PROSA. Som helhet är denna bok alltför spretig och undanglidande. Sidorna skimrar ändå till tillräckligt många gånger för att jag ska vilja fortsätta följa hans författarskap, skriver Erik Bovin som läst Splendor av Stefan Lindberg.
Splendor av Stefan Lindberg
Albert Bonniers Förlag
Författaren dog. Hen begravdes 1968 då Roland Barthes inflytelserika essä La mort de l’auteur kom ut. Under 90-talet kom hen sedan att återuppstå för att peaka under 10-talet. Mängden autofiktion som producerats de senaste åren tyder på det.
När Stefan Lindberg inleder ett nytt decennium med en ny roman är det bara delvis autofiktivt. Kulturpersonligheter omnämns. Delar av deras privatliv fläks ut. Men här finns även konspiratoriska och esoteriska inslag – som om Lindberg velat rädda romanen från att sorteras in i ett utnött fack. Trots inslag som direkt avviker från autofiktionen är det likväl som om läsaren uppmuntras att spekulera kring vad i boken som är sant och inte.
Allt börjar en vårkväll 2017 då Lindbergs alter ego sitter på baren Babylon i Stockholm där han stöter på den gåtfulla mannen Mathias Splendor Johansson. Det är något som inte stämmer med denna man, med udda mellannamn, som påstår sig vara en flitig läsare av Lindbergs böcker. Han hävdar att de träffats förut, i Berkeley, där Lindberg aldrig varit. Ändå känns mannen vagt bekant. Lindberg återkommer till Babylon och fortsätter hänga med Splendor, närmar sig honom med skräckblandad förtjusning. Jag kan inte låta bli att undra om denne Splendor har en verklig förlaga? Träffade Lindberg på en liknande man, en blöt natt, som ledde honom ner i ljusskygg dekadens?
Jag har sett bilder på Instagram där Lindberg poserar på nämnda krog, han och en del andra kulturarbetare. Vilken betydelse har då denna plats? Det är en sådan plats som ger utrymme för spontanitet, där oväntade möten kan ske – ett tacksamt ställe för en författare som letar efter material, tänker jag.
Det är ingenting mindre än en postmodernistisk lek läsaren utsätts för. Spänning uppstår tack vare att man inte alltid vet när Lindberg återger händelser ur sitt liv och när han fabulerar.
Ibland blir dock uppenbart att berättelsen på många vis spårar ur, och det påminner stundtals om den sortens dekadenta skräcklitteratur Paul Leppin skrev i början av 1900-talet.
Splendor visar sig ha kopplingar till en sekt där medlemmarna tar en särskild drog som får dem att göra en ”själsresa” med andra ord: ta sig in människors medvetande, liv och historia. Lindberg uppmanas så småningom att skriva om sekten. Kvällarna på Babylon leder också till en förälskelse – där även kvinnan visar sig ha varit i kontakt med Splendor.
Men det är lika mycket en roman om en författare som försöker knåpa ihop en bok, och samtidigt förstå sig själv: vem är man, vilka händelser har format en? Vilket förklarar romanens ständiga tillbakablickar. Lindberg är alltså en sökare. Ja. Är inte alla stora författare det? Det är drabbande när han gestaltar hur vardagens krav på att vara en stabil medmänniska och familjefar krockar med alter egots famlande.
Blandningen mellan metafiktiv autofiktion och dekadent skräck är inte helt lyckad. Märkligt nog tappar romanen fart så fort den kommer in på de delar som egentligen borde utgöra de mest spännande – partierna om sekten och drogen. Om han undvikit genreblandningen och istället skrivit renodlat självbiografiskt hade det förvisso resulterat i en bok med en tråkigare baksidestext. Det hade dock blivit stor litteratur, det är jag säker på.
Visst, många av oss är trötta på autofiktion – men Lindberg om någon kan ro den sortens romanprojekt i land. Hans stil är kongenial för det, språket; rakt och okonstlat. Han lyckas med konststycket att befinna sig mittemellan det kladdigt subjektiva och kyligt objektiva – och har därmed skrivit in sig själv, både som deltagare och betraktare i romanen.
Som helhet är denna bok alltför spretig och undanglidande. Sidorna skimrar ändå till tillräckligt många gånger för att jag ska vilja fortsätta följa hans författarskap. Jag ser framemot hans nästa bok.
info@opulens.se
