ESSÄ. Om skrivandets bevekelsegrunder (Tavla utan titel av Melker Garay)
Skrivandets drivkrafter går omöjligen att reducera till ett eller ett par begrepp. Det vill säga man kan inte arbeta fram en teori och därmed tro att man har gett den en uttömmande beskrivning. För vem har utformat en teori om skrivandets bevekelsegrunder där man inte har förbisett något? Icke desto mindre hör man ibland de mest svepande förklaringar som liksom gör anspråk på någon slags allomfattande teori om varför författare skriver.
Här kan man exempelvis fråga sig vad som drev litterära storheter som Balzac, Dostojevskij och Hemingway att skriva. För att inte nämna kvinnliga eller icke-europeiska författare. Skulle man kunna klumpa ihop dem alla till ett hanterbart, gigantiskt singularis och därefter koka ner det till en fin teori om vad som driver författare? Knappast. Ett sådant projekt med universella pretentioner är dömt att misslyckas. Och kanske vittnar Jorge Luis Borges ironiska formulering om just detta:
A writer´s work is the product of laziness.
Att förstå skrivandets drivkrafter är å andra sidan nödvändigt, vilket kan tyckas stå i motsättning till ovan sagda. Det är dock en skenbar motsägelse, då viljan att förstå i sig inte gör anspråk på att förstå något fullständigt. Men sant är att denna motsägelse kan övergå till att bli en verklig motsägelse beroende på hur långt man vill driva denna vilja. För driver man den för långt kommer man ofelbart att bryta ner skrivandets orsaker till just enstaka begrepp och därmed göra våld på dess i grund och botten ogripbara totalitet. Med andra ord: Skrivandet rymmer mycket. Och alltför mycket för den nitiskt ambitiöse som vill förstå skrivandets orsaker, då det kullkastar dennes försök att med tanken skärskåda och splittra – låt oss kalla det – skrivandets mysterier i tusen delar. Vilket får mig att tänka på novellisten Grace Paleys ord:
Luckily for art, life is difficult, hard to understand, useless, and mysterious.
Men om man inte driver det för långt så kan behovet att begripliggöra drivkrafterna bakom skrivandet bli något produktivt och berikande för en själv och förhoppningsvis för andra. Det är som att ströva långsamt fram – tålmodigt och prövande – på den tunna linje som avgränsar det möjliga från det omöjliga. Eller om ni vill, finna den yttersta skiljelinjen där anspråken övergår till att bli orimliga och omdömeslösa.
Så vad är det som gör skrivandets bevekelsegrunder svårfångade, vad är det som är så undflyende? Dess ogripbara totalitet nämnde jag ovan. Men vari består denna ogripbarhet och denna totalitet? Förmodligen i livet självt, det vill säga i dess närmast oändliga komplexitet. Och skrivandet i sig är ingenting utan livet, utan ett förklarande sammanhang, utan den ordning eller brist på ordning i vilken man som författare funnit en mening, eller snarare flera, med att just skriva.
Att förstå skrivandet är att förstå livet. Och vem kan förstå livet? Eller annorlunda uttryckt, vem kan fullt ut förstå livet, utan att reducera det? Utan att stympa livet till ett ark fyllt med påståenden? Och däri ligger utmaningen för den som vill förstå livet och tillika krafterna bakom skrivandet. Att inte stympa.
Som skönlitterär författare får man ofta frågan: Varför skriver du? Det är en ofantlig fråga, och inte sällan ställs den som om det vore den enklaste sak att besvara. Likväl måste den frågan ställas, då man som nyfiken människa just vill veta drivkrafterna till ett författarskap. Men i alla varianter till seriösa svar finns något underförstått – ett slags brasklapp – att det alltid finns fler bevekelsegrunder än de som blivit nämnda. Bevekelsegrunder som inte ens författaren själv känner till och omöjligen kan känna till då det är svårt för denne att se sig själv utifrån. För vem känner sig själv fullt ut?
Vilka dessa övriga drivkrafter är kan vi dock endast spekulera om, på samma sätt som författaren gör när denne står ensam framför sin egen spegelbild och försöker att förstå sig själv. För även för författaren är den frågan angelägen, då denne har en önskan om att vilja förstå sig själv. Och i den viljan finns just frågan: Varför skriver jag? Den argentinske författaren Julio Cortázar gav en gång följande svar:
Jag har alltid författat utan att riktigt veta varför. Kanske är det slumpen – en kedja av tillfälligheter – som fick mig att författa. Jag vet inte. Saker kommer till mig, likt en fågel som flyger in genom fönstret.
