ROMAN. En mycket tät och välskriven roman som tar sig direkt in under skinnet på läsaren, skriver Elisabeth Brännström, som läst Bakvatten av Maria Broberg.
Bakvatten av Maria Broberg
Förlag: Norstedts
Det slår gnistor när Assar för första gången får syn på den nya grannfrun Margareta inne hos lanthandlaren Sigurd i Olsele, en ort som Gud verkar ha placerat långt ner på listan. Året är 1948 och Assar är bara sjutton år, Margareta är betydligt äldre men åldersskillnaden hindrar inte det djupt passionerade paret från att inleda en sexuell relation, trots att Margareta är gift med gamle Hebbe som hon accepterat för att han är duktig på att spela musik. Det är däremot ont om sex i äktenskapet och Assar får fylla i det som fattas Margareta fram tills det att hon blir gravid och föder sonen Håkan. Håkan är Assars men han kommer att växa upp i tron att Hebbe, som han älskar, är hans riktiga pappa. Den tron delas inte av den skvallersugna bygden, man vet att Håkans far är okänd, däremot känner man inte till hans namn och det tisslas och tasslas bakom ryggen på den lilla familjen.
När Hebbe dör av en hjärtattack vänder sig inte Margareta till Assar, istället flyttar samen Lars, som bott ett tag i bagarstugan, in i huset och snart, under det tidiga sextio-talet, föder Margareta sitt andra barn, Lars son Nilas. Ett barn som trots sin oskuldsfulla älskvärdhet kommer att dra olycka över bygden. Han försvinner nämligen spårlöst en dag 1965 och när liket till sist hittas många år senare, förstår man att Nilas inte drunknat, något som man utgått ifrån. Det blir till sist Håkans fru, Petra, som så gott hon kan får börja nysta i den gamla gåtan som skapat så mycket skuld hos Håkan och som har skadat honom för livet.
Bakvatten av Maria Broberg, är först och främst en berättelse om illa samman-knutna människoöden och bortslösade liv i den lilla luggslitna orten Olsele i Västerbottens inland. En plats som nästan alla längtar bort ifrån, särskilt de som på något sätt sticker ut; Assar som far iväg och blir journalist och bara kommer tillbaka på grund av sin kärlek till Margareta, Håkan som mobbas i skolan och som vill bli fotbollsproffs, samen Lars som direkt drabbas av bybornas fördomar mot ”lappdjävlar” och Margareta som är alldeles för snygg och som anses vara alltför lättillgänglig för sitt eget bästa. Skvallret går, de elaka tillmälena ökar i intensitet och det gör också Margaretas och Assars relation, ända tills att allt stannar av när Nilas plötsligt försvinner. De som längtat bort blir istället kvar, låsta av sina djupa skuldkänslor och av sina dåliga samveten.
Det som främst utmärker Bakvatten är en mycket väl uppbyggd dramaturgi och en fast förankring i den bygd där tragedin runt Nilas utspelar sig. Dialogen förs på kärv västerbottniska och det korthuggna, men ändå uttrycksfulla språket, ger en extra dimension till de häftiga känslor av både passionerad glädje och stor sorg som kommer till uttryck hos huvudfigurerna. Lille Nilas är också mycket känsligt skildrad, ett fint porträtt av ett oskyldigt litet barn som blir det största offret för de äldre bybornas fördomar, elakhet eller bara allmänna oförstånd. Det är en mycket tät och välskriven roman som tar sig direkt in under skinnet på läsaren, håller kvar greppet och dessutom fortsätter att pocka på uppmärksamhet långt efter man har slutat läsa. Det är otroligt välskrivet och djupt berörande.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
