ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, kommer i en essä som delats upp i sex delar att berätta om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är första delen.
Intonation
John Anthony Burgess Wilson (1917–1993), var, hur man än ser på honom och allt det han på olika områden presterade, ett fenomen. Hans litterära universum, som hans musikaliska, präglas ofta, kan man tycka, av splittring och inkonsekvens, men minst lika mycket – och mer – av enhetlighet och konsekvens. Både hans liv och skriftställarskap bjuder på såväl intrikata motsägelser som ett nystan av röda trådar.
Böckerna, som blev många, sträcker sig över gängse genregränser, samtidigt som här finns en grundläggande struktur och tematisk palett. Han kan på många sätt framstå som en pessimistisk misantrop, men också som en livsbejakande humanist och filantrop. Han förfaller politiskt konservativ, ibland rentav reaktionär, på samma gång som han sitt vuxna liv igenom hyllade liberalismen, humanismen och de borgerliga fri- och rättigheterna.
Partiellt kunde han vara starkt kritisk till vissa drag inom judendomen och delar av den svarta medborgarrättsrörelsen under amerikanskt 60- och 70-tal – men visade både i ord och handling ständigt prov på sitt förakt för antisemitismen, rasismen, etnofobin, etcetera. Han var en polyglott globetrotter; ett genuint språkgeni och en jorden runt-resenär. Han kunde, särskilt i frågor om moral och religion, framstå som en försvarare av ett svart-vitt och dualistiskt tänkande, men kämpade de facto i hela sitt värv med att överbrygga denna klyfta. Ja, faktum är, att han i ett samtal med Isaac B Singer, i SVT, plötsligt sade sig vilja vara jude, eftersom judarna står för en mer enhetlig teologisk och moralfilosofisk syn än vi mer kluvna kristna. Han blandade högt och lågt. Han ställde det monomant humoristiska och underhållande mot det stramt moraliska och djupt allvarliga. Han var extremt produktiv.
Trots kvantiteten höll åtminstone merparten av Burgess litterära verk en förvånansvärt hög kvalitet. I den andra delen av sin dubbelbiografi, Din tid är ute, kom han också själv, med egenartad ironi, fram till att hans böcker (innan de började bli populära runtom i världen) ju faktiskt låg på en hög konstnärlig nivå:
“Det var ju uppenbart: Mina små upplagesiffror bevisade det”. En karaktäristisk fras, för övrigt, hos denne onelinerns lakoniskt lagde mästare, som sällan missade en dräpande poäng eller slutreplik. Att Burgess alltså med förkärlek kunde vara lakonisk, är i sig ett intressant faktum. Lite tillspetsat uttryckt kunde man eventuellt påstå att hans monumentala produktion av textmassa parallellt utvecklade en föredömlig förmåga att uttrycka sig kortfattat.
Hans pessimistiska inställning till människosläktet resulterade inte bara i obetalbart roliga romaner, utan också i några som det var lättare att hålla sig för skratt inför. Bland annat skrev han en rad hisnande dystopier. I En lust att leva är jorden överbefolkad och lösningen på världssvälten är – homosexualitet och kannibalism. I 1985 gör han en satirisk parafras på Orwells 1984, men i Burgess socialistiska framtidsmardröm är det fackföreningarna som har tagit över. På svenska LO och SAP. Mest känd av Burgess dystopier är ju annars A Clockwork Orange. Här ägnar sig nihilistiska ungdomsgäng åt “ultravåld” – misshandlar, våldtar och mördar ”helt utan anledning”.
Burgess började faktiskt skriva litteratur ganska sent (ungefär vid 40 års ålder), anmärkningsvärt med tanke på hans enorma produktivitet.
Fast: ett av de mer originella dragen i Burgess verk, bland en mängd andra originella drag, är väl att han förmådde förena det ohyggliga med det komiska?
Få författare finner det enkelt att börja skriva. De måste rentav arbeta länge med berättelsernas första mening. Och det tar tid innan de blir nöjda. Hur länge Burgess filade på sin världsberömda inledning till mästerverket Jordiska makter skall jag låta vara osagt, men slutresultatet blev hursomhelst detta (på svenska, och i översättning av Caj Lundgren):
“Det var på eftermiddagen av min åttioförsta födelsedag och jag låg i sängen med min manliga konkubin när Ali förkunnade att ärkebiskopen hade kommit för att träffa mig.”
John Anthony Burgess Wilson – sedermera bara Anthony Burgess – var alltså en unik och gränslös författare och kompositör. I backspegeln har det också blivit allt mer erkänt, att han var en av 1900-talets allra främsta författare.
Låt mig emellertid redan här konstatera följande. Jag har i sysslat med Burgess i ungefär 35 år, och läst (i princip) allt som han skrivit, och det mesta av det bästa som skrivits om honom. Samt besökt Manchester. Samt intervjuat och samtalat med den bästa expertisen på området.
