KÅSERI. Eva Ströms roman Rakkniven ger Ivo Holmqvist associationer och en rad boktitlar dyker upp i hans huvud.
Ett par boktitlar dyker upp i minnet när jag läser Eva Ströms nya roman Rakkniven. När Henrik Ibsen skrev sitt drama Et dukkehjem (Ett dockhem) lämnade han slutet öppet. Huvudpersonen Nora Helmer ifrågasätter alltmer sitt inrutade borgerliga liv samman med bankmannen Torvald. När de tre akterna är till ända stänger hon dörren efter sig och går, emanciperad eller i alla fall på god väg att bli det. Många i publiken applåderar hennes beslut att bryta upp från sin fyrkantige man och ett snärjande äktenskap även om de har svårt att svälja att hon så lättvindigt lämnar sina barn.
Ända sedan 1879 då pjäsen hade premiär har man funderat på vad som hände när dörren stängts, och konservativa tyska teaterchefer, som var måna om sin publik, bad Ibsen om ett alternativt slut där Nora kom tillbaka. Det skrev han, motvilligt, och såg till att det bara kom till någon enstaka användning. Också den danske dramatikern Ernst Bruun Olsen, mest känd för sin våldsamt populära musikal Teenagerlove funderade på vad som skedde sedan Ibsen satt punkt, och fabulerade vidare i sin pjäs Hvor gik Nora hen da hun gik ud? Ja, det var den första boktiteln jag kom att tänka på.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Den andra är Agneta Klingspors Inte skära bara rispa. Som bekant slutar Strindbergs drama Fröken Julie som kom nio år efter Ibsens dockhem med att Jean förser henne med en rakkniv och suggererar henne att begå självmord, och så försvinner hon ut i kulissen. Hans slutreplik är ”Det är rysligt”, och det kan man ju hålla med om. Men han fortsätter: ”Det finns intet annat slut. Gå!” Jodå, visst finns det alternativa slut. I sin senaste roman Rakkniven, som är mycket läsvärd, låter Eva Ström oss få veta att Julie inte skar halsen av sig, hon bara rispade. Köksan Kristin river remsor av sitt förkläde och förbinder henne.
Så förs hon från pappas herrgård som ligger någonstans i närheten av Christianstad — tiden är fortfarande 1888 — till den påhittade nervanstalten Skovsborg utanför Köpenhamn, på en bokstav när heter den som den berömda kuranstalten vid Strandvejen nära Rungsted. Säkert har Eva Ström också tänkt på Skovlyst som Strindberg uppehöll sig på. Där spänner man fast Julie i svängstolen och snurrar sedan runt henne i våldsam fart, en primitivare variant av elchocker och ett mindre oåterkalleligt ingrepp än lobotomi. Eva Ström med sin bakgrund som läkare är mycket sakkunnig i allt det medicinska, och sjukjournalerna hon återger kunde utan vidare ha varit autentiska.
Julie räddar sig — i slutet av romanen får hon ett adligt efternamn som saknas i Strindbergs drama — ner till Rom och en asyl hos Birgittinersystrarna i Rom. Dessa tar hand om Julie på bästa vis och ser till att hon kommer under vård av läkaren på modet, Axel Munthe med praktik vid Spanska trappan. Han konstaterar mycket snabbare än Julie att hon väntar barn (samlaget med Jean får två förtätade sidor i början av boken. I bokens slutkapitel betraktar hon honom genom en fönsterruta, utan all lust). Och så föds sonen Sandro av en mor som inte förblir ogift så länge till.
Julie ingår äktenskap med den rekorderlige schweizaren Paul Neckerwasser, blir på nytt med barn och får en flicka, och etablerar sig som framgångsrik hotellägare i Lausanne. Det är den karriär som Strindbergs stackars Fröken Julie drömde om fast hon aldrig kom till landet där citronträden blommar. Många fler reminiscenser från dramat finns med. Flera självmord som var aktuella de sista åren av 1880-talet nämns i förbifarten, Victoria Benedictssons på Hotell Leopold i Köpenhamn (där spelade Strindberg en ynklig roll) och förstås Sixten Sparres och Elvira Madigans, samt Mayerlingdramat.
Tidsmarkörerna är skickligt insatta och lokalkoloriten är övertygande, med skriande svärmar av kråkor över skånska slätten på senvintern. Mest imponeras jag av hur väl Eva Ström utnyttjar ”då som nu”, den välkända formeln för hur historiska romaner aktualiserar det förgångna. Hon låter sin Julie bli en självständig kvinna som vet vad hon vill med sitt liv (och rispandet var kanske bara ett sätt att kunna fly från en instängd tillvaro utan utsikter till förändring): ”Jo, jag kunde! Ja, jag hade fått ett liv.”
info@opulens.se
