Annie Ernaux – en författare med outtömligt minne

ESSÄ. Carsten Palmer Schale föreslog tidigare i vår att Colm Tóibin borde få ett Nobelpris i litteratur. Men Palmer Schale har fler kandidater att föreslå. Här presenterar han Annie Ernaux och hennes författarskap. 

Jag har tidigare föreslagit irländaren Colm Tóibin som årets Nobelpristagare i litteratur. Men det finns ju naturligtvis många, många fler som kan komma ifråga. En av dem är självklart fransyskan Annie Ernaux. En kvinna som dock är knapphändigt utgiven på svenska, och ännu mindre på många andra språk (till exempel engelska). Hursomhelst! Detta är en litterär gigant! Som numera skriver i ett slags sociologiskt-biografisk stil. Hennes första bok kom ut 1974, men tycks vara bortglömd idag.

Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav ett halvt dussin finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och (alltså) Édouard Louis med liknande klassbakgrund.

Och även om Ernaux länge har hyllats i Frankrike, var hon sålunda föga känd i den svenska och engelsktalande världen förrän för några få år sedan, då ett av hennes senaste självporträtt, Les années, nominerades till Booker International Prize. Så nu upptäcker plötsligt anglosaxiska läsare hennes tidigare verk, och hennes senaste bok, Mémoire de fille (En flickas memoarer) skrivs det om överallt.

Mémoire de fille var dock, kan man påstå, den bit som fattades i Ernauxs självbiografiska pussel. I den hittar hon tillbaka till sommaren 1958, och sin första sexuella upplevelse – en traumatisk händelse, lämnad outtalad i tidigare böcker, vilket ledde till att hon blev deprimerad och utvecklade en ätstörning.

Det tog också nästan sex decennier att reda ut händelsen, har Ernaux sagt,  “eftersom den var så komplex. Hade det varit en våldtäkt hade jag kanske kunnat prata om det i tid , men jag tänkte aldrig på det på det sättet” (fransk intervju i tv). I stället fördjupar sig hennes bok i gråzonerna av sexuellt samtycke, i en tid då den uppfattningen inte lärdes ut eller diskuterades.

“Mannen var äldre – det betydde något för mig – och jag gav efter, så att säga, av okunnighet”, sa Ernaux. “Jag minns inte ens att jag sa: ‘Nej.'”

Efter händelserna den sommaren tog det Ernaux ytterligare ett och ett halvt decennium att hitta sin röst. Hennes tidiga influenser – från Simone de Beauvoir till den sociala omvälvningen i maj 1968 – fångas i levande ögonblicksbilder i Les années, som väver samman nästan 70 års självbiografi och historia.

Hennes första romanförsök, skriven på college, avvisades av förlag som “för avancerad”, sa hon. När hon började skriva igen, i början av 1970-talet, var hon fransklärare och gift tvåbarnsmamma, nyligen förtrogen med sociologen Pierre Bourdieu och hans teori om social reproduktion. Bourdieus betoning på hur utbildningssystemet exkluderar arbetarklassbarn förde Ernaux till insikt: Plötsligt var skammen hon kände som stipendiestudent, med en bakgrund så olik sina borgerliga kamrater, vettig.

Hon skrev Les armoires vides (1974, hennes första utgivna bok, alltså), utan att berätta för någon.

”Min man hade gjort narr av mig efter mitt första manuskript. Jag låtsades arbeta med en doktorsavhandling för att ha tid ensam”, säger hon. När boken plockades upp av ett prestigefyllt förlag, Gallimard, blev hennes man Philippe upprörd.

Ernaux: “Han sa till mig: Om du kan skriva en bok i hemlighet, så kan du bedra mig.” Genom hennes tredje bok, La Femme gelée, som utforskade författarens ambivalenta känslor om att vara fru och mor, hotade skilsmässan.

Ernaux menade (Le Figaro) att valet att inte gifta om sig hade gett henne frihet. “Jag bodde med män i perioder, men väldigt snabbt skulle jag bli trött på det. Jag föreställer mig att vara på lockdown med någon just nu – vilken mardröm”, säger hon och skrattar.

I början av 1990-talet skrämde hon många i Frankrike med Passion simple, en redogörelse för hennes affär med en gift utländsk diplomat, som utforskar lust i avväpnande, sensuella detaljer, utan att moralisera. Vid det laget hade Ernaux gjort sig av med alla anspråk på skönlitteratur, och boken, som sålde i 200 000 exemplar på två månader, väckte hätsk kritik från socialkonservativa.

Oavsett, många läsare såg sig själva i Passion simple, och Ernaux översvämmades av brev. “Män och kvinnor anförtrodde sig åt mig, sa till mig att de önskar att de hade skrivit den boken”, tillade hon.

Sociologen och författaren Christine Détrez, professor vid École normale supérieure de Lyon, sa i en telefonintervju att Ernaux arbete tjänar till att “av-särskilja” kvinnors erfarenheter.

“Du är rädd för att känna igen dig själv, för då måste du dra dina egna slutsatser, men det gör du”, sa hon och tillade att Ernauxs inverkan på kvinnors liv i Frankrike kan jämföras med de Beauvoirs på tidigare generationer. Det hjälper, för det betyder att det du upplever är resultatet av ett gemensamt tillstånd”, tillade professor Détrez.

Så mycket var uppenbart av publikens reaktioner under en offentlig läsning av Mémoire de fille, på den ärevördiga Comédie-Française-teatern i Paris. När skådespelerskan Dominique Blanc talade hälsade mummel av erkännande och fniss detaljer som återskapade en förlorad era.

Ernaux satt i publiken den dagen, men hon brukar föredra att hålla sig borta från Paris litterära scen. Istället har hon blivit alltmer frispråkig, i intervjuer och essäer, om sociala och politiska frågor. Hon har kastat sin tyngd bakom MeToo, som har kämpat för att få fart i den franska konstvärlden, liksom de populära Gula västarnas protester som skakat landet. “Jag kommer från en rad människor som kunde ha varit gula västar”, sa Ernaux.

Hennes uppmärksamhet på strukturerna för social dominans banade väg i Frankrike för författare som Édouard Louis som blev framträdande med En finir avec Eddy Bellegueule, en roman inspirerad av hans arbetarklassuppväxt.

“För mig var det som en explosion”, sa Louis om sitt första möte med Ernauxs arbete, i en telefonintervju: “Jag kände mig representerad.” Han tillade att Ernaux hade fått honom att “inse hur subversiv självbiografi kan vara”.

Men när politik eller personligt trauma kommer upp i telefon (mais oui) med Ernaux fanns det inga spår av upprördhet i hennes röst. Hon är rättfram men ändå imponerande lugn; även i Mémoire de fille leder det till en känsla av fred att lösa upp skadorna på henne 1958.

Ernauxs enda rädsla verkar vara att förlora förmågan att se inåt och spola tillbaka åren, efter att ha sett sin egen mammas minnen blekna bort på 1980-talet. “Uppriktigt sagt skulle jag hellre dö nu än att förlora allt jag har sett och hört”, sa hon. “Minnet är för mig outtömligt.”