SVEPANDE. Claire, som havets ljus framstår som ett klassiskt exempel på en roman där författaren har velat fånga en plats och ett samhälle på bokens sidor, men hemfallit åt svepande rörelser som resulterat i en ganska platt och skissartad berättelse, skriver Anna Remmets.
Claire, som havets ljus av Edwidge Danticat
Översättning: Dorothee Sporrong
Bokförlaget Tranan
Att veteranen Maryse Condé, med bakgrund i Guadeloupe, tilldelades det alternativa ”nobelpriset” i litteratur, Den nya akademiens pris 2018, kommer möjligen att bidra till att författare med västindisk bakgrund som skriver i en västindisk kontext får fler läsare i Sverige. En av dessa författare är Edwidge Danticat, född 1969 på Haiti. Hennes böcker har belönats med flera priser, men i Sverige är hon fortfarande relativt okänd.
Liksom både Maryse Condé och Jamaica Kincaid, har hon dock levt största delen av sitt liv någon annanstans. Danticat kom till USA redan som tolvåring, men det gamla hemlandet har en central plats i hennes skrivande. Claire, som havets ljus som först publicerades 2013 och nu ges ut på svenska av Tranan utspelar sig i den lilla haitiska staden Ville Rose. Där har en liten moderlös flicka just fyllt sju år när hon får reda på att hennes älskade pappa planerar att lämna bort henne till en rik dam eftersom han inte tycker att han kan ta hand om henne längre. Claire, som flickan heter, bestämmer sig då för att rymma. Det är kring den händelsen som romanens parallellberättelser rullas ut.
Vi får följa historien om Claires föräldrar, fadern Nozia och modern som också hette Claire och arbetade med att tvätta döda på ett bårhus, och vi får veta varför hon ville döpa sin dotter till Claire Limyè Lanmè, ett namn på haitisk kreol som alltså betyder ungefär ”Claire av havets ljus” (eller ”som havets ljus” som den svenska titeln lyder). Den haitiska kreolen har en framträdande plats i boken trots att den är skriven på engelska, med lokala fraser insprängda här och där. Det bidrar till att förankra romanen i dess lokala kontext, och ter sig även som en vilja att genom att ge kreolen en plats i litteraturen, skänka upprättelse åt ett språk som traditionellt har nedvärderats av samma koloniala maktordning som först tvingade på de koloniserade folken kolonialmakternas språk.
Claire, som havets ljus berättar också den rika damens historia, hon som förlorat sitt enda barn och nu vill adoptera Claire. Vidare berättar Danticat om arvingen till stadens mäktigaste familj, Max Ardin Jr, som våldtar familjens hembiträde för att överkompensera för sin hemliga homosexualitet, och om läraren Louise som blir sviken av fadern, tillika rektorn på hennes skola, Max Senior.
Det minst sagt vanliga litterära greppet att berätta olika parallella historier som i högre eller mindre grad knyts ihop på slutet kan vara effektfullt, men i det här fallet känns det tyvärr mest ganska schablonartat och oinspirerat. De enskilda människoödena fängslar inte och persongalleriet består av mer eller mindre stereotypa gestalter, som den vackra, goda och döda modern, det våldtagna hembiträdet och den hemligt homosexuelle mannen. Ingen av dessa får utrymme att utvecklas till något mer än grovhuggna pappersfigurer.
En scen som sticker ut är dock den med skolläraren Louise, som även har en relation med rektorn Max Senior. Efter att ha provocerats av en arrogant och flinande elev har hon till slut gett denna en örfil. Nu är hon uppkallad till rektorns kontor tillsammans med pojken och hans fattiga mor. Det hela slutar med att modern ger Louise en örfil, förmodligen sanktionerad av Max Senior. I den korta scenen korsas flera olika maktstrukturer, och författaren vägrar göra det enkelt för läsaren att avgöra vem som förnedrar vem mest. Denna passage, som är mindre dramatisk än många andra i romanen, har en lågmäld intensitet som i övrigt saknas.
Claire, som havets ljus framstår som ett klassiskt exempel på ett verk där författaren har velat berätta om mycket, fånga en plats och ett samhälle på bokens sidor, men hemfallit åt svepande rörelser som resulterat i en ganska platt och skissartad berättelse.
anna.remmets@opulens.se
