Att stiga in i Gustafssons värld

BIOGRAFI. “Boken är koncentrerad och läsbar, och säkert njutbar och inspirerande även för den som ännu inte passerat den gustafssonska garderoben.” Opulens medarbetare Crister Enander har utkommit med den första stora skildringen av Lars Gustafsson efter dennes död. Vi bad Peter J Olsson, ej redaktionsmedlem men skribent i bland annat Axess och Svensk Tidskrift, läsa boken.

”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.”
Anteckningar om Lars Gustafsson
Crister Enander
Ord & Kulturs Förlag, 2016

Det finns författare som griper tag i en läsarkrets. Kanske är det så med alla riktigt stora författare. Man stiger gärna in i deras värld som genom en magisk garderob, och återvänder ofta dit; varje gång ett nytt verk utvidgar denna alternativa värld är det en stor händelse.

Den förra året bortgångne Lars Gustafsson var en författare med en sådan läsekrets. Jag minns en studentafton i Lund en mörk fredagskväll, trots tidpunkten fylldes Akademiska föreningens lilla sal med hängivna Gustafssonfans – där många uppenbarligen kunde långa passager ur hans verk utantill. Jag med.

När litteraturkritikern Crister Enander ger ut den första stora Gustafssonskildringen efter dennes död är det en annan medlem av denna anhängarskara. Mycket möjligt var han med på Akademiska föreningen den där fredagskvällen, han har hur som helst inte bara en djup beläsenhet i Gustafssons produktion utan har även haft nära kontakt med honom.

Dessa egenskaper gör det både lätt och svårt att skriva ett kritiskt verk. Kunskapen är mer än tillräcklig, men just därför svårbemästrad. Närheten ger rätt känsla men kan hindra andra perspektiv. Crister Enander har lyckats utvinna mycket ur fördelarna och undvikit riskerna. Boken är koncentrerad och läsbar, och säkert njutbar och inspirerande även för den som ännu inte passerat den gustafssonska garderoben. Gustafsson själv skulle kanske velat att ingången till nya världar gick via ”en mycket gammal brunn i ett landskap med ekskog” övervakad av en grym hertig.

Enander är ibland så inne i världen att anekdoter han berättar blir märkvärdigt lika en Gustafssontext, som när han beskriver ett möte i ett hemligt sällskap tillägnat Lars Gustafsson, för kvällen gästat av författaren själv – som dock avviker tidigt för att hälsa på en dambekant, berättar Enander. Minst en mening i stycket kunde mycket väl vara skriven av Lars Gustafsson:

”En mer frekvent närvarande medlem var H.W. – en kvinnlig och osedvanligt briljant litteraturvetare som i bestämda ordalag låtit mig förstå att det inte skulle roa henne det minsta att bli nämnd vid sitt rätta namn här.”

Anekdoterna och diskussionerna om hur Gustafssons författarskap påverkat honom ger en personlig närvaro. Tyngdpunkten i boken är förstås det som handlar om Gustafssons verk. Och om hans olika uttrycksformer: Romanerna, lyriken, essäerna, de filosofiska undersökningarna och den politiska polemiken. Men över alltihopa prosan och poesin.

Storverket Sprickorna i muren med fem romaner över åtta år på 70-talet skildrar ett Sverige där det trygga folkhemmet inte är så tryggt och öppet som det verkar. Makten har cementerats och lögnen är dess vapen. Finns sprickor även i den? Och hur ska man förhålla sig till makten? Diskussionen har bäring på Gustafssons politiska utveckling, hans tidiga vänsterliberala anarkism – som Enander gillar. Likaväl som hans senare mer antisocialistiska liberalism – som Enander kanske inte förstår riktigt. Enander undrar mest över mängden av polemiska artiklar under 80-talet.

Han identifierar helt riktigt den något senare romanen Sorgemusik för frimurare som en direkt fortsättning på Sprickorna i muren. Och det senare storverket Bernard Foys tredje rockad. I denna fullbordas de tidigare romanernas lek med perspektiv där skilda figurer kanske ändå är samma individ, i denna är samma person på ett sätt många skal – Bernard Foy är en rysk docka med lager på lager av personligheter. Att detta både är en av de riktigt stora svenska romanerna och en nyckel eller kanske karta till Lars Gustafssons mångskiftande och komplicerade värld är tydligt, och det blir tydligt i Enanders genomgång.

Lars Gustafssons komplexa värld om än med återkommande ämnen ser Enander som ett sätt att utforska en labyrintisk verklighet. Den orubblige debattören är till exempel med detta synsätt bara en provisorisk roll.

Det är i poeten Lars Gustafsson som Enander hittar den autentiske Gustafsson, vilket lite paradoxalt nog är den ”gäckande” Gustafsson, som i ständigt nya försök utforskar världen, kärleken, skrivandet och hela universum. Det som citatet som blivit boktitel säger: ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.”

Och detta bär en trovärdighet. Gustafssons ägnar sig åt ”gåtan människan”, den som är den verkliga personen. Och som inte är entydigt bestämd. Som det står i en dikt:

”Det vi kallar ’jag’
är det mest opersonliga vi har:
magistrarnas röster,
småskolefröken med linjalen
visselpipan i den alltför ekande gymnastiksalen.”

Till och med den ytterst politiska dikten om (mot) Yassir Arafats besök i Stockholm (den publicerades i Expressen och kom inte i någon bok) slutar på detta minnesvärda sätt:

”Ridå för prins Hamlet och de tveksamma.
Välkommen Caliban. Välkommen malörtsnatt.
Ur alla svenska hjärtans djup välkommen natt.
Ty senare än midnatt räcker ändå aldrig uren.”