finns en växelverkan mellan filosofiska tankar om kön och ”ras” och konkret politiskt våld. Men det är inte denna boks ärende, och mest är det befriande med en samling texter som tar sig tid att grotta ner sig i feministisk teori utan att känna behov av att sätta ner fötterna stadigt på ena eller andra sidan i dagsaktuella debatter.
anna.remmets@opulens.se
