Är mästerverk skapade av algoritmer egentligen önskvärda?

ARTIFICIELLT. “Vad händer i förlängningen om vi skapar maskiner som tänker och handlar själva, i så kallad singularitet? Kommer vi värdera dessa tankar och handlingar i lika hög grad som mänskliga alster?” Erik Cardelús har läst De skapande maskinerna av Marcus de Sautoy.

De skapande maskinerna: Hur AI lär sig koda mänsklig kreativitet
Av Marcus de Sautoy
Översättning: Sara Lindberg Gombrii
Natur & Kultur

Kampen mellan människa och maskin är ett vältuggat tema. Från Golem till Frankenstein, Blade Runner och Robocop, till Terminator och dagens AI, det finns rikligt med röster som fascinerats och förfärats över att människor kan överlistas och övertrumfas av maskiner.

Vill man undvara Science-fiction-läsningen men ändå ha mer, rekommenderas läsning av Marcus du Sautoys De skapande maskinerna. Författaren är till vardags professor i matematik vid Oxfords universitet, men har en riklig populärvetenskaplig publikation bakom sig. I centrum står frågan om vi kan skapa högklassiga konstverk med hjälp av artificiell intelligens. Kan vi koda oss fram till kreativitet? Och vad innebär det för oss som människor och civilisation?

Du Sautoy tar avstamp i tre spel där dataprogram slagit de skickligaste människorna: schack, go och Jeopardy. Redan 1997 kom datorn Deep Blue att besegra stormästaren i schack Gari Kasparov. Därefter vann algoritmen Watson mot två stormästare i Jeopardy. Ännu större blev sensationen då algoritmen AlphaGo 2016 sopade banan med Sedol, den sydkoreanska stormästaren i go på ett konferenshotell i Seoul. Just detta globalt spridda asiatiska spel hade länge ansetts som speciellt komplext och beroende av mänsklig list.

Men att låta maskiner styra oss är inget nytt. Många centrala mänskliga beslutsfunktioner har idag överlåtits till algoritmer: pensionssparande, nätdejting och GPS, för att nämna tre.

Så pengar, kärleksliv och rumslig orientering är alla ofta outsourcade till maskiner, för att inte tala om de sociala medierna som utgör en central spelplan för våra tankar och samtal med andra människor. Men ändå – hur enkelt är det egentligen att hålla koll på människor? Dagens coronakris och börsras visar osäkerheten i att kartlägga och förutsäga mänskligt handlande och dess systematiska utfall. Människor mörkar, förskönar och förvanskar på ett sätt som gör indatan skev och utfallen därför svajiga. För vem överskattar inte sitt handtvättande och underskattar sitt fysiska kringdrivande? Vem har inte örnkoll på sina lån och utgifter fram tills att bubblan spricker?

En intressant fråga som återstår är om maskinerna kommer att kunna skapa dramer som Shakespeare och symfonier som Bach.

När samtidens medialiserade smitthärdar snabbväxlar från att vara dyrhyrda alpstugor till trångbodda hyreslägenheter på Järvafältet, för att sedan fastna i bilden av det osäkra äldreboendet, kan vi inte hävda att vi alltid ser allt klart, varken nu eller i framtiden.

En intressant fråga som återstår är om maskinerna kommer att kunna skapa dramer som Shakespeare och symfonier som Bach. För något är det med kreativiteten och originaliteten – en grundläggande tankestruktur i vår civilisation som konstituerar den enskilda individens unika och okränkbara värde. Som bleka kopior och kopiatorer tappar vi både marknads- och kulturvärde. Vi riskerar att bli ointressanta och ointresserade gråsuggor i marginalen.

Men ändå – dagens algoritmer kan enkelt komponera ihop en låt som kombinerar centrala element i de senaste 20-årens hitlåtar. Svänga ihop solig sommarhit, lägga ihop en läcker landsplåga och plocka ihop pudelfrissig powerballad. Att dagens musikindustri i hög grad styrs av låtskrivarteam som digitaldesignar fram hitprodukter som sedan spelas in av redan etablerade artister med star quality, är ingen nyhet. Inte heller att de flesta stora fotbollslag använder statistikprogram vid alltifrån träning till taktik. Så varken bollen eller hitlåten är helt rund, utan mycket algoritmisk.

Bortom populärkulturens fotboll och powerballader, kan man luras att tro att de riktigt stora kompositörerna kommer undan. Här finns ju en unik verkshöjd, som det kallas på juridiska. Men tvärtemot detta menar du Sautoy att Bach ”förtjänar titeln som den förste musikkodaren.” Här ligger kompositionerna mycket nära det matematiska språket, vilket får du Sautoy att missta en komposition på radion för att vara skriven av den genialiska barockkompositören från Leipzig. Bestörtning följer:

”När det tog slut väntade en chock: presentatören avslöjade att stycket hade skapats av en algoritm. Jag tror inte att det var att jag hade lurats till att tro att det var Bach som gjorde mig så omtumlad, utan mer det faktum att jag för en kort stund hade berörts av det jag hörde.”