I en något längre essä (cirka 150 sidor) skriver jag inte bara om Burgess verk, utom också om hans liv (som är nog så intressant). I essän är jag också mer utförlig om inte bara de böcker som hastigast nämns i det följande, utan om fler. Vad som måste sägas här, menar jag, är emellertid följande:
1. Burgess började faktiskt skriva litteratur ganska sent (ungefär vid 40 års ålder), anmärkningsvärt med tanke på hans enorma produktivitet.
2. Burgess förstod, talade, läste och skrev (mer eller mindre bra, men oftast fantastiskt bra) på en lång rad språk: exempelvis engelska (givetvis), italienska, spanska, franska, hebreiska, klassisk grekiska, latin, ryska, kinesiska, malajiska, anglo-saxiska (!), norska och – mot slutet, men han fann att han inte hann med – japanska.
3. Ett mycket betydande verk som bara antyds här, är hans formidabla dubbelbiografi (om cirka 1 000 sidor), som både kan läsas som just (till kanske 85 procent sann) biografi och som litteratur. Här nämns dock en så stor mängd detaljer, att de inte får plats här. Den första delen heter på svenska Lille John Wilson och store Gud, den andra Du har haft din tid (båda i excellent översättning av Caj Lundgren). Ofta omnämns detta dubbelverk enbart som Confessions (underrubriken) eller Confessions I + II.
4. Burgess komponerade omkring 250 musikverk (som just nu är under kontinuerlig utgivning av Naxos), och ibland gjorde han rentav gällande, att han ville betraktas som en kompositör som vid sidan om skrev böcker, snarare än tvärtom; en författare som vid sidan om komponerade musik.
5. Burgess föddes och växte upp i de fattiga katolska kvarteren i Manchester (och hette alltså då John Wilson). Senare studerade han vid Xavier College och University of Manchester (där han för övrigt skrev en avhandling om Marlowe). På universitetet träffade han också sin första fru, walesiskan (Lewellyn) Lynne Jones. Under åren som kom – fram till andra världskriget – arbetade han bland annat som lärare. Kriget kostade honom sex år, framför allt i Gibraltar. Under mitten av 50-talet fick han en lärartjänst i Malaysia. I England växlade han efter 1960 mellan skrivandet, komponerandet och läraryrket. 1968 dog hans första fru, och han träffade (på nytt) sin andra, den italienska lingvisten och översättaren Liana (Liliana Macellar). Samma år lämnade han (i princip) England för gott. Under perioden 1968–1978 reste han jorden runt ett par varv, arbetade som professor i USA och blev gäst i otaliga TV-shower. Sina sista 15 år blev han på nytt en extremt produktiv person.
Mitt första möte med Burgess: Enderby
Enderby gavs ut på svenska 1975. Den består av de i original separata romanerna Inside Mr. Enderby (1963) och Enderby Outside (1968). På engelska finns ytterligare två delar av kvartetten om Enderby: The Clockwork Testament, or Enderby’s End (1974) och Enderby’s Dark Lady, or No End to Enderby (1984).
1978 fick jag den svenska dubbelversionen i present av en av mina då bästa vänner, Göran Hamrin – som ungefär 20 år senare tyvärr försvann ur mitt blickfält. Likafullt hade Göran en stor betydelse i sammanhanget. Han – och jag – var litteraturnördar med mycket hög, alltför hög, svansföring.
Göran hade, i motsats till mig, en mycket trasslig barn- och ungdomstid, och fick per socialförvaltningen en egen lägenhet nära vår gemensamma skola, Majornas Gymnasium, eller Majornas H.A.L., redan vid 15 års ålder. (Jag studerade där i sex år, dvs. både i grundskolan och på gymnasiet).
Vi träffades, i mer allvarlig mening, dock först på gymnasiet vid 17 års ålder – men fann då varandra direkt. På mycket gott och mycket ont. Jag, som var ganska bra i skolan, började gå dit alltmer sällan (och sänkte mitt betyg med ett helt steg, från 4,7 till 3,7), medan Göran över huvud taget inte gick i skolan, annat än högst sporadiskt, eftersom han ”inte hade tid”. Trots hans svensklärares, och klassföreståndares, varningar gick det inte. Nej. Och vi framlevde våra liv i hans lägenhet på Karl Johansgatan 26, varvid han (endast ett år äldre än jag) blev en sorts ”Baudelaire”, medan jag blev ”Rimbaud”.
