ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, berättar i en essä, som delats upp i sex delar, om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är den fjärde delen.
Enderby
Inside Mr Enderby (1964; del ett av serien Enderby tillsammans med Enderby Outside som Enderby, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1975) inleds med en typisk Burgess-twist: “Prffffrrrummmmp.”
Men i huvudsak, som jag förstår det, handlar inte detta primärt om något dyspeptiskt, utan snarare om en snarkning. Dock är magen på gång: Peerrrp.
”En akterlig replik från Mr Enderby” – som, naturligtvis, också Burgess himself var utsatt för.
Och om man, som jag, sedan min 25-årsdag, läst Enderby i sin helhet (alltså även de två engelska delarna i kvartetten) ett antal gånger känner man redan igen sig. I synnerhet om man har läst en hel del andra böcker av Burgess; inte minst Confessions.
Här finns nämligen ett otal trassliga korsreferenser till andra böcker, och inom kvartetten i sig. Burgess är dessutom, som så ofta, naturligtvis närvarande i egen hög person.
Denne Enderby, en måttfullt begåvad poet, som sitter och skiter samtidigt som han skriver poesi – vilket Burgess fick idén till, när han såg samma sak i sydöstra Asien. Denne Enderby, vars värdinna heter Mrs Meldrum, det vill säga detsamma som en del andra i Burgess böcker, och har sin rot i Gibraltar, där Burgess, (lärare och påtvungen propagandist för Englands påstådda eller önskade framtid) är ytterst kritisk till (sedermera) majoren Meldrum, som naturligtvis återfinns också i A vision of Battlements.
Och Vesta Bainbridge, den plötsliga gemålen, på svensk botten väl jämförbar med en särskilt flärdfull Amelia Adamo. Eller det misslyckade självmordsförsöket i Rom. Eller tiden som bartender först i London, och senare – på flykt undan en oriktig beskyllning för mord på sångaren i ett popband, i Tanger (där Burgess alltså själv ofta besökte sin vän William S Burroughs, och där Ken M Toomey, i Jordiska makter som påpekats också bodde i några år).
Men. Är den dubbelroman – jag håller mig till nu – verkligen bara hejdlöst humoristisk, satirisk och surrealistisk? NEJ, påstår jag. Ett framträdande element är exempelvis ”misstaget” och det ”felaktiga valet”. Jämför vi med ett stort antal andra romaner av Burgess finner vi då alltså återigen korskopplingar till ett av hans huvudteman: detta med vilja, synd och ont och gott. Och med detta i åtanke, kan man mycket väl läsa Enderby på flera olika sätt. Men det förstod jag inte när jag var 25 år.
Intet är som solen
Nothing Like The Sun: A Story of Shakespeare’s Love-Life (1964) (Intet är som solen: en berättelse om Shakespeares kärleksliv, översättning Åke Ohlmarks, Bonnier, 1964)
Som av många ansett en av världens främsta författare på det engelska språket, som expert på Marlowe (som han började och avslutade sin bana med, 1938 respektive 1993), och som besatt av moral, protestantism kontra katolicism, gyckel och sex etcetera var det väl helt självklart att Burgess också skulle skriva minst en bok om Shakespeare.
För den som är något bekant med Shakespeares sonetter är det följande särskilt intressant.
I maj 1963 recenserade Burgess, inte utan viss negativ kritik, en bok av Henrietta Buckmaster: All of the Living: A Novel of One Year in the Life of Shakespeare. Burgess själv hade då redan börjat arbeta på sin egen fiktiva biografi om ”barden WS”. Romanens titel kommer från den första raden i Shakespeares 130:e sonett.
“My mistress’ eyes are nothing like the sun” (i Sven Christer Swans tolkning av Shakespeares sonetter, från 1981, lyder raden sålunda på svenska: ”Min flickas blick är inte alls en sol”. Sonetten utgör både ett inlägg i debatten om den typ av kärlekslyrik som skrevs av WS:s vänner och samtida kollegor, och är naturligtvis i sig en bra och för tiden något udda kärleksdikt. Shakespeare upprepar exempelvis sonetten igenom vad hans flicka (eller mistress/älskarinna) inte är; framför allt är hon, eller sonetten, inte en palett för trötta och slitna metaforer (jämför här med passager hos Donne!). Trots det är hon sällsynt skön och betagande.
I sin stora Burgess-biografi föreslår Andrew Biswell att romanens titel “is intended as a warning. It implies, with a fair degree of humility, that the fakeries of Burgess’s language are a dim candle in comparison with the brighter Shakespearean sun”.
Men nu är ju knappast överdriven ödmjukhet ett personlighetsdrag som vi vanligtvis förknippar med Burgess, och själva den intrikata, matematiskt dikterade kompositionen av romanen tillåter ändå författaren att dra paralleller mellan Shakespeare och sin egen förmåga (romanens komplexitet skall vara formsträng som en sonett, fast avsevärt större till volymen). Innehållsligt rör vi oss från Shakespeares pubertala tid, resan (eller flykten?) till London, livet där, hans eventuellt bisexuella kärleksliv, en chockartad upptäckt av syfilis, ålderdomen och så vidare.
