BARNBOK. Lars Lerin är en mästerlig akvarellist, men även en person som kan närma sig människor i utmarken med stor värme och närhet, skriver Bo Bjelvehammar.
Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter
Av Lars Lerin
Bonnier Carlsen
Lars Lerin tydde sig i tonåren till äldre jordnära människor, i trakterna kring Sunnemo i Värmland. Nu ägnar han Elsa Karlsson och hennes 28 katter en hel bilderbok, en bok av ord, akvareller och ett antal fotografier. Det är en bilderbok för alla åldrar, utom de allra minsta, det vill säga barn under tre år.
Elsa bor för det mesta ensam i ett litet boställe i Skräddartorp hitom Märrsprängarbacken och strax intill Månskullen. Det är svårt att finna fram dit, att trampa över myrmark och mossar, besegra risiga hyggen och undvika bråtar och bottenlösa hål. Nu går man ensam där, förr i tiden fanns det gott om folk och kor, som strövade fritt. De som nu skapar egna gångstigar är älgarna. Djurs bestämda sätt att alltid välja vägar.
Så närmar man sig bebyggelse…
”Framför dig reser sig en väldig kulle, en jordkällare,
knappt synlig. En murken dörr ligger framstupa i mossan.
Kring dörrhandtaget har en linnea slingrat sitt liv.”
Nu bjuder Elsa in Lars i sitt kök, ingrott av matos, kaffekok, vedrök och sot. Till detta kommer katternas dofter av piss och lort, av slask, fiskrens och sur ull.
Varje kattdjur har sitt eget namn, allt från Gråmor och Gullpiga till Tuggeliten. Elsas dagar är upptagna med arbete för att förse katterna med mat, att ta sig till varubussen eller till sin bror för att prata bort en stund av dagen. Det går att känna Elsa Karlssons bestämdhet och energi i bilderna. Hon står stadigt i sin stickade mössa och sin grova kappa i alla väder. Inte ens en ämbetsman från kommunen kan rubba henne. Han hänger sina ord på egna torklinor, ord som sanitär olägenhet, sjukdomar, ohyra och inavel.
Lars Lerin har alltid egna motivval i sina bilder, allt blir vackert i hans vattenfärger, både hyreslängor i Munkfors, spretiga kalhyggen och färgflagnande brädväggar i ett spel mellan ljus och skuggor. Till detta kommer en teknisk briljans.
Det är uppenbart att Lerin besöker Elsa vid ett flertal tillfällen. Några tillfälliga nedslag är det inte fråga om. Nej, det är möten gång på gång. Han visar henne ömhet och respekt och det utvecklas en vänskap. För Lars Lerin är Elsa Karlssons liv ett liv, som alla andra. Han nämner inte ordet egen och udda om hennes liv.
Elsa har vant sig vid ett annat liv genom åren. Nu härskar tystnaden, inga kördon och slädar, inga yxslag och dragsågars filande. Inga gångstigar och körvägar. Detta kan Elsa finna sig i, det finns bara ett hot, papperet i byrålådan, ett kontrakt på en servicelägenhet i pensionärshemmet, nere vid bygden.
Det är det enda som skaver rejält, det vore nämligen något helt nytt för Elsa och katterna. Endast en katt är tillåtet. Bara den tanken är olidlig för Elsa Karlsson. Hon känner inte heller någon längtan till ett konsultskött akvarium i dagrummet eller ugnsbakad falukorv med en obestämbar sås till form, färg och innehåll. Jag hoppas att Elsa Karlsson aldrig ska behöva signera kontraktet på lägenheten.
Lars Lerin är en mästerlig akvarellist, men även en person som kan närma sig människor i utmarken med stor värme och närhet. Han skriver därtill en mättad lyrisk prosa, med dialektala stråk.
bo.bjelvehammar@opulens.se
