STILIST. Det framgår tydligt att Jan Myrdal har kvar sina passioner i livet, bland annat för läsandet och skrivandet. Därtill är skriftställaren Jan Myrdal en skicklig stilist, skriver Bo Bjelvehammar.
Ett andra anstånd av Jan Myrdal
Norstedts förlag
Den 19 juli fyller Jan Myrdal 92 år och i den åldern är det naturligt att blicka bakåt. Framåt handlar det mest om åldrandets skavanker och dess ensamhet, rädslan för försvinnandet in i demensens dimmor och tankar på hur det ska bli med det där oundvikliga, döden.
Då och då har jag under de senaste åren mött Jan Myrdal i tidningarna, främst har det handlat om hans bibliotek i Varberg, hans stöd av Henning Mankell och hotellentreprenören Lasse Diding. Jag har även läst notiser om den senaste skilsmässan, men däremot har jag nogsamt undvikit hans intellektuella vulkanutbrott om diktatorer och diktaturer.
Det finns mycket att säga om Jan Myrdal. Till exempel att han aldrig är tråkig och att han överraskar ständigt. Han kan både vara vild, oförutsägbar, odräglig och rent av rolig. Goda minnen har jag från läsningen av Rapport från en kinesisk by, som kom i början av 60-talet och de två böckerna från barn- och ungdomen Barndom och Pubertet, som kom på 80-talet. I övrigt minns jag hans klarsyn beträffande skolan, om hans uteslutning ur gemenskapen, på grund av ordblindhet och allmän uppstudsighet.
I deklarationstider går det att få anstånd, att slippa att lämna in deklarationen i laga tid, om det föreligger godtagbara skäl. I Jan Myrdals fall handlar det om ett allvarligare anstånd. Han ber om att döden ska vänta ett tag med att bli verklighet, att den ska skjutas upp en tid.
Ett första anstånd fick han i Moskva 1988, när hjärtat inte ville arbeta vidare. Han överlevde det och nästa anstånd började så i Degerfors 2015. Efter några dagar på Karlskoga lasarett fick läkarna bukt med den svåra blodförgiftning som drabbat Myrdal. Han levde vidare och det är om dessa år från 2015 till 2018, som Myrdal nu skriver. Det är ingen redovisning av vad som händer, det är ingen biografi, men det är en jagbok. Jan Myrdal går tillbaka till centrala händelser i sitt liv, möten och företeelser och berättar vad han vet nu och minns och vad han har förstått. Han anslår ingen dogmatisk ton, han är förhållandevis öppen, ingen tvärvigg och berättar ingenting med tvärsäkerhet. Han vrider och vänder på orden, han strävar efter att blottlägga sin sanning, att skala jagets lök.
Det kan komma annat emellan, han är associationsrik och fri i sitt skrivande. Plötsligt kan det komma ett avsnitt, som propagerar mot smärtlindring. Likaså kan han ge självmordstips och berätta om planerna för sin egen begravning. Denna tankefrihet känns skön. Han låter sig aldrig styras av det politiskt korrekta och försöker inte anpassa sig till rådande trender. Uppfriskande!
Det finns tyvärr också sjok med snåriga tankegångar med detaljrika referenser, som bara leder till gäspningar. De finns dess värre inne i texten, inte i någon notapparat. Till denna avdelning hör även besvärande omtagningar och repriser.
Till det mest läsvärda hör Jan Myrdals genomgång av sina fyra äktenskap, sitt förhållande till sina barn och sina föräldrar, Alva och Gunnar Myrdal. Jan Myrdal går hårt åt sin far, som så ofta tidigare. Men han ger faktiskt fadern beröm för dennes forskargärning. Av de kvinnor, som han har levt med är det konstnären och fotografen Gun Kessle, som får de vackraste orden. De var ett par i femtioett år och avsnitten om henne har en obeskrivlig värme och närvaro kring sig. Jag blir inte bara berörd, utan riktigt rörd, när han skriver om henne.
Det framgår tydligt att Jan Myrdal har kvar sina passioner i livet, bland annat för läsandet och skrivandet. Därtill är skriftställaren Jan Myrdal är en skicklig stilist. Jag hoppas på ett tredje anstånd!
bobjelvehammar@opulens.se