Och är det inte så att svaren över tid kan skifta för författaren? Visst är det så. Författaren upptäcker att denne inte är densamme som tidigare. För denne är likt alla andra i ett vardande. Något nytt har tillkommit, eller fallit bort, eller både och. Något som leder till förskjutningar i allt som tidigare var avgjort och utrett, om det nu var så avgjort och utrett. Något som får författaren att bli ödmjuk inför frågan: Varför skriver du?
En författare som har vänt ut och in på frågan varför man skriver är Clarice Lispector. Hon svarade vid ett tillfälle med en motfråga: Varför dricker du vatten? Kanske ska man tolka hennes svar som att hon inte skriver för att leva utan för att överleva. Och att hon inte kan annat. Vilket är ett nog så gott skäl. I hennes bok ”Blåsa liv” – postumt utgiven – skriver hon:
Jag skriver som om jag försöker rädda livet på någon. Antagligen mig själv.
Listan över skrivandes bevekelsegrunder kan göras lång. Man skriver för att till exempel dela med sig av en upplevelse, sprida sina tankar till andra, tjäna pengar, förstå sig själv och andra, förverkliga sig, upptäcka sig själv, ta sig ur en depression, ta itu med en ångest, förhålla sig till sin egen ensamhet. Man kan också skriva för att det är lustfyllt, skapa egna världar, fly från sin egen omgivning, fly från sig själv, finna mening, förverkliga drömmen om att bli känd, bli omtyckt, kunna hävda sig själv, finna sin egen identitet. Listan kan som sagt göras lång. Och det är nog aldrig frågan om att det bara finns en bevekelsegrund till ett författarskap utan flera. Det begriper nog de flesta.
Icke desto mindre kommer alltid den där frågan som är närmast omöjlig att ge ett uttömmande svara på: Varför skriver du? Och visst är den frågan intressant. Den kommer man som författare inte undan. Kanhända skulle frågan bli än mer intressant om man omformulerade den och frågade den som inte skriver om orsaken till det. Har det bara med att denne – som man brukar säga – saknar talang och fantasi? Det är inte säkert. Och skulle det vara bra för ett samhälle om alla fick möjlighet att lära sig att formulera sig skriftligt, på samma sätt som man lär sig att tala? Och är det inte nödvändigt att få fler att skriva i en tid som vår? För vad händer när man inte kan uttrycka sig skriftligt i ett så kallat kunskapssamhälle? Och vem tjänar respektive förlorar på att någon inte kan uttrycka sig med hjälp av det nedskrivna ordet? Förmodligen är det även svårt att besvara dessa frågor. Men säkert är att allt plötsligt blir politiskt när frågan omformuleras till: Varför skriver inte du?
Men åter till frågan om skrivandets bevekelsegrunder. För mig personligen är den frågan mest intressant när jag ställer den till mig själv. Och om man nu tar den på allvar – och varför skulle man inte göra det? – så inställer sig förr eller senare en annan fråga. Nämligen om skrivandets ansvar. Vilket ansvar har jag som författare? Har jag ens ett ansvar? Vad kan man förvänta sig av mig? Är skrivandet endast angeläget för mig själv? Var står jag som författare i relation till andra? Hur mycket ska jag engagera mig i andra människors levnadsöden, när jag nu har förmågan att kunna uttrycka mig med ord? Hur långt sträcker sig mitt ansvar som medmänniska? För det är väl i sin ordning att tala om medmänniskor i vårt samhälle där individualismen är närmast helig och där var fjärde person dör ensam. Så vad är mitt moraliska ansvar som författare? För det finns väl mycket i vårt samhälle att reagera mot? Vilket osökt får mig att tänka på Claes Anderssons dikt ur ”Rumskamrater” från 1974:
Det finns så mycket att se fram emot.
Varje söndag är det tips och Lotto.
Onsdag och lördag är det Bingo.
Det är bara måndagar, tisdagar och fredagar
det inte händer någonting alls.
Flera av mina frågor börjar i det personliga – i mitt eget Jag – och slutar utanför mig. Vilket inte är konstigt då varje författare påverkar andra människor med sina berättelser. Frågan är bara hur man vill påverka? För det gör man vare sig man vill det eller inte. Och att påverka är även det om något en bevekelsegrund till ett författarskap.
melker.garay@opulens.se