Romanen framstår emellertid inte bara som ett rent formexperiment. Nothing Like the Sun kan mycket väl ses som en utmanande, och gnistrande, väv av egen forskning, fantasier och ren språklig akrobatik. Burgess försöker med andra ord att berätta historien om Shakespeares liv, varvid hans egna teorier får ingå i hans mycket omfattande kunskaper, på ett språk som på en och samma gång är autentiskt Elisabetanskt och modernt.
Romanens undertitel – A Story of Shakespeare’s Love Life – implicerar att det sistnämnda är det viktigaste för Burgess.
William Shakespeare blir sålunda älskare till både Henry Wriothesley, Earlen av Southampton, och en exotiskt skön kvinna; kort sagt sonetternas ”Dark Lady” (troligen med någon malajiska som förebild). Hans kärlek till den mörka damen, också kallad Fatimah, är febrig – och hon skänker honom också älskarens sjukdom, syfilis.
Burgess hade för övrigt ”noticed that Shakespeare’s most superb creations came during a time when, to judge from the imagery of his plays, he was preoccupied with disease – disease in the body, in the spirit, and in the State.”
Många av detaljerna i William Shakespeares liv är, som Burgess själv erkände, ren fantasi. Det finns exempelvis ingenting som verkligen bevisar att Richard Shakespeare var halt eller att Gilbert var “epileptisk och drabbad av religiös mani”. Men Burgess fria associationer är trots det rotade i seriös forskning och en sorts besatthet av Shakespeare och hans värld. Hans tolkningar av luckorna och inkonsekvenserna i Shakespeares liv är därför intressanta, även om deras rimlighet varierar. Hans fiktion fördjupar därmed, paradoxalt nog, vår kunskap om Shakespeares liv, och förklarar till exempel varför det finns en post i ett episkopalregister om en äktenskapslicens för “Wm Shaxpere et Annam Whateley”: därigenom får vi möjligen en idé om var Shakespeares tillbringade sina oredovisade år, till vem sonetterna egentligen var skrivna och vad som dödade honom.
Burgess upptäcker även, eller skapar, personer i Shakespeares liv som kan ha inspirerat karaktärerna i dennes dramer. Shakespeares syster Anne kallar sin bror Richard, Duke of Gloucester. Samma bror, som senare, bedrar, eller bedras av, William. Richard, Duke of Gloucester, blev Richard III.
Anne Whateley har “långa vita händer” och en mild, låg röst som en pojkes”; Anne Hathaway klär sig avvikande. Men det är Cleopatra som dominerar romanens bild. William reser ner för Themsen på en “pråm nymålad med tyg av guld”. Alla vägar, för Burgess och för Shakespeare, leder också till öst.” (Biswell)
Mer intressant är dock kanske det sätt på vilket de flesta karaktärerna verkar inspireras av William själv. Han är Romeo, när han torteras av obehaglig lust, Polonius när han säger “Jag lånar inte själv, därför lånar jag inte ut”.
Kompliceras och kvalificeras det uttalandet blir han Shylock.
Fatimah tenderar att ge William huvudvärk med en näsduk, som den som Othello ger till Desdemona, om än broderad med fläckar snarare än jordgubbar.
Burgess försökte därutöver ofta hitta eller uppfinna likheter mellan sig själv och Shakespeare. Han går ett steg längre i Nothing like the sun, och ger sig själv eller en version av sig själv en roll i romanen.
Historien är därtill inramad av en avskedsföreläsning som en lärare i Malaysia levererar till sina “speciella studenter”. Just denna anknytning till öst gör Burgess Dark Lady en till honom mycket personligen närstående kvinna. Han ville att hon skulle “komma från öst – en kvinna som en av dem som jag hade varit varmt attraherad av under min tid som en kolonial tjänsteman”. Burgess förstod “mycket väl den desperation som Shakespeare kände för den mörka damen.”
Föreläsaren blir också allt fullare under föreläsningen, ju mer han dricker den samsu hans elever har köpt honom som avskedsgåva. Burgess själv “hade föreläst om Shakespeare i Fjärran Östern, ibland när det inte var helt nyktert”.
På romanens sista sidor slås föreläsarens och dramatikerns respektive karaktärer samman.
Epilogen är skriven i första person men inte, säger Burgess, direkt av Shakespeare. Det är William “som försöker tala genom berättaren eller föreläsaren, som var jag”. I sin biografi om Shakespeare hävdar Burgess “rätten till varje Shakespeare-älskare som någonsin har levt att måla sitt eget porträtt av mannen”. Burgess målar sig in i det porträttet, som i så många av sina böcker. Därvid påminner han starkt om många renässansmålare, men särskilt om just – Burgess.
Skuggan av ett svek
Tremor Of Intent: An Eschatological Spy Novel (1966) (Skuggan av ett svek, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1972)
Burgess såg Skuggan av ett svek som en reaktion mot både John le Carrés, som han ansåg, tungrodda och lätt tråkiga spionfiktion, och Ian Flemings, som han ansåg, humorlösa James Bond, som Burgess betraktade som en imperialistisk relik.
info@opulens.se