Tillsammans föraktade vi ”de andra”. Och inte blev det bättre av, att vi vid ett tillfälle faktiskt besökte skolan för att begå något slags centralprov i svenska, där uppgiften var att skriva en litterär text. De flesta valde uppsatsämnen i stil med ”Om jag hade en miljon!” (Detta var under slutet av 60-talet; idag hade väl ämnet hetat ”Om jag hade en miljard!”). Hursomhelst skrev vi båda högst speciella texter om klockor sedda från sidan och djupet i ”Homeros brunn” (jag) – och fick båda, kanske olyckligt nog, högsta betyg, det vill säga en femma. Detta innebar för Görans del att han helt slutade att ”besöka” skolan. Dock flyttade han bara ett knappt år senare till Norrköping, för att utbilda sig till dramapedagog. För mig innebar detta, turligt nog, att jag åtminstone fick gymnasiets tredje år på mig för att höja mina betyg till i princip tidigare nivåer.
Hursomhelst umgicks vi ju åtskilligt, i Stockholm mest (dit Göran flyttade efter Norrköping), men också i Göteborg. Och när jag fyllde 25 år, den 15 april 1978, fick jag alltså i present av honom Anthony Burgess svenska – av Caj Lundgren briljant översatta – tvåbands-Enderby. Som åtminstone då gjorde ett (helt barockt) stort intryck på mig! Och jag har alltså sedan dess, det vill säga i ungefär 40 år, av och till haft Burgess – allra mest dennes löjlige Enderby – i huvudet. Om än kanske mest som kuriositet. Men, varför det? Egentligen?
Man kan ju exempelvis tycka att själva ”storyn” i Enderby är rätt banal – särskilt om man, som vi, sedan rätt många år läst mer avancerad litteratur, i synnerhet poesi. Och vi såg inte Burgess som avancerad, vi såg honom som en provocerande motvikt till – ja – Vilhelm Moberg.
Förenklat uttryckt handlar Enderby om följande: Huvudpersonen Francis Xavier Enderby är en medelålders poet som lever ett mycket tillbakadraget liv helt ägnat åt att skriva dikter. (Namnet Xavier återkommer förresten på många håll i Burgess liv och verk; och inte utan skäl). Han övertalas att lämna sitt ensamma men litterärt produktiva ungkarlsliv av Vesta Bainbridge, redaktör för en kvinnotidning, sedan han av misstag har skickat henne en kärleksdikt istället för ett klagomål på ett recept (Vilket i sig är bisarrt!). De gifter sig, men äktenskapet varar inte länge. Enderby drabbas av skrivkramp, försöker begå självmord och inleder sedan en ny karriär som bartender.
I den andra delen arbetar han som bartender på ett hotell i London och får reda på att hans dikter har plagierats av popsångaren Yod Crewsy, vars band Crewsy Fixers (ja, ni ser ju!) har hans före detta hustru som manager. Crewsy mördas och Enderby blir misstänkt för mordet. Fastän oskyldig flyr han till Tanger och inleder där en jakt på poetrivalen Rawcliffe, som har stulit intrigen i ett av hans diktepos och gjort om den till en skräckfilm.
Dock. Enderby fascinerade oss inte minst för det ”sjaskiga” liv han levde. Presenterat på ett (kom det att visa sig) omisskännligt Burgess-språk. Här förväxlade vi nog sjaskigheten med något eftersträvansvärt bohemiskt, och romantiserade naturligtvis Enderbys misär. Den (med ett typiskt adjektiv à la Burgess) dyspeptiske (det vill säga magklene, som för övrigt Burgess själv) Enderby skrev sina dikter på toaletten. Han kunde inte bada, ity badkaret var fullt av diktmanus. Hans mathållning var något speciell: matlagningen bestod i att successivt lägga i lite av varje i en på spisen kokande evighetsgryta.
Att han alltså (trodde sig) ha skickat Vesta Bainbridge ett klagomål på ett recept framstår alltså därför som mycket märkligt, som så mycket annat i Enderby-kvartetten, och i de flesta av Burgess böcker. Hans misslyckade samliv med Vesta, hans misslyckade självmordsförsök i Rom, och hans karriär som bartender på flykt till Tanger är inslag som flätar in sig i samma bisarra – eller surrealistiska – ramverk. Vare nu hursomhelst med detta, men har man en gång läst Enderby (och det bör man ha gjort) har man oftast (åtminstone jag) mycket svårt att bli av med ”fanskapet” Burgess.
1978, förresten. Vietnamkriget var över. Båda bröderna Kennedy – och även Dr Martin Luther King – var mördade. Det kalla kriget var verkligen iskallt. Här i Sverige hade ett politiskt maktskifte ägt rum. Själv läste jag praktisk filosofi och sociologi på universitetet. Litterärt hade jag debuterat med några dikter, och läste mycket av sydamerikanska och afrikanska epiker och poeter. Burgess befann sig i USA, som gästprofessor, och var, med sina mått mätt, relativt improduktiv.
info@opulens.se
