AMBITIÖST. New Forest är ett ambitiöst verk på över 600 sidor. Anna Remmets har läst det. “På ett sätt som påminner om den romantiska traditionen, men i en modernistisk tappning, skriver Josefine Klougart fram en återförtrollad natur som speglar och samverkar med romansubjektet.” Ett djärvt projekt, konstaterar vår recensent.
New Forest av Josefine Klougart
Översättning: Johanne Lykke Holm
Albert Bonniers Förlag
De senaste åren har vårt skandinaviska grannland Danmark producerat den ena omtalade (relativt) unga författaren efter den andra. Ett ganska tidigt exemplar är Josefine Klougart, som debuterade redan 2010 och blev omtalad i Sverige 2014 med romanen En av oss sover. Hennes senaste bok New Forest som nu kommer i svensk översättning av författaren Johanne Lykke Holm, är ett ambitiöst verk på över 600 sidor. Berättelsen är dock fragmentarisk och till en början svårfångad. Efter ett tag kan en utläsa två huvudspår: berättelsen om en familj och det som skaver i den, och berättelsen om ett uppbrott i en parrelation där parterna är i trettioårsåldern. Här finns påtagliga autofiktiva signaler. Det talas om boken som dottern i familjen skrivit och som tydligen skapat ett sår i hennes relation till dem, framförallt till modern. Vid ett tillfälle nämns till och med romanen En av oss sover.
Ganska långt in i boken utkristalliserar sig också ett tredje spår: en hustru som vakar vid sin makes dödsbädd. Är det föräldrarna från den kärnfamilj som beskrivs? Eller är det en framtidsversion av vad som kunde blivit av det yngre paret om de hållit ihop? Rentav en metafor för deras uppbrott? Jag lutar åt det förstnämnda, men det är inte helt självklart i detta, trots sin skenbart enkla tematik, ganska komplicerade romanbygge där tidslinjer och perspektiv ständigt går in i varandra. Barnets och den vuxna kvinnans perspektiv växlar sömlöst, liksom användningen av första och tredje person. Detta bidrar till en osäker, eller snarare osäkrad, subjektsposition. Ibland känns det ”jag” och det ”hon” som berättar historien nästan som kärl genom vilka upplevelser av världen filtreras och förmedlas till läsaren.
Och den värld som träder fram är en värld genomsyrad av en lågmäld men akut känsla av fara och förlust. En känsla som härrör ur stämningar snarare än faktiska händelser. På ett sätt som påminner om den romantiska traditionen, men i en modernistisk tappning, skriver Klougart fram en återförtrollad natur som speglar och samverkar med romansubjektet. Redan titeln New Forest ger vid handen vad det handlar om: snöklädda och ödsliga skogslandskap där huvudpersonen (vem denna nu är) vandrar efter sitt uppbrott. Barnet som plötsligt fylls av rädsla under sin lek i naturen. Den alltmer tryckande stämningen parterna emellan hos paret som reser genom ett somrigt Andalusien. Och en genomgående känsla av sorg över att allt är, eller snart kommer att vara, förbi. Barndomen. Förhållandet. Sommaren.
New Forest är med andra ord den typ av roman som kräver mycket hög grad av språklig precision och intensitet för att verkligen fungera. Och det märks, lite väl mycket, att Klougart ansträngt sig för att göra varje mening pregnant och poetisk. Tyvärr slår hon ibland knut på sig själv, särskilt i romanens tidigare del. Där finns riktigt banala liknelser som den om den nedgående solen som ”kastar enorma skuggor emot dem, som en regim kastar rädsla över ett folk” eller ett hår utspritt över en kudde som ”blod som rinner ut över kaklet från ett krossat huvud”.
Dylika liknelser blir dock färre. Det känns som om författaren allteftersom blir mer hemma i sitt språk och sitt litterära universum, även om det inte alls är självklart att en romans tidiga passager är skrivna först. Hon skildrar skickligt det långsamma, snarare än dramatiska, uppbrottet från en lång relation, hur arbetsamt och tärande ett sådant är. På vissa ställen är hennes blick för detaljer knivskarp. Som när hon beskriver värken i handleden hos hustrun som sticker in handen mellan spjälorna i sänggrinden på sjukhussängen där maken ligger för att hålla hans hand. Inga melodramatiska formuleringar hade lika effektivt kunnat frammana känslan av att sitta vid en närståendes dödsbädd. Men även om Klougart stundtals lyckas dra in mig i sin långsamma, vemodiga värld på ett närmast hypnotiskt sätt, blir New Forest i längden ändå något monoton. Det är ett djärvt projekt att låta en sådan här roman breda ut sig över drygt 600 sidor, och på en av dess sista sidor finns vad som kan läsas som en välfunnen innehållsdeklaration:
”Wittgenstein skriver någonstans att han alltid bara lyckas att halvvägs uttrycka det han vill uttrycka. Att hans skrivande ofta bara är ett »stammande«. Det är precis den känslan jag har. Att allt det jag hittills har skrivit är den sortens stammande eller trevande kring en tanke som jag ännu inte har lyckats uttala helt men som det samtidigt förefaller mig viktigare och viktigare att nå fram till.”
anna.remmets@opulens.se
