Angelägen essä om skrivandets vedermödor

SKRIVANDET. Anneli Jordahl är väl medveten om skrivandets paradox: en bok med skrivkrampen som utgångspunkt får inte osa av skrivkramp, vare sig till form eller stil. Hon parerar fällan genom att skriva så flinkt, pregnant och chosefritt att boksidorna, vid läsningen, närmast vänder sig själva, skriver Erik Bovin.

Orm med två huvuden av Anneli Jordahl
Norstedts förlag

Anneli Jordahl har drabbats av skrivkramp. Åtminstone om man ska tro framställningen i Orm med två huvuden. Detta ska ha skett en tid efter utgivningen av den hyllade romanen Som hundarna i Lafayette Park (2016). Hon frågar följaktligen sin förläggare vad hon ska ta sig till, nu när hon inte längre tar sig förbi skrivandets bromsklossar? Motståndet – en omistlig del av all litterär verksamhet – framstår här som ett oöverstigligt hinder. Hon får svaret: skriv en essä om skrivande. Och så sker.

Om jag varit i förläggarens kläder hade jag svarat: låt bli att skriva tills ärendet och skrivandet infinner sig. Ger mig så i kast med de första sidorna och tänker – kanske var det inte en sådan dum idé, ändå? Jag fortsätter läsa. Angelägenhetsgraden är hög, visar det sig.

Jordahl är som kritiker och författare – både bödeln och offret – som hon själv beskriver det. Men även om författaren emellanåt är offer för kritik, kan hen också utöva makt. Så är det eftersom författaren likt kritikern – bär ordet som vapen. Detta innebär att hen bestämmer vad som ska avhandlas och hur. Ungefär så resonerar Jordahl, för att sedan undra om det överhuvudtaget går formulera en sanning utan att förtrycka? Kanske inte. Hennes två yrkesroller kan bitas, i värsta fall förgifta omvärlden med sina bett – hon är därmed en orm med två huvuden.

Jordahl ställer många frågor utan att besvara dem. Det är gott nog för en essä. Hon reflekterar kring tesen att det krävs en stor portion skoningslöshet för att skriva sant. Dessa skoningslösa enstöringar (inte sällan män), blir de ”antingen konstnärer eller våldsverkare?”, undrar hon.

Suck… ännu en bok om skrivande – kan någon tänka. Denna bok skildrar dock lika mycket Jordahls uppväxt och klassresa. Från att som ung våndas över att bära hemmagjorda kläder med dålig passform, till att som tonåring arbeta som städerska på det lokala biblioteket, för att sen i tjugoårsåldern ta mod till sig och skriva sin första recension.

Det är sålunda en skildring av hur Jordahl blir till som skrivande subjekt och människa. Bokens gemensamma nämnare är tvivlet: det egna liksom omgivningens. Vem tror hon egentligen att hon är? – frågar sig somliga. Hon befinner sig trots allt i jantelagens land.

Jordahl är väl medveten om skrivandets paradox: en bok med skrivkrampen som utgångspunkt får inte osa av skrivkramp, vare sig till form eller stil. Hon parerar fällan genom att skriva så flinkt, pregnant och chosefritt att boksidorna, vid läsningen, närmast vänder sig själva. Rannsakan, tvivlet, frustrationen närvarar och driver texten framåt.

Hon beskriver sig själv som en närsynt författare med ett öga för detaljer, om än på dramaturgins bekostnad. Essäformatet passar henne då den tillåts ikläda sig en ledig form. Ändå kan jag inte låta bli att anmärka på dispositionen, då jag anser att det bästa krutet bränns i början. Sista delen består mestadels av upprepningar, samt de floskler om skrivande jag tror att hon egentligen har velat undvika.

Trots invändningarna är det en mycket läsvärd bok. Detta beror på att Jordahl förutom skrivandets vedermödor lyckas belysa klass utifrån klassresenärens perspektiv, hur det är att komma från en samhällsklass, skriva om den, för att sedan främst läsas av dem som utgör en annan. Klasstemat löper, för övrigt, som en röd tråd genom hela hennes författarskap. Hon skildrar även ett samhälle och en tid infekterad av jantelag samt ett kvinnligt skrivande subjekts kamp. (Både hårdare och intressantare än herr Knausgårds kamp.)

Essän lyckas, på ett litet omfång, avhandla sådant det skrivs för lite om. Jordahl vittnar själv om hur hon tröttnat på alla de berättelser – om och av samhällets översta skikt – som väller över henne som kritiker.

I essän återges en händelse när en (för läsaren) okänd man, på en Augustprisutdelning, häver ur sig:  ”Och hur kommer det sig att du sitter i skönlitterära juryn? Är det för dina vackra bruna ögons skull?” Jag undrar om en manlig författare överhuvudtaget skulle råka ut för en sådan oförskämdhet? Tveksamt. Och detta är, sorgligt nog, bara ett exempel ur bokens otaliga – på den förtret bara anblicken av en kvinnlig författare med arbetarklassrötter – tycks väcka.

Essän lyckas, på ett litet omfång, avhandla sådant det skrivs för lite om. Jordahl vittnar själv om hur hon tröttnat på alla de berättelser – om och av samhällets översta skikt – som väller över henne som kritiker.

Samtidigt kan jag tröttna på att hon ensidigt naglar sig fast vid bilden av skrivandet som en plåga. I boken skildras hennes långsamma, trevande skrivprocess. Hon har en ”dämon” vid sin sida; majorskan som ” klädd i skinnrock trampar runt i arbetsrummet med sina knähöga läderstövlar.” En dömande röst inte sen att utbrista: ”Det där duger inte. Det begriper du väl själv.”

Men (skulle jag vilja fråga Jordahl) vill du verkligen bli av med henne? Skulle du vilja att det gick lättare, egentligen? Svaret på frågorna finner man visserligen redan i första kapitlets titel: ”Fruktbart underläge”. Ett underläge som gett upphov till en, trots sitt knappa omfång – ytterst innehållsrik bok.