TRE BÖCKER. Bengt-Erik Engholm, Vladimir Oravsky och Anders Holmer.
Riktiga vikingar! av Bengt-Erik Engholm
Illustratör: Jonna Björnstjerna
Natur & Kultur (2017)
Det ligger i tiden med vikingar. För ett par år sedan öppnade Historiska museet i Stockholm den populära utställningen Vikingar och deras We Call Them Vikings turnerar omkring i världen. “Skandinaviens kanske starkaste varumärke” som det står på deras hemsida. 2016 invigde de dessutom utställningen Samiskt i vikingar för att “ge en mer nyanserad bild av vikingatiden”.
Nu har Historiska museet fått konkurrens. I maj öppnades det nya upplevelsecentret Vikingaliv på Djurgården bara några hundra meter från Historiska museet. Den är privatfinansierad och har har haft 100 miljoner kronor i grundkapital och till skillnad från de statliga museernas fria entré kostar det 190 kronor per person att komma in. Trots det väller folk in.
Vikingavurmen märks även i barnlitteraturen. Bengt-Erik Engholm har skrivit många faktaböcker för barn, bland annat Fakirer som tilldelades Bokjuryns pris för bästa faktabok 2010. I Riktiga vikingar! modifierar han den gängse uppfattningen av den skäggige krigaren från Norden, en skapelse av några gubbar från det nationalromantiska 1800-talet: “… sedan började de leta saker som passade in i historien som de ville ha den, med fornnordiska kungar och glömda riken. De skulle säkert ha gillat fantasy! Men i deras historia fanns det inte mycket plats för mäktiga kvinnor och vanligt folk”.
Samerna får utrymme i Engholms historiebeskrivning. Han beskriver exempelvis hur enormt Sameland – Sápmi – var och vilken betydelse deras kunskaper kring båtbygge och smide hade. Det vardagliga livet för folk i allmänhet lyfts fram liksom det positiva i kommunikationen och gemenskapen mellan främmande länder och kulturer. Engholm lyckas däremot inte att ge vikingakvinnan det utrymme hon förtjänar. Vi får veta att Knut den stores mor Sigrid Storråda var mäktig men det på grund av sitt moderskap och i det korta stycket Kvinnor med makt får vi veta att kvinnor visst kunde följa med på plundringståg.
Boken är illustrerad av Jonna Björnstjerna, illustratör och författare. På första och sista uppslaget har hon skapat en detaljerad karta över vikingarnas land och de detaljrika och dråpliga bilderna av folk och fä får säkert många barn att skratta gott. Varje sida är vackert inramad med ornamentiska mönster.
För att förstå vår samtid måste vi se tillbaka men vad säger egentligen det nyvaknade intresset för vikingar om dagens samhälle? Nationalromantik och tillbakablickar i all ära men det vi verkligen behöver är konstruktiva lösningar på det som är viktigt här och nu.
Lyckans ost av Vladimir Oravsky
E-bok
Illustratör: Elena Piligrim
Posiphone förlag (2107)
Lyckans ost av författaren och regissören Vladimir Oravsky bygger på hans och Sven Erik Svensson manus Ulan som vann första pris i en av Barnens Bio Kontrast utlysta tävlingar för bästa filmmanus: “Om vuxnas arbetsliv och även andra för barn okända världar”.
Bilderboken handlar om musen Josef som har oturen att födas i ett forskningslabb (namnet ska få läsaren att dra paralleller till den bibliska Josef). På grund av sin regnbågsfärgade päls blir Josef utstött av sina syskon och därför ger en av forskarna honom till sin son Rasmus. Josef har det bra hos pojken men vill klara sig själv och rymmer. Eftersom han gillar ost bestämmer han sig för att lära sig ysta och smyger in i labbet för att övertala sina syskon att joina honom. Här upptäcker han till sin fasa experimentens konsekvenser: möss med två huvuden, möss stora som grisar och möss med fjäll istället för päls. Josef flyr och beslutar sig för att lära sig ostens mysterium på egen hand.
Därefter förändras berättelsen helt oförmodat, från att vara fiktion med faktainslag om djurförsök, till att bli någon slags lärobok i hur man tillverkar ost. Det mer intressanta djurrättstemat försvinner helt.
När Josef fastnar i en musfälla hittar Rasmus honom och eftersom Josef ser sig själv som fullärd bestämmer han sig för att flytta tillbaka till tryggheten hos pojken. Lyckan blir fullkomlig när hans syskon tågar in i Rasmus rum från ett hål i väggen. Liksom i den bibliska berättelsen återförenas de till slut.
Kombinationen av fakta och fiktion fungerade uppenbarligen som filmmanus men det gör den tyvärr inte det här. Det kan bero på att så många ämnen ska få plats på så få sidor. Oravsky hoppar desperat mellan olika teman – utanförskap, mobbning, flykt, vänskap och vikten av att finna sig själv – utan att utveckla något av dem. Förutom osten då. De detaljerade illustrationerna (som för övrigt får mig att tänka på bilder ur Jehovas vittnens tidning Vakttornet) om ostens tillverkningsprocess får det säkert att vattnas i munnen på alla ostgastronomer.
Om boken hade stannat vid att handla om ost hade den varit intressant i sin genre men nu blir det bara förvirrande. Dessutom har korrekturläsaren slarvat med texten. Två meningar från ett uppslag återkommer på nästa sida. Liksom i en fabel finns det en tydlig sensmoral inbyggd i historien som visserligen är beaktansvärd men går mig på nerverna i sin undervisande, lite mossiga ansats. Måste barnlitteraturen vara så nyttig!
Allting händer! av Anders Holmer
Natur & Kultur (2017)
Bildkonstnären och arkitekten Anders Holmer debuterar i år med Allting händer! Det är en färgstark, fantasifull och finurlig bilderbok på rim där allting kan hända. De detaljerade, naivt tecknade bilderna synkroniserar väl med texten och ger den nyfikne betraktaren mer och mer att upptäcka efter hand. Rimmen är enkla men stjälper för den skull inte över i det banala:
“Nånting händer på en krog
spisen fick just nog och drog
kocken gråter i sitt kök
tycker synd om liten lök
haren kokar vild buljong
smakar päls och harkalsong
snart så kommer alla gäster
de får äta kalla rester”
Det går inte att låta bli att dra paralleller till Lennart Hellsings poesi även om jämförelsen är lite orättvis – rimmarkungen Hellsing slår de flesta med hästlängder. Varje uppslag är en historia i sig, det finns ingen sammanhållen berättelse förutom att varenda vers inleds med just “allting händer”. Och det är synd. Det sker ingen utveckling och jag saknar det spänningsmoment som tillkommer om man, precis som i Tove Janssons bok, kan fråga sig: “hur gick det sen?”
carolina.thelin@opulens.se
