NYA TANKAR. Vid läsningen av Fredrik Sjöbergs bok Mamma är galen och pappa är full får vår recensent Bo Bjelvehammar egna associationer, nya tankar och uppslag.
Mamma är galen och pappa är full av Fredrik Sjöberg
Albert Bonniers förlag
Många berättelser har en röd tråd, en löplina, som läsaren kan följa, så är det inte i Fredrik Sjöbergs essä om slumpen. I den är det sidospåren och avvikelserna, som är det normala, det centrala. Det finns en trängsel av eleganta tankepiruetter, anekdotiskt vetande, snirkliga och ibland påfrestande associationer. Och ett myller av namn och öden; det är svårt att få in allt i huvudet, en lätt yrsel infinner sig, då och då.
På ett sätt finns huvudrätten redan på omslaget, det är en försvunnen målning, som dyker upp efter nästan hundra år. Den är gjord av en dansk konstnär Anton Dich, som föddes 1889 och dog, ensam och alkoholiserad 1935. Bilden förställer kusinerna Hanna och Lillan, deras mammor var systrar.
Lillan är känd från Kattresan, hennes far är Ivar Arosenius och hennes mor är Eva född Adler, Hannas mor är Evas syster Lisa.
Plötsligt blir jag som Fredrik Sjöberg, tänker på annat; går till bokhyllan, tar fram Karl Asplunds biografi över Ivar Arosenius, påminns om platserna Åby och Älvängen, ser länge på bilden av Ivar på en väg, omgiven av fjäderfä och grisar. Han går där med sin toppiga hatt, sin tunga överrock, med sin säregna gångstil, säkert präglad av den svåra sjukdomen, som han bar, blödarsjukan.
Fredrik Sjöberg fastnar för en annan bild, ett självporträtt med blomsterkrans och en dagslända, som fladdrar förbi och påminner om livets förgänglighet. Det finns märkligare insekter i boken, som jättetvestjärten på St Helena, författaren söker sällsyntheter.
Nu går vi vidare och följs av otur, slumpens hasardspel och tillfälligheter, ibland lyckliga, ingenting av detta låter sig styras och tyglas.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Anton Dich gifter sig med Ivar Arosenius änka, han blir styvfar till Lillan, som också hon hette Eva. De bor länge i Frankrike, deras vägar skiljs, Anton flyttar till Italien och Eva till Sverige. Källorna tiger om Anton Dich, trots Fredrik Sjöbergs ihärdighet; han talar med släktingar, reser till särskilda platser, läser böcker, magasin och brev.
Det är svårt att säga att Anton Dich är bortglömd, ingen har någonsin kommit ihåg honom, ingen är väl att ta i. Det lyser små glimtar, han skymtar förbi, i förbifarten. Fredrik Sjöberg ger nytt liv åt en bild, med entourage, han gör det på ett säreget sätt, tilltalande och elegant sätt.
Nu ska jag ta fram Bo Mossbergs Nordiska flora och studera näveväxter, i boken talas det om svedjenäva och dess väsen, jag kände bara till blodnäva och stinknäva. Så blir det vid läsningen, egna associationer ger nya tankar och uppslag, så är det även för Fredrik Sjöberg själv, i Mamma är galen och pappa är full finns självbiografiska inpass.
bobjelvehammar@opulens.se
