Anne-Marie Berglund gick nyligen bort. Clemens Altgård minns hennes böcker och skriver om en djupt originell författare vars texter förtjänar fler läsare.
Det finns vissa författare som man upptäcker tidigt i livet och som blir en ingång till den seriösa litteratur som inte enbart vill underhålla läsaren. För mig var Anne-Marie Berglund en sådan författare. Jag läste novellsamlingen En ödets gunstling (Alba, 1980) när den utkom och fann här en kvinnlig författare med liknande attityd som vissa av de manliga författare jag börjat läsa på den tiden.
Det var något med hennes livshållning som tilltalade, ett slags livsbejakande anarkistisk syn på livet och samhället, men också hur hon skrev till synes lekande lätt även om tillvarons mindre behagliga sidor. Hon hade förstås också mycket gemensamt med författare som Birgitta Stenberg och Suzanne Brøgger.
Jag lärde aldrig känna henne i den så kallade verkligheten, utan helt och hållet genom det skrivna ordet. Däremot berättade min vän Percival, som nyligen gick bort, ibland om sina möten med henne i Stockholm. Därför visste jag att hon var sjuk och därför kom budet om hennes allt för tidiga död inte helt överraskande.
Anne-Marie Berglund föddes 1952 i Helsingfors i Finland. Men den finlandssvenska familjen flyttade till Sverige när Anne-Marie var fyra år. Familjen var arbetarklass och det perspektivet behöll Berglund i sitt skrivande. Något av en outsider blev hon därtill och nådde aldrig den riktigt stora publiken, men Berglund blev ändå erkänd av kritikerna och fick med tiden flera prestigefyllda litterära priser.
Hon debuterade 1977 med diktsamlingen Luftberusningen och har gett ut både lyrik och prosa. 2005 utkom det som blev hennes sista bok, Breven till mamma på Albert Bonniers Förlag.
I Dagen jag tog ledigt från romanen med undertiteln metoder (Bokförlaget Lejd, 2002) kombineras levnadskonst med poetik. Den som vill förstå Berglunds djupt originella författarskap bättre skulle kunna börja med just den boken. Det är i grunden en romantisk hållning som formuleras och som gränsar till mystiken. Samtidigt ska det sägas att Anne-Marie Berglund i allt hon skrev hade en säker blick för det vardagliga och skeva. Och så var hon förstås också en författare med sinne och intresse för erotiken.
I Svensk filmdatabas står det om henne, i mitt tycke otidsenligt: ”Porrskådespelerska, författarinna.” Men sant är att hon skrev manus till, och medverkade själv, i en erotisk film. På det viset kan Berglund ses som en föregångare till de sexpositiva feminister som idag producerar ”feministporr”. I novellen Clownen som ingår i En ödets gunstling skildras hur det kvinnliga berättarjaget deltar i inspelningen av en porrfilm i manlig regi, men där hon vänder på perspektivet och objektet blir subjekt: ”Jag ser fram emot den stund vi ska ligga där, skötet och jag och skratta i tysto åt deras yrkeskunnighet”.
I såväl dikter som prosatexter har Berglund skildrat sina försök att sammansmälta konsten med livet och visst kan en sådan författarroll framstå som en smula otidsenlig, men Berglunds stil är inte på något vis anakronistisk.
Breven till mamma innehåller ett urval av de 3 000 brev författaren skrev till sin mor. I boken sägs det rent ut att dottern försöker förverkliga mammans drömmar. Mamman sitter fast i en kvinnofälla – dottern är den som bryter sig loss och som ger sig ut för att erövra världen. Det är nästan ett sagomotiv, fast en feministiskt färgad saga och det är därför inte heller någon drömprins som är målet för dotterns äventyrliga resa genom världen.
Den äventyrliga dottern håller sig med flera älskare och berättar för mamman om nya erövringar, dock i påfallande kyska ordalag. Den som känner till Anne-Marie Berglunds prosa, som kan vara nog så explicit när det gäller kärlek och erotik, blir kanske först lite förvånad, men det är skillnad på att berätta för offentligheten och att skriva till sin mamma. Det är här tydligt att Berglunds strategi påminner om Birgitta Stenbergs – i en värld dominerad av män så måste den kvinna som ikläder sig äventyrerskans roll lära sig att använda männen. Problemet som uppstår är att äventyrerskan dras in i ett spel där reglerna fortfarande dikteras av patriarkatets urgamla ordning. Den här boken möjliggör, tror jag, en större insikt i hur Anne-Marie Berglunds sökande efter frizoner är beskaffat.
I såväl dikter som prosatexter har Berglund skildrat sina försök att sammansmälta konsten med livet och visst kan en sådan författarroll framstå som en smula otidsenlig, men Berglunds stil är inte på något vis anakronistisk. I diktsamlingen Jag vill stå träd nu som utkom 2000, på Albert Bonniers Förlag, finns en språklig lekfullhet som inte utesluter ett allvar när det gäller uppdraget – här är en författare som sätter sig själv på spel.
I dikten Träd får bokens titel sin förklaring: ”Jag måste få vara träd nu. Jag går sönder om jag inte får stå träd. Tala inte till mig som till de vanliga på gatan. Rör inte vid mig med kött och blod. Vinden måste viska i bladen. Din andedräkt måste smyga sig intill mig och andas vår. Vi var en man och en kvinna i vackra kläder. Nu vill jag vara träd.”
Nu har författaren själv försvunnit, men inte spårlöst. De skrivna orden finns kvar och lever.
Man kan tänka på Ovidius Metamorfoser, men man kan också associera till egyptisk mytologi och det återuppståndelsens träd som avbildas vid Osiris kista. Helt långsökt är det inte att tänka i sådana banor under läsningen och några sidor längre fram finns dikten Osiris flyter i Seine: ”- – -/romanen jag skrev på/blev aldrig mitt barn/ Mannen i min kärlek/ helades inte/ – – –”. Det är en märklig dikt där poetens ideal och anspråk på delaktighet i myternas värld bryts mot vardagens hårda realiteter. Ändå förblir möjligheterna öppna för Anne-Marie Berglunds diktjag. Trots bittra konstateranden och kärva formuleringar av tillkortakommanden fortsätter sökandet i skrivandet. Ibland uttrycks det synnerligen drastiskt: ”Mitt liv blev så kort/ igår var det långt – – –”. Med ett par korta ögonblicksbilder – en ödla som kilar över foten eller en cypress som nuddar vid kroppen – utvecklar Berglund gestaltningen av livets flyktighet.
Jag tror och hoppas att fler läsare så småningom ska upptäcka vilket fascinerande författarskap det rör sig om.
“Om någon frågade mig hur jag skiljer mellan en äkta författare och en falsk, skulle jag svara: De förkomna sidorna. En författare vars sidor spårlöst försvinner är av den äkta sorten. Den som alltid hittar vad han söker, har ordning på sina papper som det heter, kan inte vara äkta.
Ty det skrivna ordet är levande, det mest levande som finns, därför försvinner ord, sidor, hela böcker, ibland författaren själv spårlöst. Detta ingår i Litteraturens Mysterium.” (Ur Dagen då jag tog ledigt från romanen).
Nu har författaren själv försvunnit, men inte spårlöst. De skrivna orden finns kvar och lever.
clemens.altgard@opulens.se
