Ambitiös bok om monster

FACKBOK. Lis Lovén har läst Bo Erikssons “Monstermanifestet” med stor behållning. 

Monstermanifestet av Bo Eriksson
Fri Tanke Förlag

Bo Eriksson på Fri Tanke Förlag har stora ambitioner med sin nya bok Monstermanifestet.

Han förklarar det så bra. Om våra erfarenheter (av skräck, kropp, gräns och monster) höjs till en egen teoretisk nivå, då kan vi från denna höjd både blicka framåt och bakåt. Och därifrån, utifrån de begrepp vi använder har vi verktyg att se vårt ämne i ett större sammanhang.

Aristoteles var en av de första att skapa sig teorier om det monstruösa, den form som var utanför naturens ordning.  I det babyloniska Gilgamesh-eposet möter vi ett av civilisationens första monster. I Beowulfkvädet möter hjälten ett monster. Men det tycks som ju större och vidare civilisationerna har vuxit, desto större behov finns det av att berätta om monster. Som jag förstår det är civilisationens utveckling på gott och ont. Ju mer informationsflöde i samhället desto större alienation – och därmed uppstår en ny sorts skräck. Och detta för med sig ett behov att ge namn åt skräcken. Här anser jag att Bo Eriksson har tagit på sig en viktig uppgift i och med denna bok.

Under stenåldern finns få bilder, knappast någon, som tycks rent visuellt ha berättat om monster. Kan man dra den slutsatsen att schamanen var den som i mötet med sitt totem införlivade skräcken i samhällsstrukturerna? Så ett totem kunde fungera som den gränsöverskridare vi egentligen alla borde möta. Men Eriksson tycks mena att Asiens monster är mer vänligt inställda och egentligen mera upprätthållare av hierarkin, medan kristendomen enligt Eriksson gör det monstruösa och djävulen till något hotfullt. Fast läser man Bibeln rätt kan man även läsa ut en moraliserande tendens i mötet med det det monstruösa.

Hursomhelst, monster är gränsvarelser, mellanvarelser, det andra, det som har kropp och det som vakar över gränslandet till det förbjudna. Teorin kropp och gräns får här för mig en ny förklaring. Och även en siren kan hota, som till exempel i fallet med Odysseus, på hans färd över havet. Monstret kan vara underskönt och likväl farligt.

Det vetenskapliga sättet att förklara skräck och monster går alltså tillbaka till Aristoteles. Monster blir en egen kategori, ett eget system. Men med Augustinus, en kyrkofader, blir monster en del av Guds skapelse. Monster är odjur, de ingår i kategorin ”natur”. Ett odjur är alltså en del av vår skapelse. Aristoteles har till och med ett filosofiskt namn på sina monsterstudier: Teratologi.

Ja, ordet betyder alltså idag ”läran om missbildningar”. Det tog väl lång tid innan vi kunde se ”naturligt” på detta, så myten om det avvikande hade andra kopplingar förr i tiden.

Men även andra tänkare, historiker och vetenskapsmän försöker förstå naturens ordning och även det monstruösa. Var hittar man en plats för det? Och finns det egentligen en förklaringsmodell för vår fascination för det udda, det annorlunda? Eller vår skräck, kan den påtas in i kategorier? Eller måste vi möta våra monster just för att kunna placera dem/det i kategorier? Är det frågan om natur eller  o-natur? Och frågan är om man kan tämja sitt inre, litterära monster? Eller är det bara Aladdin vi kan rå på? Tillbaka in i flaskan igen.

Hursomhelst, under medeltiden hade man böcker – bestiarier – som beskrev djur, både mytologiska och vanliga djur. Enhörningar, gripen, sjöjungfrun och så vidare. De var ett slags hybrider och knutna till områden, kanske okända för oss. Men dessa udda varelser var del i den kristna diskussionen. De pekade mot en gud och de fick en annan funktion först genom vetenskapens framväxt. Den gotiska traditionen plockar i och med romantiken upp det skräckfyllda igen, som om skräcken blir lockande just för att förnuftet inte förmår att härbärgera alla korrekta kategorier. Som om vi dras mot det irrationella.

Olika epoker har alltså olika förklaringsmodeller när det gäller monster.

Även i reseskildringar möter man odjur på en farlig plats. Så all kunskap vi bär med oss idag betyder att vi inte längre förväntar oss att konstiga varelser dyker upp på vår färd. Vi vet ju bättre – eller? Dagens resa, tror jag, kännas nog mer förfrämligande. Vilka möter vi där?

På 1500-talet växer medicin och zoologin fram, och det hemska blir nu istället en fråga om att det avvikande dissekeras och analyseras ner till minsta detalj. Monster hamnar nu i andra kategorier, i ett annat sammanhang, i en annan förklaringsmodell. Jag ser här framför mig skräcken vi kan känna över att allt är förklarat. Vad blir då kvar av gåtan? Är det den gåtan som romantikerna med sin gotik försöker frammana på nytt? Eller vad är det dadaisterna vill säga? Och idén om en konstruktion i sig? Den andre uppgår nu i en annan förklaring, i den värld där vi alla har en given plats och där skräcken är individualiserad.

Det andra borde ju i och med jämställdheten vara del av oss alla. Så hur undflyr vi vårt inre monster? Vågar vi projicera monstret ut i en värld där allt tycks ha sin rationella förklaring? Som jag skrev i början! Det är i och med civilisationernas framväxt vi har lärt oss att visualisera skräcken. Och kanske finns det ännu en längtan kvar efter något arkaiskt, något ursprungligt.