Förnuft och känsla, förvisso. Men vad händer i förlängningen om vi skapar maskiner som tänker och handlar själva, i så kallad singularitet? Kommer vi värdera dessa tankar och handlingar i lika hög grad som mänskliga alster? Att låta maskiner komponera musik, skapa bilder och skriva texter är också billigt. Inga fackförbund, ingen A-kassa eller F-kassa behövs, bara skickliga programmerare som stämmer av med någon trendkänslig entreprenör som hyrs in. Men är detta önskvärt? Vill vi ha det så?

En uppenbar fördel med algoritmiska alster kan vara att vi slipper Kulturmannen. Det har ju klankats så mycket på honom, från Hugo Rask till Metoo. Nu kan vi minimera hans tölpaktigheter och den tröttsamma genikult som omhuldat honom så länge. Ingen mer infekterad tystnadskultur och dyra förtalsrättegångar, för om algoritmer producerar något olämpligt drar vi bara ut sladden eller låter någon koffeinglåmig hackare installera virus som dödar verket och upphovsprogrammet ifråga. And the rest is silence, som prins Hamlet säger.

Vi kan också lösa snedrepresentationen inom kulturlivet, vilket besparar oss en massa mångfaldskonsulteri, ilskna debattartiklar och sega avhandlingar om ingrodda och halvkonspiratoriska maktordningar. Inga genus eller rasifierade kategorier finns att bråka om längre, inte hos outade upphovspersoner i alla fall. Alla röster är cis, hbtq och queer, på en och samma gång. Kanske kan detta upplevas som otajmat och rent av orättvist av en del, nu när dagens litterära scen allt mer tas över av kvinnor och vissa känner ett stygn av revanschlusta inför denna trend.

Vad är dock den kultursociologiska och existentiella kärnan i allt detta? Med algoritmiska alster befrias och berövas verket sin upphovsperson och sin upphovssituation. Texten tappar kontext, geniets ansikte bleknar bort, den upphöjda scenen demonteras och rampljuset slocknar. Ingen glammar på galor längre. Bara ettor och nollor dansar fram, plus en massa koffeindryck som dricks av kodarna.

En anonym algoritmisk litteratur är ju så långt ifrån dagens bästsäljande och medietränade krimförfattare och autofiktiva skribenter man kan komma.

Men återigen – vill vi och kan vi ha det så? För kommer pendeln verkligen kunna svänga från dagens kändisvurmande och personadrivna kulturliv till ett algoritmiskt kulturliv utan vare sig skvaller, skandaler och sexuellt begär? Inget jubel, juck eller JAG. En anonym algoritmisk litteratur är ju så långt ifrån dagens bästsäljande och medietränade krimförfattare och autofiktiva skribenter man kan komma. Inga fejs, inga skandaler, inga hemma-hos-reportage finns att tillgå. Inte heller någon spännande gåta att knäcka, som hos Elena Ferrante eller Thomas Pynchon.

Eller är vi inte evolutionärt programmerade att vandra i flock och låta oss domineras och dompteras av ledare? Ledare med olika form och funktion, men som ändå driver flocken och befriar oss från bördan att tänka helt själva och därmed löpa risk att hamna utanför flocken. Ledare som på den förnäma kanten inkarneras av kultursidornas tongivande smakdomare, kulturklubbarnas pondusröster och de vetenskapliga akademiernas beslutslejon, men som på den mindre fina, kommersiella sidan, förkroppsligas av rock ‘n’ roll-arketypernas juckande rockstjärnor och trendbilagornas välsmorda bloggare, kommunikatörer och influencers. Att människor söker sig till ledare och ledstjärnor är inget nytt, allra minst i tider av förändring och förvirring.

Hos du Sautoy väcks många intressanta frågor, men här ges inga enkla och entydiga svar. Istället öppnas utrymme för eget tänkande, men också för framtiden. För AI är en av dagens mest dynamiska fält. Det digitala snabbtåget dånar framåt.

Men avslöjar inte själva läsakten sig själv här, med lite dekonstruktion? Hade undertecknad verkligen valt denna bok om den varit skriven av ett antal algoritmer som någon anonym kodare eller något kodarteam hade knappat ihop? Behövs inte den mänskliga interaktionen – ett tilltal i det sociala rummet – för att vi ska intressera oss för ett innehåll och en avsändare? För mig är Marcus du Sautoy en matematikprofessor från Oxford redan innan läsningen tagit sin början, ett ingångsvärde som först dragit mig till boken och som sedan fyllts på. En författarröst som tilltalar mig och med vilken det förs en dialog under läsningen, en relation inte helt olik de spegelneuroner som gör att bebisar försöker härma de vuxnas ansiktsuttryck redan vid födelsen. Marcus du Sautoy berättar, jag för dialog med honom, omvärlden och mitt tidigare vetande. För våra hjärnor är socialt inställda; det har dagens neurovetenskap slagit fast, långt bortom lust och leda.

Men från födelsen till graven händer mycket med oss; vi lär oss en massa saker, som att läsa och uppskatta berättelser, själva och tillsammans med andra. Om denna inpräglade form för kulturupplevelser är biologiskt förutbestämd eller en social inprägling som kan justeras, återstår att se. Och den som tar del av framtidens algoritmiska böcker, konstverk och låtar får avgöra hur kul det blir med en digital Mona Lisa, en Hamlet 2.0 och algoritmisk Bach II.