REKVISITA. Anna Remmets skriver om hur rasifierade utgjort den tysta förutsättningen för vita kvinnors frigörelse i litteratur och på film.
Filmen Lady M av William Oldroyd, som gick på bio i Sverige förra året, är som titeln ger vid handen en (mycket) fri bearbetning av Shakespeares Macbeth, en av historiens mest kända berättelser om människor som bokstavligt talat går över lik.
I Lady M, vars förlaga är artonhundratalsromanen Katarina Ismajlova av den ryske författaren Nikolaj Ljeskov, är det alltså lady Macbeth som har huvudrollen. Hon är i denna tappning en mycket ung kvinna i det viktorianska England som mot sin vilja gifts bort med en mycket äldre, brutal och impotent godsherre. Hennes tristess och förtvivlan bryts dock när hon inleder en affär med en av arbetarna på godset. När hon väl får förverkliga sig själv erotiskt blir hon beredd att göra vad som helst för att inte bli påkommen och hindrad, inklusive att mörda. När det verkar som om lady M:s brott håller på att uppdagas skyller hon snabbt på både älskaren och sin svarta kammarjungfru, som utan vidare ceremonier förs till galgen.
Lady M marknadsfördes som en feministisk film. Medvetet eller ej – Oldroyds film är en perfekt illustration av hur vita kvinnors frigörelse ofta skildras på bekostnad av rasifierade.
I litteraturen finns fler sådana exempel, varav det mest kända torde vara Charlotte Brontës klassiker Jane Eyre från 1847. Denna roman om den oansenliga guvernanten med den stora integriteten brukar lyftas fram som en av litteraturhistoriens mest kraftfulla (tidiga) skildringar av kvinnlig frigörelse. Men Janes lycka hotas av hennes blivande makes första hustru, Bertha Mason, som på grund av galenskap har låsts in på vinden varifrån hennes vansinniga skratt kan höras. Bertha tolkas ofta som ett exempel på den inom gotiken vanliga dubbelgångaren, som förkroppsligar sådant som huvudpersonen inte vill kännas vid hos sig själv, i det här fallet ett slags djurisk sexualitet. Men Bertha, som kommer från en brittisk koloni i Västindien men som verkar tas för vit, har också tolkats som en representant för den Andra, som måste offras eller skuffas undan i den västerländska kvinnans frigörelseprojekt.
I senare tiders emancipationsskildringar har detta främmande Andra i stället för att framstå som entydigt hotfullt kommit att symbolisera en exotisk motvikt mot borgerlighetens inskränkthet. I en av Birgitta Stenbergs självbiografiska romaner är det mötet med den världsberömde afroamerikanske musikern Louis Armstrong som väcker hennes längtan bort och ut. Hela hans uppenbarelse skildras som ”ett skri från vildmarken” som lockar ut det unga berättarjaget på den bohemiska och dekadenta odyssé i Europa som är ämnet för större delen av Stenbergs författarskap. Detta har med rätta hyllats som feministiska skildringar av en kvinna som vågat leva utanför konventionen och heteronormen. Men i utkanten av synfältet skaver de fattiga, rasifierade och prostituerade som får utgöra rekvisitan.
Likadant förhåller det sig med Kerstin Thorvall, som skildrat psykisk ohälsa, villkoret för skapande kvinnor och äktenskapets bojor som få andra, men vilken som medel för huvudpersonens sexuella frigörelse använt svarta, exotiserade kroppar i berättelser som ibland har övergått i renodlade sexturismskildringar.
Ibland har det varit svårt för den feministiska litteraturkritiken att hålla dessa tankar i huvudet samtidigt: att se det revolutionära i dylika skildringar men också den subversiva blickens blinda fläckar och begränsade synfält. Det är detta jag tänker på i slutet av Lady M när huvudpersonens rasifierade kammarjungfru förs bort i bojor.
anna.remmets@opulens.se
