LÄSVÄRD BOK. Guldåldern av Carl-Johan Malmberg är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd. Ivo Holmqvist har läst den med stor behållning.
Guldåldern av Carl-Johan Malmberg.
Wahlström & Widstrand.
Carl-Johan Malmberg som är en av våra skickligaste och mest läsvärda essäister syns ofta på Svenska Dagbladets kultursida. Hans artikelsamlingar Sällskap, Sår och M hör till sådant jag gärna återvänder till, liksom hans skarpsinniga studier om Gustaf Mahler, William Blake och nu senast William Butler Yeats, en överdådig bok. Guldåldern som utkommit på Wahlström & Widstrand är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd, från en enstaka rad till ett par sidor. De sträcker sig i tid över drygt ett år, fram till begynnande kontroverser i Svenska Akademien mot slutet av 2017.
Boken har hämtat sin titel från Buñuels klassiska film L´age d´or (Malmberg har ett förflutet som filmforskare och filmföreläsare) men Guldåldern kan nog också tydas som en ironisk grimas inför annalkande ålderdom, kroppsliga krämpor, och en lång rad vänner som hinner dö innan året är till ända. Järnålder skulle kanske passat bättre eftersom noteringarna inleds i trötthetens och uppgivelsens tecken, inte olikt Gyllenstens begrepp acedia: ”Fast aldrig har någon bok jag velat skriva verkat omöjligare än denna” skriver Malmberg den 8 oktober 2016.
Acedia är alltså ”ett tillstånd av djup leda, tanklig trötthet och likgiltighet, närmast apati” (enligt definitionen på Wikipedia — tanklig är ett bra adjektiv). Om det trötthetstillståndet skrev Lars Gyllensten för nu länge sedan ett par intressanta artiklar i Dagens Nyheter, senare omtryckta i en av hans många böcker. Men det hindrade honom förstås inte från att vara fortsatt lika produktiv som alltid. (Hur flitig han var ser man lättast i Thure Stenströms mycket gedigna studie Den glömde Gyllensten vars titel dessbättre inte är helt sann.)
Och tre dagar senare skriver så Carl-Johan Malmberg: ”Men en stor, stor trötthet har gripit tag i mig, livskraften ebbar alltmer ut ur mig. Modlösheten tar överhanden.” Men Malmberg framhärdar, och läsaren lockas med av hans snabbt nedkastade infall lika väl som av hans associationsrika utläggningar om liv och läsning (för att låna en boktitel från Bo Bergman), och om böcker och vandringar (med en från Vilhelm Ekelund, fast här är det mera tillgängligt) som försiggår framför allt i Stockholm. Av Paris och Rom, London och New York, de fyra världsstäder där han känner sig hemma, märks inte mycket. Namns nämns, oftast med bara en lätt genomskådad initial för efternamnet.
Mycket handlar om föräldrarna som ses i vackert ljus, milt kring fadern, mera motsägelsefullt kring modern, men bilden av familjen kompliceras av ett avslöjande brev om morfar som aldrig blev avsänt. I andra stycken är han kanske lite väl närgången. Om jag hade varit hans förlagsredaktör hade jag nog rått honom att stryka notiserna om en vänskap i det förflutna som gått över till något annat i nutiden, med namnet utsatt och konstaterandet att den det handlar om fortfarande är i livet. Det är intressant fast det snuddar vid det äreröriga.
Mot slutet tar han upp sin tidiga medverkan i tidskriften Kris (Horace Engdahl finns förstås med) och sitt enstaka framträdande på källarlokalen Forum där han talade om en av Nabokovs romaner. Hans milda kritik av ett förord som kulturprofilens hustru skrivit väckte vrede: till den källaren blev han inte inbjuden fler gånger. Vidare listas andra memoarförfattare, ett par av dem betydligt mångordigare än han själv (Knausgård och Norén). Och han skriver medryckande om konst (Van Gogh) och musik (Mahler och Saint-Saëns), och Kathleen Ferriers undersköna sång.
Där är det lätt att dela hans entusiasm. Jag är mera kallsinnig när han kommer in på viner som han tydligen vet mycket om, och jag är kanske inte riktigt så imponerad som jag borde när han med förbundna ögon kan identifiera en Château Léoville-Poyferré 1982. Det är betydligt intressantare när han över en lunch på Sturehof diskuterar bildning med förläggaren Per Gedin som ”tar som exempel på obildning att ingen längre vet vem Stefan George var.” Nå, det är en sanning med modifikation, den som läst Ingvar Holms del av Bonniers allmänna litteraturhistoria vet en hel del om denne tyske skönande och hans krets (och man minns bilden på den vitlockige diktarfursten med den bestämda hakan, på omslaget till Sven Stolpes Stefan George och andra studier).
Det skulle vara intressant att veta om de båda lunchätarnas bildning sträcker sig så långt att de också känner till hans främste epigon Karl Wolfskehl och var han slutade sina dagar…
Hursomhelst, Carl-Johan Malmberg som tidigare funderat på skillnaden mellan viktigt och väsentligt replikerar klokt och självklart: ”Jag invänder att vet man inte varför poesi är viktig — och är beredd att försvara poesin som mänskligt uttryck — är det oviktigt om man vet vem Stefan George var. Med andra ord: bildning måste ha ett djup, detta djup handlar om förmågan att välja vad som är väsentligt i förhållande till vad som bara är viktigt och sådana val sker utifrån värden. Och värden har med personlig hängivenhet att göra.”
info@opulens.se
